En dag i soffan och mina springfötter

Jag undrar sa flundra när jag ska gå in i mitt semester-mode. Än har det inte riktigt infunnit sig. Men det kommer väl tänker jag. Om inte annat så lär det väl göra det om en vecka. För om exakt en vecka befinner jag mig i staterna.

Idag har jag sympatislappat med Daniel. Eller ja, jag började dagen med en springtur. Det syns kanske inte syns så bra på långt håll (och tur är väl det) men mina fötter är det äckligaste tinget i det här hushållet. Jag har springfötter. Valkar som är hårda men vätskefyllda. Så. Jävla. Äckliga. Och jag tycker liksom att fötter är den äckligaste kroppsdelen i vanliga fall.

Men efter det har jag inte gjort många knop. Vi har legat i soffan och tittat på film mest hela dagen. Förutom när vi förflyttade oss till sängen och sov middag. Före middagen. Jag vaknade och var tokhungrig. Jag lät Danne sova och gick ner och gjorde middag. Sen fortsatte vi titta på film. Vi är nu inne på film nummer fyra för dagen. Ha! Jag börjar bli sjukt uttråkad.

Men imorgon är det en ny dag. Jag hoppas att herr P är lite piggare så vi kan göra något roligt.

Legitimerad

Åh, den här dagen började ju så fint. Solen strålade och jag hoppade i bikinin och satte mig i solstolen. Men så kom molnen jag ba: uuuusch vad kallt. Sicken skit.

Herr P kom hem från jobbet igår och hade 38.9 graders feber. Vad är det om eller? Ja, jag fick panik och ville inte alls vara i närheten av den där sjuklingen. Så jag gick och la mig på soffan. Men så kunde jag inte ligga på mage och sova. Jag hade brutit nacken. Och då kom jag på att det finns ju trots allt två sängar till i det här huset. Så jag bäddade ner mig i min gamla säng.

När Danne gått upp bäddade jag ur så mycket som fanns i vår säng. Helst av allt hade jag velat bränna upp den. Jag och min bacillskräck. Men så kan man ju inte bete sig. Istället la jag in allt i tvättmaskinen.

Sen gick jag in till grannen och tvättade en tvätt där med, eftersom vi inte kan tvätta vit tvätt med vårt vatten.

Nu hänger allt ute på tork och det känns gött i själen på mig.

Annars då? Jo, jag fick min lärarlegitimation idag.

 Det var i grevens tid skulle man kunna säga. Det ska jag fira!

10 timmar och ett stoppljus

Idag vaknade jag klockan 9. Det innebär att jag sovit 10 timmar inatt. Jaha. Då kommer jag inte kunna somna ikväll, utan får spela piano till sena natten.

Jag gav mig ut på en springtur. Och fifan vad jobbigt det var. Efter gårdagens regnande var vägen något sank och det sög satan i benen. Det kändes som jag sprang i kvicksand. Inte för att jag sprungit i kvicksand någon gång, men jag kan tänka mig att det känns något som det jag upplevde i förmiddags. Usch! säger jag bara. Jag trodde jag skulle spy när jag kom hem.

Nu har jag duschat och ätit frulle. Jag ska dra till stan och handla men jag får vänta lite tror jag. Jag ser ut som ett jäkla stoppljus i fejjan. Jag kommer orsaka trafikolyckor med denna ansiktsfärg.

Detta väder

Jag kan bli så fascinerad av vädret. Tänk att det kan vara så olika från en dag till en annan. Igår var låg jag ute i solen hela eftermiddagen. Det var så varmt och skönt.

Det var så varmt att jag fick ta och plocka fram nätfönstren och nätet till balkongdörren för att kunna vädra korsdrag utan att få in mygg och flugor.

Och så idag då! Absolut spöregn hela dagen. Heeela dagen! Helt sjukt. Jag tror att marken är mättad för det står vatten båda här och var i trädgården.

