En snabb tillbakablick

Såhär när året närmar sig sitt slut funderar man på om det har varit bra eller dålig, vad som här hänt, vad man vunnit och förlorat. Jag kan inte annat säga än att jag har haft ett galet bra år. Det bästa i Annaminne.

Det började med lärarexamen i januari. Fem års studier till enda. Så skönt det kändes.
Jag var i Angered på anställningsintervju. Fick jobbet men tackade nej.
Jag fick mod och klippte lugg. Vilket visade sig vara en bra sak. Min mojo.
Jag och mamma åkte till Egypten för sol och bad.
Jag fyllde 25 och hade en fantastisk examens- och födelsedagsfest på Ebbetorp.
Jag fick ett vick på Mariaskolan. Jag trivdes så himla bra och var själaglad varje dag.
Morfar gick bort. Det hör givetvis inte till det som gjort året bra. Men fram till det så gav han mig många fina minnen jag ofta tänker tillbaka på. Som när vi var på sjukhuset när han skulle operera ögonen, och han pratade mer om längden på min lugg än själva operationen.
Det var en fin och varm vår vilket resulterade i en fin bränna redan tidigt av sommaren.
Jag jobbade på Krabbis och hade en bra midsommarafton.
Jag badade sju gånger på en dag.
Jag var på Brommö för första gången. Med båt dessutom.
Jag låg i hängmattan titt som tätt och blev väl omhändertagen.
Törebodafestivalen var en bra uppladdning för USA-resan.
Och vilken resa sen då. Hur bra som helst. Fantastisk.
Jag kom hem, fick årets blåmärke, och flyttade till Lund.
Jag gick och blev mindre folkrädd. Bra investering för framtiden.
Jag blev uppringd och erbjuden jobb. I dessa tider kan man inte tacka nej så jag flyttade hem igen och började jobba.
Jag köpte en lägenhet och flyttade till stan.
Andréa fick en bebis.
Jag tatuerade mig.
Hela december bjöd på julkänsla och snö!
Jag var på anställningsintervju och fick jobbet.

Hur ska 2010 kunna slå detta?

Nyår

Vi har varit hemma hos mamma och ätit nyårsmiddag idag. Hela familjen inklusive mormor och Karins Matthias. Det är så roligt när vi träffas allihop. Det är för sällan. Efter maten satte sig Svenne och klinkade på mitt ostämda piano. Jag kunde inte låta bli att sätta mig bredvid, och sen kom även Karin. Mamma tog fram kameran och filmade oss, för att föreviga detta exklusiva framträdande. Se, lyssna och njut.

Karlstad

Idag har jag varit i Karlstad. När jag närmade mig Kristinehamn visade bilens termometer -26 grader. Sweet Jesus. Det är ju jättekallt. Jag var tvungen att stanna bilen och gå ut och känna hur -26 grader känns mot den bara huden. Jag stod där ett tag och kände efter och... ja, det var kallt. Sen åkte jag vidare.

Jag gick lite i affärer. Jag behöver nya kläder till jobbet men kände inte att jag hittade något bra. Men jag köpte en tröja som jag tror kommer bli min nya favorit. Inget att jobba i, men jag kunde inte låta bli. Och så gick jag en sväng på IKEA. Nu har jag en lampa i hallen så man slipper leta efter sina skor. Mycket behändigt. Det är ett par år sen jag bodde i Karlstad nu och jag är bara där tre eller fyra gånger om året. Men ändå vet jag precis i vilken fil jag ska ligga för att åka dit eller dit. Konstigt. Men smidigt.

Det huvudsakliga syftet med resan var att träffa min Linda. Vägen ut till Hammarö var som hämtad från Norrland. Det var snö snö snö. Inte saltat och moddigt som det är här. Solen sken och det var 15 minus. Helt fantastiskt.
Jag har inte träffat Linda sen i somras, men det kändes som igår. Det var hennes son Alfred som skvallrade om att det var längesen vi sågs. Guud, vad stor han blivit. Nu är han hela 6 månader och charmig som få. En glad liten fis. Precis som sin mamma.

Rea och jag

Idag har jag haft en heldag med Andréa och hennes lille Anton. Andréa har inte varit hos mig sen jag flyttade hit så hon var lite nyfiken på hur det blivit. Anton sov när de kom och vi hann nästan fika färdigt innan han vaknade. Annars brukar vi få dricka kallt kaffe.
Jag och Anton bekantar oss rätt bra. Idag har jag blivit totalt uttittad. Han är så lugn och fin. Inte sådär mammig som bebisar kan vara. Och Andréa är lika lugn honom. När Anton började gråta satt hon bara och flinade och sa "Jaha, vad är Annas nästa drag för att få honom att tystna?" Sen satt hon och studerade mig medan hon kommenterade vartenda drag jag gjorde.

Andréa ger mig alltid ett nytt perspektiv på saker och ting. Så även idag. För henne är saker och ting så självklara. Så har det alltid varit. Hon är aldrig osäker på något. Hon är alltid rakt på sak. Hon är alltid ärlig och omtänksam. För henne är ingenting komplicerat. Det får mig att tänka. Och det är en bra sak.

När vi fikat och tittat på kort från sommarens USA-resa gick vi en sväng på stan. Jag hade bebben på armen hela tiden. På så sätt tog vi oss fram väldigt smidigt och jag fick träna armmuskeln. Mycket bra. På Oxen kom det fram personer och tittade och pratade. Jag sa att "det är inte min. Jag har inte skapat något så fint. Det är hennes." Andréa trodde att jag kände dessa människor. Det gjorde jag inte.

Någonstans i frukten, när jag insåg att vi snart skulle skiljas, sa jag till Andréa att jag kanske inte skulle lämna tillbaka hennes barn. Jag lutade mig fram till henne och viskade i hennes nacke: "Barnkidnappare, Andréa. Har du hört talas om det?" Då vände hon sig om och sa helt allvarligt: "Anna. Jag vet vart du bor." Jag asgarvade. Hon är så rolig.

Snart födelsedasdags

Ungefär vid den här tiden varje år börjar jag tjata om att jag snart fyller år. Något som retar gallfeber på Evelina. Mäh, det är faktiskt bara två månader kvar. Vilket Karl konstaterade var på dagen igår. Bra Karl! Jag har drillat honom väl.

Så eftersom jag snart fyller år tänkte jag börja önska mig saker. Jaha, var det nyss jul? Hm.

Det är så roligt varje gång jag ska till och laga mat, då jag upptäcker att jag saknar det ena efter det andra. När jag och Lena skulle göra pannkakor hade jag ingen visp. Jag fick ta fram elvispen och köra några varv. Det förvånade Lena att jag hade en elvisp men ingen vanlig handvisp. Det är tydligen tvärtom för de flesta andra. Och när jag bjöd mamma och Sven på mat härom veckan kokade jag pasta och konstaterade att jag inte hade något durkslag. Dessa båda saker är nu införskaffade. Önskar mig alltså ingen visp eller något durkslag.

Idag när jag skulle skala potatis upptäckte jag att jag tydligen inte äger en potatisskalare. Jag har en potatissticka men ingen skalare. Hur kommer det sig egentligen?
När jag skulle vända laxen insåg jag att jag inte har en såndäringa tång. Det vill jag också ha. Och en äggskärare. Och ett skyddslock som man har i mikron så det inte skvätter hej vilt. Och en ny spis. Ja, det var väl det. För nu.

Slask ger mig blöta fötter

Det är officiellt. Jag hatar slask. Ja, jag vet att hata är ett starkt ord, men jag gört. Det kan bero på att mina favoritstövlar läcker in. Vilket resulterade i att min promenad till och från ICA nu gav mig blöta fötter. Minusgrader, vart håller ni hus?

Promenadens höjdpunkt, förutom att jag vinkade till Rickard Blom, var när jag träffade Linsen och Måns. Tirren, Lindas syster, sa till mig när vi träffades på statt för några helger sen att Linda sagt att jag alltid kramas med känsla. Att jag inte kramar lite löst och opersonligt eller klappar lite försiktigt på ryggen. Att jag kramas innerligt. Så jag brassade på lite extra i min kram idag.

