Herren vår gud i himlen

Igår jobbade jag med en tjej som jag jobbat ganska mycket med förut. Jag är ju inte dirket ny på Krabbängsgården. När vi jobbat ett tag säger Tina:

- Vet du vad jag tänker på när jag ser dig, Anna?

- Nej.

- "Herren vår gud i himlen".

Jag fattade ingenting först, och Tina asgarvade åt minnet medan hon berättade om den gången vi skulle hjälpa en boende när han pekar i taket och frågar "Vad är det där?" varpå jag svarar "Det är Herren vår gud i himlen." Totalt olämpligt. Tina trodde först att jag var allvarlig och jättereligiös, vilket i efterhand gjorde det hela mycket roligare. Det var när Tina brast ut i skratt som jag kom på hur dumt jag svarat. Då kunde inte jag heller hålla mig för skratt. Vi skrattade båda två, så tårarna rann. Vi gjorde allt vi kunde för att dölja det. Jag gick till och med ut från rummet. Som tur var är inte denna man speciellt troende så han skrattade med oss.

Jag hade helt förträngt den här händelsen, men så fort hon började berätta kom jag ihåg. Sen gick vi och fnissade åt det här hela gårdagskvällen.

När jag inte har jobbat inom vården på ett tag är jag så grymt klökmagad. Och jag har inte jobbat efter att vi kom hem från USA i somras, så... inte sen typ i slutet av juni. Men jag ulkade bara en gång på sex timmar. Det är bra jobbat, om jag får säga det själv.