Men så finns det ju också något positivt med en regnig dag. Jag har myst ner mig i soffan och tittat på tv-serier större delen av dagen. Men sen fick jag se till och rycka upp mig. Jag hoppade in i duschen, sminkade mig och fixade håret. För i eftermiddags kom Johanna och Alvin hit och fikade. Mysigt!

När Danne kom hem återtog jag min plats i soffan, nu med sällskap. Jag tände ljus, vi tittade på Allsång på Skansen (en dag efter eftersom Danne inte var hemma igår) och åt choklad. 

Väldigt mysigt det med. Men imorgon får det gärna vara uppehåll. En regnig dag räcker för mig. Så, nu ska jag göra en soldans innan jag går och lägger mig. Ja, så får det vara och så får det bli!

Mitt sommarprojekt

Jag har inte alls kommit in i det här med semester. Jag känner hela tiden att jag måste göra något, fast jag egentligen inte har något jag liksom måste göra. Rastlös som få. Och fast jag var med Lena hela eftermiddagen igår ville jag göra något med Daniel när han kom hem. Men han jobbar ju och har inte alls samma energi. Han tyckte att jag skulle ut och springa istället för att tjata på honom. 

Och eftersom jag sovit så många timmar natten till igår hade jag svårt att somna igår. Så jag gick ner och påbörjade mitt sommarprojekt, nu när vi har renoverings-paus:

Fatta hur hårt Danne sover när han inte ens vaknar av att jag spelar piano.

Fast jag gick och la mig efter midnatt ställde jag klockan på 7. Det var lite tröttsamt där ett tag, men efter en kaffe gav jag mig ut på en springtur. Nu har jag duschat och lagt in en tvätt. Min mage kurrar så jag bör väl äta frulle nu då.

Midsommarafton

Jag tror minsann att jag sakta men säkert börjar komma tillbaka från min sjuka trötthet. Tänk att jag har semester nu. Det känns helt overkligt faktiskt. Jag har inte fattat det än.

Vi håller på med finliret i hallen nu. Lite plock här och där. Det börjar ta form och tur är väl det. För imorgon är det partaj.

Idag är det midsommarafton. Det flaggar jag för!

Jag började dagen med en springtur. Satan i gatan så varmt! Jag dog nästan värmedöden. Och jag eftersvettades i typ tre timmar. Jag skulle lägga sista strykningen med färg i taket i trappan. Jag fick göra det iförd bikini för jag stod inte ut. Jag invigde min nya bikini dagen till ära.

Sen drog jag och mamma till stan. Jag hade av någon märklig anledning köpt för smala rullgardiner. Fatta att jag fick ett bryt när detta uppdagades igår. Jag försökte kväva mig själv med soffkudden.

På vägen hem från stan plockade vi upp mormor och nu har vi precis ätit midsommarlunch - sill och potatis samt jordgubbar till efterrätt. Gött!

Nu ska jag måla tånaglarna och sen åka till Jonna en sväng.

Semestern är nära nu

Jag har ett möte kl 13 idag. Sen har jag semester. Det känns som jag behöver det. De senaste dagarna har jag insett att jag snart är klar med alla mina måsten, och därför börjat koppla av. Och vad händer när man kopplar av. Jag blir så trött så jag tror att döden är nära mig. Som när jag och mamma åker utomlands och jag sover mer eller mindre de fyra första dygnen. Så känns det som jag skulle kunna göra nu också.

Jag är trött och sliten. Så pass till vida att jag inte orkar med mig själv ens. Jag vill bara lägga mig ner och gråta. Eller få ett hysteriskt raseriutbrott. Men jag orkar liksom inte. Det känns som jag är hundra år.

Eftersom mitt möte inte är förrän efter lunch, och jag egentligen skulle varit ledig idag då jag redan inarbetat den här dagen, gav jag mig ut på en springtur i morse. Det var fyra dagar sedan och då brukar det gå lite trögt. Men det gick fint! Ingen rekordtid men 16 sekunder ifrån.

Det var härligt att springa. Helt vindstilla och sjön ligger spegelblank. Jag fick en jäkla insekt i ögat och den störde min sikt dock.