Mamma kommer snart hit för att äta lunch. Därav min handling. Det klagades på mitt tomma kylskåp här i helgen. Och jag kan hålla med. Det ser ut som en ungkarls kylskåp. Men jag är ju van att äta på jobbet så det enda jag behöver är yoghurt.

Lyssna på den här då. Så bra, så bra.

Horoskop för 2010

Nu är det snart slut på det här året, och tidningarna spår hur nästa år ska bli. Så här ska mitt 2010 bli:

FISKARNA
Ditt 2010: Äventyret väntar. Du satsar på nöjen, äventyr och resor samtidigt som det går riktigt bra för din karriär. Detta är ett lyckoår för dig och du lyckas med nästan allt du företar dig. Dessutom är du extra charmig.

Kärlek: Ett fint år även om du ibland har svårt att hinna med kärleken. Hösten blir romantisk och dessutom kan det vara dags för ett riktigt stort beslut.

Pengar: Turen är på din sida så detta är ett utmärkt år för små affärer, spontan shopping och försäljning av gamla prylar.

Kaffesöndag och ett adjö

Jag vaknade av att jag fick ett sms kl 10.15. Jag insåg där och då att jag sovit jättemånga timmar. Nästan 12. Jag kände mig pigg för första gången på typ en månad. Jag flög ur sängen för herregud, jag hade ju nästan sovit bort halva dagen. Jag ställde mig på vågen. Och blundade. Julen är inte bra, julen är inte bra, julen är inte bra. Jag öppnade ena ögat och tittade. Öppnade båda för att se om det verkligen stämde att jag gått ner istället för upp. K-stin sa att jag måste vara den enda som går ner i vikt över jul.

K-stin kom hit och vi gick ut och gick en sväng. Vi blev nästan överkörda eftersom vi gick på gatan. Trottoarerna är inte skottade. Sen gick vi hem och drack kaffe. Julkaffe. Med smak av vanilj, kardemumma och kanel. Jag tror att vår rikliga mängd av mjölk räddade oss. K-stin åkte sedan tillbaka till Lund. Usch och fy, vad jag tycker att det är förjävligt när vi skiljs. Jag följde henne till bilen för att skotta fram våran, för att mamma skulle slippa det när hon kom med tåget. Det måste ha snöat två decimeter efter att jag ställde den på parkeringen i fredags. Shitipitt, vad jag borstade och skrapade om vartannat. Men efter en halvtimme var nästan all snö borta.

I eftermiddag har Karl varit här och druckit kaffe. Vi hoppade julkaffet dock. Vi pratade om fredagens bravader men kom väl egentligen inte fram till något vettigt.

Nu sitter jag och planerar en vårtermin av SO/SV, efter att ha fått en tillsägelse av min livcoach igår kväll. Så vad säger han nu om det? Tummen upp?

Juldagen

Det är ju sannerligen ingen hemlighet att juldagen är den stora ute-dagen. Mariestads, numera två, uteställen kryllar av människor som åkt hem för att fira jul med sina nära och kära. Detta leder ofta till stor förbryllning; vart ska man gå och när ska man gå för att vara säker på att komma in? Vi var 11 personer som tog det säkra före det osäkra och bokade bord. Därmed var vi garanterade en plats och vi slapp stå i kö. K-stin tyckte vi skulle ta en springnota. En mycket bra idé. Som blev verklighet? När vi ätit upp tog vi en stämpel och gick hem till mig för en lite mellanfest. Det har aldrig varit så mycket personer här innan. Och galet roligt hade vi.

Vi begav oss åter till Björnes där vi träffade en hel drös av kända ansikten. På vägen hem till mig hade jag och K-stin snöbollskrig på gågatan. Halt som satan var det med. Det var även där "Bira bira bira -vapenvila" myntades av en man som hade sinnena fulla av bruk. Ja okej, det var jag som sa vapenvila.
Väl hemma insåg vi att det såg ut som kriget varit och hälsat på. K-stin plockade ihop allt och förflyttade det till köket medan jag och Jimmy spelade tv-spel. När jag gick upp igår luktade det alkohol satan. Jag önskade för ett tag att jag hade en dörr till köket. Men efter lite vädring, diskning och städning var allt återställt.

Jul i Jula

Jag har haft en så sjukt bra jul. Den bästa på väldigt många år. Jag tycker hela december har varit julig, som en lång transportsträcka till själva julafton. Precis som det ska vara. Och herregud, vilken vit och fin jul vi fick!

I onsdags kväll när jag kom hem från jobbet hade Svenne kommit hem till mamma. Mamma hade gjort julskinkan och vi har alltid gjort det till en grej, att äta den medan den fortfarande är varm. Den ska ligga på mormors jullimpa. Annars går det inte.

På julaftonens morgon väckte mamma oss och i våra julstrumpor som sitter på dörren låg det en julklapp. Jag hade varit uppe på natten och lagt i mammas strumpa. Vi tände brasan i den öppna spisen och åt frukost framför den. Det gör vi varje julaftonsmorgon. Det är så himla mysigt.

Sen åkte vi till mormor och åt julbord. Det har gått och blivit en tunn skara som firar jul där. Karin jobbade till 16 och både pappa och morfar är ju liksom lite döda. Min morbror Bengt och hans familj skulle åka till hans frus släkt, så efter maten var det julklappsutdelning. Det blir bara mer och mer julklappar under mormors gran. Det är sannerligen märkligt. Jag var mycket nöjd med mina julklappar. Jag fick nästan allt jag önskat mig. Det mesta var saker till mitt lilla hushåll.

Morbror Bengt, kusin Johan och David

Efter att ha tittat på Kalle Anka en stund var det dags för mig att åka och jobba. När Karin slutade att jobba började jag. Så kan det gå. Men när jag slutat åkte jag tillbaka till mormor där Karin, Matthias och hans pappa hade slutit upp. Då fortsatte julklappsutdelningen och jag tror alla var glada och nöjda.

Snö hej hej snö!

Åh, vad jag gillar snö! Jag gillar att se den, känna den, katsa den, skotta den, smälta den, krama den, rulla den, sparka den och äta den. Så eftermiddagen har spenderats i snöns tecken. Jag har skottat båda uppfarterna, så nu kan vi ta oss ut på både det ena och det andra sättet utan att behöva pulsa i snön. K-stin är hemma så jag skottade en gång till deras hus också. Så vi lätt och snabbt kan ta oss till varandra. Mycket viktigt.

Innan jag gick in gjorde jag snöängel. Det gör jag alltid när det kommit tillräckligt med snö. När jag ligger där på rygg i snön kan jag inte låta bli att dröja mig kvar. Jag ligger där. Alldeles still och tittar upp på himlen. Och så funderar jag över världsliga saker. Innan jag reser mig upp smakar jag lite på snön. Det är ett måste. Som en tvångstanke. Snön smakar barndom, när man var ute och lekte sig svettig och törstig men hade för roligt för att vilja gå in och dricka vatten. Så man åt snö för att släcka törsten. Det var tider det.

Julklappsinslagning

Jag och mamma har under förmiddagen slagit in julklappar. Vi har ägnat flera timmar åt detta. För det är inte bara att slå in. Det ska vara fint också. Med snören i olika färger och kombinationer. Det ska ligga lika mycket kärlek och engagemang i inslagningen som i innehållet. Alla dessa klappar, alla syns inte på bilden, ska nu fraktas till mormor där de ska läggas under granen. Precis som alla tidigare år. Precis som när vi var små.

Nu ska jag gå ut och skotta snö. Och andas frisk skogsluft.

Dan före dan före dopparedan

Idag har jag varit i Skara för att skriva på mina anställningspapper. Så nu är det klart. Jag tror att det kommer bli jättebra. Slitigt, men bra. Jag ville gärna ha med mig lite böcker hem så jag kan förbereda mig under jul och nyår. Och det fick jag. En hel trave som bara väntar på att jag ska planera vad jag ska göra med deras innehåll. Jag och lärarna jag ska vikariera för pratade ihop oss, och nu vill jag helt plötsligt börja ögona böj. Det suger grymt i min undervisningstarm. Jag träffade även de elever som jag ska vara mentor för. Jag bad om att få en skolkatalog med mig hem, så nu ska jag plugga namn.

Om en stund kommer jag gå in i mitt work&christmas-mode. Jag kommer ut ur det igen på lördag. Det är ju dan före dan före dopparedan! Yeay!

Världens bästa

Jag har världens i särklass bästa vänner. Jag har lagt mig till med den bästa laguppställningen tänkas kan. Jag tänker på det ganska ofta, att jag är lyckligt lottad som har dem. Men förra veckan blev jag väldigt påmind om det.

Jag var som sagt på anställningsintervju i onsdags. Kvällen innan och under onsdagen ringde de och skrev till mig för att önska mig lycka till och för att peppa mig. De tror så mycket på mig. Mycket mer än vad jag själv gör. De är min egen hejarklack.

Efter anställningsintervjun ringde de och skrev till mig för att höra hur det gått – vad de sagt, vad de gjort. De sa till mig att jag säkert skulle få det. Fast jag sagt att jag är fnissig. (Varför säger man det på en anställningsintervju?)

När jag berättade att jag skulle få reda på om jag fått det, i slutet av veckan, ringde de och skrev och frågade om de hört av sig. De var mer intresserade, hoppfulla, mer nyfikna och engagerade än jag. Min hejarklack, som berättar hur bra jag är. Att jag inte hade något att oroa mig för. Att jag garanterat skulle få det. Att jag inte ens behövde tänka något annat.

När jag berättade att jag fått jobbet blev de gladare än jag. De sa ”men för helvete Anna, det är ju asbra! Grattis!” De sa ”Åh! Vad roligt! Grattis! Fan, va bra du är!” De skrev ”Grattis! Det var ju det jag sa!” De skrev ”Wow du fixar allt du tar dig för gumman! Stort grattis du är helt otrolig, den äkta varan :) kramar”

Och allt jag kunde tänka på var att jag har världens i särklass bästa vänner. Och ett jobb.

Sista dagen på jobbet

Lärare får ju verkligen inte favorisera någon eller några elever. Men vi är inte mer än människor och visst är det så att man tycker mer eller mindre om vissa än andra, att man får en bättre kontakt med somliga. Det bara är så. Det är synnerligen svårt att göra något åt. Och under hösten har jag lärt känna en kille som charmat mig totalt. Till en början bara lite grann, men sen bara mer och mer. Denne lille söte rare gosse har spatserat rakt in i mitt hjärta. Och idag var sista dagen för mig på skolan. Han visste att jag skulle vara istället för hans vanliga lärare idag, och att det var sista dagen vi träffades.

Och så kom då dagen som är idag. Vi hade precis jämt kommit in i klassrummet när han kom fram, ryckte mig lite i armen och gav mig ett paket. Jag blev så himla glad. Min snuttegulle. Inte hade han väl behövt.. På rasten insisterade han på att jag skulle följa med ut i skogen så han fick visa kojorna de byggt. Jag är inte den som är den, och frisk luft är gött. Vi gick där i skogen, ibland tog han mig i handen, och vi pratade om livet i allmänhet och hans i synnerhet, medan han visade mig deras skapelser.

När skoldagen led mot sitt slut och alla andra barn gått för att ta på sig ytterkläder, kom han fram och frågade om jag inte skulle öppna paketet. Det hade liksom inte hunnits med. 13 själar hade pockat på min uppmärksamhet konstant hela dagen. Jag öppnade paketet och han berättade att ljuset luktade jordgubb - hans favorit. Jag fick en kram och jag ville inte släppa honom. Jag ville ta med honom hem, nu när han inte längre är min elev. Han sa att han kommer sakna mig. Jag sa att jag kommer sakna honom också. Sen var han borta. Och jag fick ont i magen.

När jag kom till jobbet imorse ringde de från Hassle skola och undrade om jag kunde stanna till där på vägen hem. Så det gjorde jag. Och där väntade de med en fin blomma. Gulliga dom. Och av rektorn fick jag presentkort på Bokia.

Tomten fick jag av en elev i fredags.

Jag åkte hem och plockade upp mamma och vi åkte till Skövde för att handla de sista julklapparna. Jag är ju färdig med mina, så jag följde mest med som sällskap. Men jag var inget vidare sällskap. Mamma är en mycket förstående person, och om någon känner till min separationsångest och dess yttringar så är det hon. Hon påminde mig om att jag alltid varit sån här, att jag inte ska tycka att det är en dålig sak att jag är känslomässig och engagerad, och att jag kommer känna såhär igen till sommaren. Tre timmar och en ny klänning senare kändes det lite lite bättre.

Måndag

Idag ska jag vicka för en av lärarna i Lyrestad. Det innebär att jag ska vara lärare för en hel lågstadieklass. I en hel dag. Vad har jag gett mig in på? Jag har klassens busfrö på min sida. Så jag kan i alla fall inte ha ett bättre utgångsläge.

Och jag ska inte gråta på vägen hem. Men den vattenfasta mascaran är på. Bara utifall att..

Sköna söndag

Jag tycker om söndagar. Anledningen till det är att det sällan finns några måsten under söndagarna. Eller så är det så att jag sett till att det är så. I vilket fall. Skönt är det.

Jag tillät mig att ta en sovmorgon och tog mig upp ur sängen något senare än vad jag brukar. Så pass att Jonna undrade varför jag aldrig loggade in på msn, eftersom hon visste att jag bara suttit hemma och kollat på film igår kväll. Vi bestämde att en fika vore på sin plats. Vi har ju inte träffats på hela veckan. Så när jag skjutsat hem mamma som kom med tåget träffades vi på stan för att inhandla en julklapp innan vi satte oss på Ströget. Jag höll på att halka omkull när vi skulle gå över gatan och Jonna sa att om det hade blivit så att jag lagt mig där på vägen så hade hon bara fortsatt att gå, utan att titta sig om. Det är vad jag kallar vänskap.

Nu ikväll har Ananthi varit här och vi har kollat på One Tree Hill i vanlig ordning. Jag bjöd henne på mat och pratade så mycket att jag glömde salta och peppra. Ananthi tycker att jag pratar för mycket. Vi fick till och med spola tillbaka filmen och börja om från början. Men då var det faktiskt inte bara jag som pratade bort den. Det är inte så att jag inte kan vara tyst. Det är bara så att jag inte vill. Eller?

Imorgon börjar en ny arbetsvecka. Jag ska jobba alla dagar den här veckan. Det blir inget jullov för mig. Men jag tycker att det ska bli roligt. Framförallt ska det bli roligt att köpa en ny bänkskiva. Men nu måste jag klippa luggen och duscha. Och herregud, vad klockan är mycket.

Dvärgliga

Jag måste fortsätta på samma tema som igår. Och tacka Jonna för alla tips.

Spola fram till 1:35

Jag är inte ensam

Jag har så många många gånger blivit dumförklarad för min fobi. Men jag är inte ensam. Spola in till 18:55.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/schulmanshow/article6309587.ab

Göteborg

Igår tog jag och mamma Kinnekulle-tåget till Göteborg. En mycket passande dag att åka bort på eftersom jag var en sadpuppy efter sista dagen på jobbet. Jag har aldrig åkt Kinnekulle-tåget och tyckte att det var riktigt trevligt. Jag gillar ju att åka tåg över lag. När vi kom fram till Götet gick vi och fikade. Det är så mysigt att vara med mamma sådär. Bara hon och jag.

Jag ville så gärna gå på Liseberg, och det var det huvudsakliga syfte med vår lilla resa. Det är så fint med alla ljus. Igår var det tredje gången jag var där. Jag blir lika fascinerad varje gång. Jag går och tittar och tittar så jag glömmer bort allt runtomkring.
Det var väldigt kallt igår, och tillsammans med all julbelysning och julsång infann sig en smutta julkänsla. Nej, inte en smutta. Total julstämning enda in i själen. Gött som snus. Jag som hade en hel del innan, trodde inte att det kunde bli så mycket mer. Men det kunde det.
Ganska frusna men nöjda begav vi oss till Bengt A. Där stod middagen och väntade på oss.

Idag hade jag bett om att få åka till IKEA. Det går åt värmeljus som smör i solsken i det Lundellska hemmet. Och mamma och Bengt var inte sena att uppfylla min önskan. De saker jag verkligen ville ha, förutom ljusen, fanns inte. Istället kom jag hem med många antal nya ljuslyktor. Det kan man inte ha för mycket av. Eller?
Mamma och Bengt är inte nöjda med de nya sängarna och passade på att prova några andra. De såg för roliga ut. Det såg ut som om de bodde där.

Efter IKEA tog vi oss in till Nordstan. Satan i hela gatan vad vi inte var ensamma om att julhandla där. Men eftersom jag inte skulle handla något så gjorde det mig inget. Jag fnissade åt att bli skuffad hit och dit, tacklad som om alla runt omkring mig var hockeyproffs. Jag kan inte annat än att säga att jag var ganska trött när jag satte mig på tåget i eftermiddags efter att ha haft en jättebra toppen trip.

Känner ni?

Känner ni hon som inte kan göra något halvhjärtat? Hon som blir lika förtvivlat ledsen som hon blir sprudlande glad. Hon som inte kan göra något utan att lägga ner alla sina känslor i det hon gör. Hon som inte kan vara obrydd, fast hon försöker. Hon som går all-in, fast hon vet att hon inte alltid borde. Hon som får en relation till alla hon möter, fast hon vet att det bara är tillfälligt eller rent av flyktigt. Hon som ger allt hon har, fast hon vet att det förmodligen inte spelar någon roll. Hon som känner så mycket att det rinner över. Hon som får separationsångest när hon lämnar eller blir lämnad. Hon som gör samma sak om och om igen, fast folk runt omkring säger att hon gör fel, för att hon vet att hon måste. För att det är så hon fungerar. För att hon glömmer mellan gångerna. Hon som alla kan läsa som en öppen bok, som är genomskinlig som ett over-head-blad. Känner ni hon som är medveten om allt det här men varken kan eller vill göra något åt det. För att det inte är ”jag” då.

Skjut på det bara

Den där jäkla rapporten har hängt över mig hela veckan. Och jag har inte hunnit sitta något med den sen i söndags. Eller rättare sagt, jag har inte prioriterat den. Men idag var jag tvungen att ta tag i det. Inte bara ta tag i det - bli klar med den. Därför bokade jag redan igår in en fika med Karl i eftermiddag. Ja, det är så jag jobbar nuförtiden. Skjut på det bara. Till på köpet hade jag bokat en tvättid också. Men jag var klar med rapporten redan klockan 5. Det kändes bra.

Efter det satte jag igång att fixidona lite granna här hemma. Bäddat rent i sängen, städat jättenoga och våttorkat golven, tagit reda på tvätten och grejat med mina nya hyacinter medan julmusiken dånade. Allt för att hålla tankarna på annat håll.

Klockan är inte halv nio än och jag är nyduschad och klar. Guuud, så skönt.

Dagen då det var anställningsintervju

Jag kan tycka att det är lite jobbigt när man inte har en minut för sig själv under en dag, när man har människor runt sig hela tiden, när det går i ett och man inte har tid att tänka efter. Men idag har jag sett till att jag inte fått en minut ensam. Förrän nu. Anledningen till detta är att jag varit redigt nervös inför anställningsintervjun jag var på i eftermiddags.

När jag slutat jobbet, väldigt mycket tidigare än normalt på grund av pysseldag, gick jag till gymmet där även Lena Spena var och tränade. När vi gick därifrån bad jag Lena att hon skulle komma hem till mig för att hålla mina tankar på annat håll tills jag var tvungen att åka. Det lyckades så bra att jag fick bråttom och fick stressa iväg. Men jag var på plats i god tid och fick därmed chansen att prata med lärarna i lärarrummet innan intervjun började.

Under intervjun fick jag veta att det varit 25 sökande, att de kallat 5 till intervju och att jag var sist ut av de 5. När jag manglats klart sa de att alla 5 varit jättebra. "Attans" sa jag och då. Besked kommer i slutet av veckan.

Eftersom jag ändå befann mig i Skara passade jag på att besöka min högstadievän Emil. Vi träffas inte för ofta. Det är en sak som är säker. Men jag tror att han är den som är mest entusiastisk. Han vill verkligen att jag ska få det här jobbet. Vi hade en hel del att prata om så tiden bara försvann.

Jag fick skynda mig hem för att ha onsdagsmys med Lena. Vårt sista onsdagsmys för säsongen. Vi avslutade med dunder och brak genom att äta fläskfilé och klyftpotatis. Man kan nästan säga att vi firade att Lenas sjukskrivning är slut, att jag varit på anställningsintervju och att jag är arbetslös på fredag. Fira är kanske fel ord när jag tänker efter.

Satan i gatan vad det är snorhalt ute. Jag bara väntar på att hamna raklång på någon offentlig plats. Jag går som om jag bajsat på mig, när jag försöker ta mig fram. Idag blev jag till och med omgådd av en pensionär. Pensionären i fråga hade i och för sig en rullator att hålla sig i.

Imorse körde bilarna i 20 km/h i Stockholmsbacken. Jag fick faktiskt lite panik eftersom det kändes som jag skulle glida bakåt. Inte roligt.

När jag var på gymmet såg jag en man som cyklade omkull i korset nedanför och höll på att bli överkörd av en lastbil. Jag fick hjärtstillestånd. Men det gick bra som tur var.

Jag höll på att sätta ändan i när jag gick hem från gymmet. Jag hann grabba tag i en lyktstolpe som blev min räddning från total förödmjukelse. Sen började jag asgarva för mig själv. Och jag önskade att jag haft någon med mig att skratta med. Eller att jag haft en rullator.

Herren vår gud i himlen

Igår jobbade jag med en tjej som jag jobbat ganska mycket med förut. Jag är ju inte dirket ny på Krabbängsgården. När vi jobbat ett tag säger Tina:

- Vet du vad jag tänker på när jag ser dig, Anna?

- Nej.

- "Herren vår gud i himlen".

Jag fattade ingenting först, och Tina asgarvade åt minnet medan hon berättade om den gången vi skulle hjälpa en boende när han pekar i taket och frågar "Vad är det där?" varpå jag svarar "Det är Herren vår gud i himlen." Totalt olämpligt. Tina trodde först att jag var allvarlig och jättereligiös, vilket i efterhand gjorde det hela mycket roligare. Det var när Tina brast ut i skratt som jag kom på hur dumt jag svarat. Då kunde inte jag heller hålla mig för skratt. Vi skrattade båda två, så tårarna rann. Vi gjorde allt vi kunde för att dölja det. Jag gick till och med ut från rummet. Som tur var är inte denna man speciellt troende så han skrattade med oss.

Jag hade helt förträngt den här händelsen, men så fort hon började berätta kom jag ihåg. Sen gick vi och fnissade åt det här hela gårdagskvällen.

När jag inte har jobbat inom vården på ett tag är jag så grymt klökmagad. Och jag har inte jobbat efter att vi kom hem från USA i somras, så... inte sen typ i slutet av juni. Men jag ulkade bara en gång på sex timmar. Det är bra jobbat, om jag får säga det själv.

Kjollös

Imorse när jag stod i dörren för att åka till jobbet kändes det som jag hade glömt något. Jag hade en bestämd känsla av att så var fallet. Ganska snart insåg jag att jag glömt ta på mig kjolen. Där stod jag i jacka, halsduk och stövlar. Utan kjol. Jag kan inte ens skylla på att jag var trött, för det var jag inte. Jag kan faktiskt inte komma på någon bra ursäkt. Jag fick ta av mig stövlarna och gå in och ta på mig mer kläder. Så går det när man har tankarna på annat håll.

Jag fick en present av en elev idag. Precis vad jag behövde i min suckighet. Jag kunde inte ha blivit gladare. Sen kröp han upp i mitt knä, lyfte min lugg med båda sina händera och frågade hur många rynkor jag har.

- Mäh! Inga!
- Hihi. Jo, två.
Han lät mig också veta att om jag kaxar så kommer jag få en puss. Imorgon ska jag äta kax-piller till frukost.

Nu ska jag snart åka och jobba på Krabban. Träffa mina gamla tanter och farbröder. Dubbla skift idag.

Söndag

Efter konserten igår hämtade jag Lena och Micke på en fest i Skövde och vi åkte in till stan, hämtade upp Jonna, Ananthi och Helen för att dra hem till Lena en sväng innan vi gick till Statt. Det vart en väldigt märklig kväll som jag har skrattat mycket åt idag. Jag tror att den ena var knäppare än den andra igår, något som gjorde det hela väldigt roligt.

Jag och Ananthi satte oss på Ströget i förmiddags för att återberätta kvällen, eftersom vi inte var tillsammans så mycket inne på Statt. Det visade sig att vi båda hade en del att förtälja och det var bra att vi satt ner båda två.

Och nu i eftermiddag har jag skrivit det jag kan på rapporten till Skolverket. Jag är uppe i sju sidor. Känner mig lite nöjd med tanke på att jag faktiskt är lite trötters tös.

Ny vecka imorgon. Usch. Sista veckan på jobbet. Och så en anställningsintervju och jobb på Krabban på det. Jag funderar på att inte gå ur sängen på hela veckan faktiskt. Jag som tycker om att ligga i sängen. Inte.

Julkonsert

När jag gick ut genom dörren igår kväll började det snöa. Jag log lite för mig själv och tänkte att det var ett perfekt väder för att gå på julkonsert. Jag, mamma, mormor, min morbror och hans fru var på Arena Skövde och såg på julkonserten med Sanna, Shirley, Sonja och Måns. Under drygt två timmar satt jag med gåshud. Så bra det var! Galet galet. Juligt juligt.

Kära Skolverket

Ganska ofta längtar jag efter att börja läsa igen. Jag kan sakna att sitta i diskussioner om saker som jag tycker är intressanta. Jag kan sakna att bli fast i en bok som lär mig nya saker och som får mig att se saker på ett annat sätt. Jag kan sakna friheten i att lägga upp dagen som jag vill. Men sen kommer jag på att jag inte alls saknar att känna att jag hela tiden skulle kunna läsa mer, att aldrig känna sig ledig eller klar. Jag saknar inte heller att ha ångest över en uppgift som man skjuter framför sig, som man gör allt för att undvika in i det längsta innan man till slut tvingar sig själv att sätta sig ner och ta tag i den.

För tillfället känner jag det sistnämnda, fast jag inte läser, vilket påminner mig om att jag inte alls vill läsa till ett ämne att undervisa i. På fredag ska rapporten om projektet jag har arbetat med under hösten vara klar. Jag ska skriva till Skolverket och redovisa vad jag har gjort med deras pengar. Och jag har inte riktigt börjat än. Istället gör jag allt annat, som jag anser vara viktigare. Idag har jag till exempel gått en lång promenad med Ananthi, duschat jättelänge, ätit frukost jättesakta, bytt till julgardiner, bytt vatten i mina hyacint-vasar, strukit när jag ändå hade stykbrädan framme och nu lägger jag över alla filer på datorn. Fullt upp med andra ord. Jag har inte ens installerat Word på datorn än, för då kan jag ju rent praktiskt inte skriva rapporten. Men däremot vet jag hur den ska börja: "Kära Skolverket..."

Fredagshumör

Jag började helgen med att vara på ett fantastiskt dåligt humör. Jag ringde till Lena på vägen hem från jobbet för att förvarna henne och säga till henne att det var på egen risk hon följde med till gymmet. "Är DU på dåligt humör?" Mmm. Inte ens gymmet kunde ta mitt dåliga humör ifrån mig. När jag kom hem från gick jag och la mig. Och vips så blev allt bättre. Kan jag bara ha varit trött?

Nu ska jag göra lite julgodis medan julmusiken dånar, innan jag åker och tittar på det andra luciatåget för dagen.

Pratkvarnar

När jag kom hem från jobbet idag gick jag och Lena en mastodont-promenad. Som vanligt pratade vi oavbrutet. När jag kom hem slog det mig att "herregud, hur mycket har vi egentligen att prata om?" Vi tillbringade hela gårdagskvällen tillsammans och då pratade vi till och med under Bonde söker fru. Vi bara pratar och pratar. Aldrig är vi tysta. Jag berättade om mina reflektioner för Lena när hon kom under srömavbrottet. I eftermiddag har det varit strömavbrott här i stan. I hela stan med omnejd. I en hel timme. Tokigt. Tokigare var att alla på Fortum satt och åt julbord i godan ro. Lena bara skrattade åt det faktum att vi aldrig kan vara tysta, och sen var vi tysta en hel minut.

Dödad och återupplivad

Sådär då. Då var min dator återställd. Nej, inte återställd. Dödad och återupplivad. Karl fick den äran. Han har nu lagt in den nya versionen av Windows så jag känner inte igen något. Jag klickar hit och dit och kommer med all säkerhet att vänja mig vid denna också. Jag är bara lite ovan. Dessutom är datorn helt tom. Men det ska jag ta tag i någon annan dag. Richard har precis varit här och sparkat igång internet. Tur att jag har dom, mina grabbs. Vad skulle jag gjort utan deras hjälp?

Igår var jag hos Andréa. Anton, mitt lille mök, får man ju på köpet. Han var lite ledsen innan han tillslut somnade i mitt knä efter att jag gått runt med honom på armen. Andréa passade på att greja lite i köket. Ja, jag var också i köket så vi kunde prata och svallra precis som vanligt. Det kallas multitasking. Jag kan inte låta bli att känna att jag stjäl tid med honom från henne, men hon menar på att hon tycker att det är lite skönt att bli avlöst. Hon har honom ju alla andra timmar på dygnet. Och det är i och för sig sant. Jag blir glad och varm i själen av att ha honom nära. Fina lilla barn. Och fina lilla mamma Andréa.

Så.. anställningsintervju nästa vecka. Hoho.

Kram kram

Idag fick jag en innerlig kram av min elev - min bråkstake, mitt hjärta. Han sa att han kommer att sakna mig. Jag kommer att sakna honom också. Det känns i hjärtat, i magen. Jag vill bli obrydd och okänslig.

Att springa i mörker

Mitt knep när jag är ute och springer är att ha jättehög musik så jag inte hör mig själv andas. På så vis lurar jag mig att tro att jag inte är så trött som jag kanske är. Förut kom jag på ytterligare en sak som underlättar löprundan – att springa när det är mörkt. Jag såg inte två meter framför mig, och innan jag visste ordet av var jag hemma igen. Det är lite bra att jag kan alla gupp och gropar i vägen här hemma. Ja, det är nästan en förutsättning. Dock höll jag på att bli fälld av en gren som låg och lurpassade på mig. Och jag blev skrämd när mitt hår flög i ansiktet på mig. Annars var det ju toppen att springa i mörker med hög musik. Det måste jag göra fler gånger.
Min andra upptäckt är att det är bra att ha mobilen i vanten. Då kan man lätt höja och sänka volymen och byta låt. Smidigt som räven. Eller säger man så? Neje. Listig som räven, smidig som… en katt!

I förmiddags skickade jag ett sms till fel person. Innan jag fick se att jag skickat till Jonna istället för K-stin tyckte jag att det kändes lite olustigt.
”Tjaba. Har du satt över pengar för tandläkaren och skomakaren?” skrev jag. ”Nope :)” svarade Jonna på två röda sekunder. Jag skrattade högt för mig själv, dels åt Jonnas kvickhet och dels för att jag tänkte att Jonna nog tyckte att jag var ett pucko.

Dagens sanningar

1. Min dator mår inte bra. Igår trumpetade det elefanter i den och den pratade om Thailand.
2. Folk som gör tummen upp är störiga. "Jag har köpt en ny bil." Tummen upp. "Det är disco i Hassle på fredag." Tummen upp. "Det är snart jullov." Tummen upp. Inte ok.
3. Jag har hittat min överman i att svettas på gymmet. Gött. Jag är inte ensam.
4. Jag hittade en lössnus i min slask imorse. Jag trivdes lite granna.
5. Jag har två veckor kvar på jobbet. Jag börjar redan känna mig lite ledsen.

Mask

Min dator har gått och fått mask. Usch och fy räserspy. Vad ska jag göra åt det? Den vill inte alls vara med. Jag kände mig på en gång isolerad från världen. Inget internet. Ingen Spotify. What to do? Gudars vad töntig man är.

Svenne kom till mig vid middagstid. Mamma kom med tåget klockan ett så jag bjöd dem båda på lunch innan vi alla tre åkte hem till Jula. Min kusin Johan fyller år idag så vi ska dit och fira honom om en stund. Grattis till honom!

Svenne har namnsdag idag. Så grattis till honom också!

Mask! Vad är det om eller?

Egenfredag

Fredagar är bra dagar. Jag gillar fredagar. Inte för att arbetsveckan är slut, utan för att mina fredagskvällar är alltid så lugna och sköna. Fredagskvällar är min egenkväll. Jag tittar på de program jag inte hunnit titta på under veckan, fixidonar lite här hemma, jag kastar ett öga på Idol medan jag slösurfar och går och lägger mig när jag börjar känna mig trött. Så himla bra kvällar.

I eftermiddag gick jag ner en sväng på stan för att köpa Evelinas födelsedagspresent. Det slutade med att jag köpte en till min kusin Johan också, och dessutom julklappar till både Karin och Ananthi. Så kan det gå. Jag kände mig lite nöjd. Ytterligare två personer på julklappslistan jag kan checka av.

Jag har inte varit och hälsat på Jonna sen hon och Johan flyttat ihop, så idag gjorde vi slag i saken. Eftersom jag inte varit där innan så vet jag inte vad som förändrats sen Jonna flyttade in, men jag kan tänka mig att hon bidragit med sin kvinnliga toutch. De bor i vilket fall riktigt fint. Vi drack kaffe, skvallrade och jag råkade försäga mig igen. Men vad blir det då?

Nu ikväll kunde jag inte bestämma mig för om jag skulle göra julgodis, titta på The Hills, titta på Idol eller spela Guitar Hero. Det blev det sistnämnda. Herregud, vad det var längesen. Och herregud vad det är roligt. Det gick inte så dåligt som man kunde tro. Jag har suttit här och spelat Guitar Hero Metallica tills jag blev yr och ögonen stod i kors.

Från Pepparkakeland

När vi var yngre brukade vi – jag, mina syskon och mina kusiner - alltid baka pepparkakor hos mormor till jul. Det var många år sedan senast, men i år kände jag att det var läge att ta upp denna mysiga och roliga tradition. Karin var ledig igår så när jag slutat jobbet åkte vi till mormor och bakade. Mormor gör världens godaste pepparkaksdeg så innan vi ens tagit fram kavlarna så hade jag ätit mig mätt. Jag lyckades kavla ut degen så den såg ut som Afrika och tyckte att det var lägligt att använda mina mått som är i form av en kamel och en elefant. Sen berättade jag för mormor och Karin att ”som ni ser finns det elefanter och kameler i Afrika”. Sen tryckte jag dit en katt och en gran också.
Mormor hade gjort en tredubbel sats och innan vi bakat färdigt hade jag och Karin tröttat ut henne, jag hade tröttat ut Karin och smittat mormor med min kiss- och bajshumor. Ett lyckat pepparkaksbak om jag får lov att säga det själv.

Sen kom mamma och jag följde med henne hem. Jag vet inte varför, men det är något som gör att det luktar jul hemma vid den här tiden på året. Det är mycket märkligt eftersom den enda förändringen som är gjord är att adventsljusstakarna är framme. Och mig veterligen luktar de inte speciellt mycket. Lukten, inbillad eller ej, får mig att må bra i själen och jag sov som ett barn efter att mamma suttit på min sängkant och nattat mig.

Lips Christmas

Karl kom hit och hade lite hunger. Eftersom jag och Ananthi bestämt att äta och jag därför inte kunde dinera med honom, erbjöd jag Karl det jag hade till hands - korvkaka. Som vi har pratat om denna korvkaka. Jag var rädd att han därför hade förväntningar som korvkakan inte kunde uppfylla, så jag kunde inte ens vara i samma rum när han tog sin första smakbit. Det blev ett "helt okej" och det är jag nöjd med.

Jag bjöd Ananthi på Fajitas. När jag och Lena åt det var jag ju så täppt i näsan att jag inte kände vad det smakade. Så jag ville testa igen. Och det är ju riktigt gott ju.

Jag fick en idé förut när jag satt här och tittade på tv. Tänk om det skulle finnas ett Lips med bara julsånger. Då skulle jag sitta här och sjunga hela tiden. Gud, vad roligt det vore! Lips Christmas.

Plutten och jag

Jag var på gymmet förut. Jag var så sjukt nära att kräkas. Herregud. Seriöst. Så otränad är jag inte. Och så längesen var det inte jag tränade. Nu känner jag en slags hämndlystenhet. Nu vill jag göra igen på min kropp som inte står pall. Nu vill jag dit och köra ännu hårdare. Och nåde den om den vill kasta upp.

Plutten har ingen bil den här veckan så vi slog våra påsar ihop och åkte och handlade. Vad mysigt det var! Plutten och jag. Vi gick där och strosade bland hyllorna och pratade om dittan och dattan. Stundtals glömde vi varför vi var där så vi fick gå tillbaka. Vi pratade om ”vad ska du äta i veckan då?”, ”Nämen titta, Ballerina med pepparkakssmak.” ”Köp den du så kan jag smaka”.
På vägen hem undrade jag vad det var för en jävla idiot som varvade så det lät över hela stan. Jaha. Det var visst jag som glömt lägga i en växel när jag skulle växla från fyran till femman. Idioten var jag.

Onsdag idag då. Lena Spena Spykorv har julfest med jobbet så vi hade vårt mys igår. Vi spelade tv-spel, drack julmust och glögg. Ananthi kommer hit ikväll och tar Lenas plats. Ananthi följer dock inte Bonde söker fru, men jag hoppas att hon spelar intresserad även fast hon inte är det. Och att hon vet åt vilket håll i soffan hon ska kasta sig när det blir pinsamt. Annars kan det bli fel. Jag får nog upplysa henne om det innan, så hon inte drar huvudet i baken på mig. Jag kastar mig åt vänster och hon åt höger.

Nu kom Karl. Over and out.

Tik Tok

Den här låten är ju för bra.

Arga drömmar

Jag ogillar verkligen att drömma drömmar vars känslor sitter kvar när man vaknar. Jag har varit så förbannad inatt och det sitter fortfarande i. Nu kommer jag gå runt och vara arg ett bra tag. Åh! Kisskorv. Skitdröm.

Superhjältejul

Ånej. Superhjältejul är en musikal. Uschligt. Men jag fnissade emellanåt. Och Stål-Henrik skrämmer mig. Hur ska det bli?

Första december

Jag undrar så när det ska börja lukta Anna i min lägenhet. Min nya matta har slutat lukta fullt så mycket och illa, så nu kan jag tycka att det är dags att få sätta min egen lukt på hemmet. Väntar väntar..

Jag och Lena har varit ute och gått en promenad i det fina vädret i eftermiddag. Med en plusgrad bet det lite lagom i kinderna. Frisk luft är gött ju. Vi pratar och skrattar så mycket, särkskilt skrattar, att det är lite svårt att hinna andas. Något som märktes av när vi besteg Stockholmsbacken. Min morbror ringde och han frågade vad sjutton jag höll på med. Jag upplevde inte att jag flåsade så mycket som han påstod. Andades genom munnen på grund av snor möjligtvis. Men flåsa? No no. Vi hade ett märkligt samtal. Om jag får bestämma kommer det att fortsätta på lördag.

Första december idag. Adventskalendrar ska öppnas. Men jag har ingen. Vad är det om eller? Har jag gått och blivit vuxen? Nej, för hade jag det skulle jag inte titta på adventskalendern Superhjältejul som går på tv. Vilket jag visserligen glömde bort imorse. Svt Play är bra skit. Nu tittar vi!

Luciatåg, Super Mario och lite spänst

Mamma har varit här idag och hjälpt mig att mäta ut vart en hyllan över tv:n ska sitta. Så nu är den på plats. Det var behövligt eftersom jag inte fick plats med alla julgrejer. Nu står mitt luciatåg på hyllan och lyser upp. Sweet.

I eftermiddag har jag bytt däck på bilen. Eller nej, jag har inte gjort det. Jag har sett till att det blivit gjort. På en verkstad. Jag satt och grämde mig hela vägen från Lyrestad. Jag vill kunna göra allting själv. Så att vi måste till en verkstad för att byta däck, när man i normala fall ska kunna själv, stör mig. Men på pegan är det nästintill omöjligt att byta själv. Inte för att jag skulle kunna ändå, men Svenne kan ju. Varför kan inte jag? Jag måste lära mig.

Jag och Lena är i en Super Mario Bors-period. Vi spelar och spelar på mitt Nintendo 8 Bit. Förra veckan drömde jag till och med att jag var Super Mario. Jag känner ingen som är så dålig förlorare som Lena. Hon blir som stollig. Jag är rädd för att dö, i tv-spelet alltså, när jag spelar med henne. Jag kan bli lite frustrerad också, vilket leder till höga utrop där vi sitter och kämpar oss svettiga i soffan. Jag kommer inte bli vräkt på grund av fester. Jag kommer bli vräkt på grund av mitt och Lenas tv-spelande.
Vårt spelande har lett till att Lena och Micke nu införskaffat ett Nintendo Wii och ett Super Mario till detta. Jag är precis hemkommen från Lena där jag blivit introducerad för detta nya fenomen. Med lite träning kan det nog bli riktigt roligt.

Jag var och gjorde mina naglar förut. Vi bokade in en ny tid i mellandagarna. När jag gick så sa jag till min nagel-tjej Linda att vi ses till nyår då.
- Ja. Och du Anna. God jul.
- Men gud, vad konstigt det lät.
- Jag vet.
- God jul!

När jag kom hem förut sa min granne till mig att jag är spänstig. Vad menar du? Vad har jag gjort? Vad har du sett? Vad har du hört?

Hålla handen, ägget och spermien

För andra gången på en vecka har en av mina elever hållit mig i handen medan vi läst. Det börjar med att han ska göra typ tusen nålar på mig, och slutar med att han håller mig i handen. Sen sitter han där som ett ljus och läser hur bra som helst. Jag har valt att inte kommentera det, utan bara vänligt och tyst hållit tillbaka. Idag gick han steget längre och satt och grejade med mina naglar med den handen han inte höll i mig. Det är mysigt. Jag älskar att hålla handen.

Idag frågade en annan elev hur homosexuella kan få barn. Jag sa att han skulle fråga sin mamma. Men han gav sig inte. Det visade sig att han inte visste hur heterosexuella får barn heller, och han skulle veta allt på detaljnivå. Jag berättade i grova drag, med fina ord om ägget och spermien. Han låg över bordet och skrek ”äckligt”. Men det var ju han som bad om att få veta. Han konstaterade till slut att han nog är för liten för att göra barn. Ja, lille vän. Du är nio år.

Tigern

Den här veckan har mamma varit i Göteborg, vilket föranledde att jag fick på min lott att vara kattvakt. Det strider mot alla mina principer att ha katt i lägenhet. Speciellt när de är vana vid att vara ute. Men Tigern är sällskapssjuk som få, så det vore elakare att låta honom vara ensam hemma. Det är i alla fall vad jag intalat mig själv när jag sett hur uttråkad han varit.

Jag har fått spunk på honom emellanåt. Han har stundtals sprungit runt mina ben, han har hoppat upp på mig när jag sovit och skrämt livet ur mig, han har hårat ner. Men det har varit trevligt att ha någon som mött mig när jag kommit hem. Och han har varit ett bra sällskap. Vilket jag verkligen märker nu, när han inte är här längre. Men nu skuttar han runt ute i skogen på Jula Mosse och kan kissa och bajsa i jorden, inte i en äckelpäckel-låda.

Julskyltning

I helgen är det julskyltning i Mariestad. Egentligen är det väl inte så mycket att hänga i granen, men det är ändå tradition att gå en sväng bland alla stånd som är uppställda i stadens centrum. Karl och jag gick och tittade lite och jag inhandlade en krans att hänga på dörren. Alla mina grannar har det så jag kände att jag är tvungen att ta seden dit jag kommer. Det är lite fint också. Till traditionen hör även att man ska titta på grisen som finns på torget. Man ska gissa dess vikt, men det gjorde inte vi.

Nu i eftermiddags ringde Elin som är hemma på besök. Vi gick också en sväng och kollade läget. Men det började regna så vi gick och tog en kaffe istället. Det var längesen jag träffade henne så vi hade en del att prata om.
Efter det mötte jag upp med Ananthi och vi tittade på fyrverkerierna. Där träffade jag på både Anna, Ellen och Patrik. Roligt!

Anna i kvadrat och advent

Idag skulle Linda från Karlstad komma och hälsa på. Men hon är sjuk så det vart inget med det. Det känns tråkigt. Jag hade verkligen sett fram emot det. Men det finns ju, som tur är, fler helger.

När jag kommit hem från jobbet igår kom Anna, en lärare på Mariaskolan, hem till mig. Vi lärde känna varandra när jag jobbade där i våras. Hon är så himla skön. Hon är väldigt rolig och öppen, samtidigt som hon har en allvarlig och sträng sida. Hon är tjejen med skin på näsan. En kombination som jag gillar. Vi har alltid roligt ihop. Vi skvallrar och skrattar.

Framåt sena eftermiddagen åkte jag till mormor med varor jag handlat åt henne. Jag hjälpte henne även att ta fram adventsljusstakarna. Sen tog jag vägen om Jula Mosse för att hämta några saker som jag saknat. Mamma har varit i Göteborg sen i söndags och kommer hem imorgon, så jag tog fram alla adventsljusstakar och stjärnor hemma också. Nu kommer det att vara adventsfint när mamma kommer hem. Jag tänkte inte säga något utan låta det bli en överraskning, men jag kunde inte hålla mig.

Jag ringde till mamma igår för vi har inte hörts på några dagar. Jag frågade mormor om hon hört något från henne, men det hade hon inte heller. Då sa jag till mormor att mamma kanske hade dött. Ja, de skjuter ju så mycket där nere i Göteborg. Mormor tyckte inte att mina funderingar var roliga. Inte jag heller, men man vet ju aldrig. Man kan ju faktiskt dö. Detta föranledde i alla fall att jag kände att jag var tvungen att ringa och höra om hon levde eller ej. Det gjorde hon. Evig tur det.

Efter en gravrunda för att tända ljus, åkte jag åter hem till stan. Det finns numera ”hemma på mossen” och ”hemma i stan”. Jag är tvebodd. Väl här hemma i stan plockade jag fram mina adventssaker. Om The Grinch skulle se mitt kök nu skulle han bli galen. Men jag trivs.

Klok kille

Jag och en av mina elever läser för tillfället en bok som heter ”Julklappen”. Den handlar om en tjej som ska fira jul hos sin mamma. När hon och hennes pappa pratar om det säger han att han kommer sakna sin dotter. Hon säger att hon kommer sakna honom också.
Min elev slutar läsa och tittar på mig.

- Kommer du sakna din pappa i jul?
- Ja det kommer jag, svarade jag.
Jag funderade på om han visste att pappa inte lever, eller om han tror att mina föräldrar är skilda.
- Saknar du din pappa ofta?
- Ja, varje dag.
- Bor du själv?
- Ja.
- Har du ingen kille än?
- Nej, inte än.
- Meeen! Har du inte frågat någon?
- Nej. Jag har glömt det.
- Drömmer du om din pappa?
- Ja. Ofta. Vet du att min pappa är död?
- Ja, det har du sagt.
- Och det kommer du ihåg?
- Ja.
- Varför frågade du om jag drömmer om honom?
- Jag bara tänkte att du kanske gör det. Jag bara undrade.
- Du är en klok liten kille.
- Jag vet. Var tyst nu så jag kan läsa.

För första gången på ett bra tag kände jag att jag blev ledsen. Tack och lov är min lugg för tillfället alldeles för lång, så jag kunde gömma mig bakom den. Den här eleven slutar inte att förbluffa mig. Min lille kaxmört. Min lille bråkstake. Mitt lilla yrväder. Min kloke lille kille.

Utomhus

Idag är ingen vanlig dag för det är min morbrors födelsedag. Hurra hurra hurra!

Varför är det så motigt att göra vissa saker? Jag har i flera månader tänkt att jag måste smörja min skinnjacka och mina stövlar. Jag har tänkt på det varje gång jag sett dem, varje dag, fler gånger om dagen men tänkt att jag gör det sen. Men jag har liksom aldrig fått tummen ur. Egentligen är det ju bara att tvinga sig själv. Så igår gjorde jag det. Det var kladdigt men var över på en halvtimme. Varför har jag skjutit så på det?

Idag har jag spenderat nästintill hela eftermiddagen och kvällen utomhus. När jag kom hem från jobbet gick jag och Lena ut och gick en promenad. Solen sken så vi passade på att påminna oss om hur den här staden ser ut i solljus. Vi gick sen hem till mig och drack kaffe och spelade tv-spel. Jag skojar inte när jag säger att vi blev lika svettiga av att spela tv-spel som av att gå. Vi går verkligen in för det.
När jag hämtat mamma vid tåget gick jag hem till Ananthi. Vi letade fram våra reflexer och begav oss ut på en promenad på en och en halv timme. Det var så skönt ute. Och stjärnklart. Jag tycker att det är obehagligt att gå ensam när det är mörkt ute så det var toppen med sällskap. Jag hade lyckats klä mig precis lagom mycket. Jag blev varken för varm eller för kall. Det är sällan jag lyckas få till det så bra.
Nu sitter jag här nyduschad och känner att frisk luft gör susen. Om jag skulle ta och söka ett jobb eller två.

Suckig

”Suckig” är ett uttryck jag och Karl brukar använda oss av när vi ska beskriva vårt humör och vår sinnesstämning. När man är suckig suckar man (därav uttrycket) och man känner sig allmänt däven och oglad. Och suckig är precis vad jag är. Inte jättemycket, men tillräckligt. Det började igår och sitter fortfarande i. Jag tror att det beror på många små saker som stör mig just nu. Stör mig.

- musslig?
- njae. lite. näää inte alls när jag tänker efter. jag vet fan inte hur jag har det riktigt
- haha. men stackars
- nädå det är ingen fara. själv då?
- jag är nog mer suckig
- jaså. sleten?
- nej. mer inte på humör kanske
- hmm. vad gör dig på ohumör då?
- vet inte riktigt, jag känner mig suckig bara
- illa illa
- nej då. det är ingen fara alls. jag är bara inte sprudlande glad
- det känns lite ovant va?
- haha, borde det det?
- mmm :)
- naaw, snutte
- åååååhhhh

Musslig är ett annat uttryck vi använder. När man är musslig är man tystlåten och trött.

Jag har varit hos Karl och druckit kaffe i eftermiddag, och rådde på så vis bot på min suckighet för ett par timmar. Vi är något av mästare på att fnissa. Och den här helgen har bjudit på saker att fnissa åt. Åtminstone kan Karl fnissa åt det. Man kan inte bara jaga sådär. Inte blockera heller för den delen. Jag försöker förtränga det faktum att tv-spel kan få konsekvenser ingen kunnat förutspå. Jesus, Maria och Josef.

Formbart med Clintan

Mina kuddar i soffan är formbara. Det gillar jag. De är som kuddar man har i sängen. De formar sig efter skallbenet och man kan puffa till dem precis som man vill. I fredags kom jag på att man kan använda dem som huvudbonad och igår när Ananthi var här visade jag henne. Hon var givetvis inte sen att föreviga detta.

För första gången sedan jag flyttade hit hade vi vår söndagsdate här. Dels på grund av att jag hade tvättid och dels på grund av att jag har ett fyrfotadjur här. Vi tittade som alltid på One Tree Hill och kvällen till ära hade Ananthi även hyrt en film. Jag var lite trötters tös så det passade mig utmärkt att börja titta på film redan kl 19. Vem försöker jag lura? Jag behöver i princip alltid börja titta kl 19 om jag ska orka vara vaken hela filmen. Vi tittade på Gran Torino. Den var riktigt bra. Mitt i allt det allvarliga fick jag mig även några oväntade skratt.

Det finns ingen som Clintan. Morr.

Kalaset på Ebbetorp

Festen på Ebbetorp gick som smort. Det var mycket trevligt. Mamma och min morbrors fru Elisabeth börjar kunna det här med stora kalas nu. Igår var vi typ 60 personer. Först var det champagne och tilltugg, sen buffé och efterrätt. Kvällen avslutades med kaffe, kakor som mormor bakat och tårta.

Mamma och Karin

Lilla kusinen Johan

Karl, Erik och Rolf

Plutten är så fiin

Men Karin! Ja, du är också fin.

David öppnar alla sina presenter

Min kusin David, tillika mitt hjärta och födelsedagsbarn, blev nöjd med sin present från mina syskon och mig. Men det visade sig att hans flickvän Elin har en sådan så de ska byta till en snögubbe istället.

Jag och Svenne lämnade festligheterna när vi fikat och jag mötte upp med mina tjejer som varit och firat Jonna. Vi begav oss till Björnes där jag bland andra träffade Niklas. Det är så roligt när man springer på personer man verkligen inte räknat med att träffa. Ännu roligare blir det när det är en person man inte träffat på ett tag. Vi hade jätteroligt tillsammans och det kändes nästan som förr i tiden. Deja vú. Vi spelade Black Jack och jag förstod inget. Vi vann och vi förlorade och nej, vi vill inte ha någon försäkring.
Jag träffade också Johan Hellsten. Inte för att det hör till ovanligheterna, men igår var det den 21 och vi bestämde för redan en månad sen att vi skulle träffas som igår. Visade han sin så skulle jag visa min. Och så blev det. Precis som vi bestämt.

Julbelysning

Vi har julbelysning på tre ställen i trädgården, förutom utejulgranen. På altanen, på balkongen och i flaggstången. De två förstnämnda är ganska lätta att sätta upp medan flaggstången är något krångligare. Man får gå runt den varv efter varv. Det ser helt galet ut. Vissa år har det varit snö på marken så man ser spåren. Man kan ju undra vad det är frågan om. Svenne är en hejare på att sätta upp flaggstångsbelysningen. Det vart så bra så.

Jag vill gärna hjälpa till genom att assistera Svenne. Men jag lyckas inte alltid så bra. Jag trasslar ihop sladdarna, och jag trasslar in mig själv i dem. Svenne stod och tittade på mig när jag försökte reda ut det hela. Han flinade och när jag fastade med foten i förlängningskabeln kunde han inte låt bli att skratta åt mig. Men jag redde ut det, och det är ju liksom lite det som är huvudsaken.