Efter dusch och frulle målade jag lite. Jag klarade inte av att mina tavellister hade en annan vit färg än mina lister. Så jag får måla dem. Tavellisterna alltså. Men eftersom det är självvalt och inte ett måste, så känns det bara roligt.

Nu ska jag göra mig i ordning och bränna in till stan. Jag ska uträtta lite ärenden innan jag drar till Götene.

Nästan klara

Igår fick vi som sagt väldigt mycket gjort här uppe i hallen. Nu väntar vi bara på att fototapeten ska komma upp, lite tavlor, blommor, gardiner och sen är vi i mål. Så. Himla. Skönt.

Idag har vi röjt ur min målarverkstad och packat upp vitrinskåpet. Sen drog vi till Falköping för att fira Daniels kusins 25-årsdag. Det är alltid roligt att träffa Daniels familj och släkt. De börjar nästan känns som mina också nu.

Tre dagar kvar till semester. Jag kör på reservtanken känner jag. Semester kommer att göra mig gott.

De senaste

Jag har haft ett dåligt minne under ganska lång tid nu. Ja, säkert två år. Men jag har nu drabbats av ett osedvanligt minne. Jag sitter här och funderar på vad jag gjorde i torsdags. Och jag vette tusan. Jag åkte och handlade efter jobbet. Och just det! Jag var så hangry när jag kom hem att jag skrek till Daniel att han inte skulle tilltala mig förrän jag fått mat i mig. Sen målade jag lite.

Igår var det skolavslutning. Det var ju verkligen förfärligt tråkigt att säga hej då till mina nior. När jag var på väg hem messade Lena och undrade om jag ville följa med henne och titta på studenterna. Det var ju inte min plan, och jag chockerade henne genom att säga ja. Ha! Plötsligt händer det. Att jag kan vara spontan.

Hon kom och hämtade upp mig, vi åkte till stan och gick lite i affärer, tittade på studenttåget, tog en kaffe på Ströget och sen åkte vi hem. Väldigt mysigt och helt fantastiskt att få umgås med henne och Alicia och när var vi på Ströget senast liksom? Ja, jag kan inte ens minnas det. Men å andra sidan har jag ju som sagt ett dåligt minne.

Idag började jag dagen med en löptur. Ingen rekordtid idag, men endast en minut sämre. Jag fick sjukt ont i magen så jag var tvungen att stanna. Inte håll, utan rent och skärt magont. Konstigt. Men sant. Så jag är inte så missnöjd trots allt.

Efter dusch och frulle målade jag lite granna medan Daniel spikade upp lister i hallen. Ja, så långt har vi kommit. Sen började vi möblera. Lagom till eftermiddagskaffet kom Ananthi och Anders. Det var såklart inplanerat så jag hade tidigare under dagen bakat en kladdkaka. Det var trevligt att prata ikapp lite. Inte för att jag hade så mycket att berätta då jag bara renoverar och målar.

Nu ikväll har vi också satt upp trappräcket. Mitt i allt det vita vart det svart. Tänkte att det var mest praktiskt. Man kan vara jätteskitig om händerna och ändå ta i räcket. Bra va? Asbra. Jag veeet!

En vecka kvar

Och jag då! Jag var ute och sprang imorse och sprang på rekordtid! 33.34. Tänk vad hemskt det var att springa i förrgår. Jag hade värsta ångesten innan jag gav mig ut idag. Men se så bra det gick. Bara att hoppa upp i sadeln igen så att säga.

Eftersom det var niornas supé igår tog jag mig lite sovmorgon, och kunde därför springa innan jag åkte till jobbet. Det går alltid bra när jag tränar på morgonen. Sann morgonmänniska jag är.

Om en vecka exakt är det semester för mig. Det ska bli så himla skönt. Det behöver jag nu känner jag.

Morfars ord på repeat

En sak som morfar lärde mig (eller ja.. han lärde mig många många saker; som att cykla och sitta rak i ryggen, vilket jag för övrig är apdålig på på jobbet så han lär ju vända sig i sin grav) är att springa lättare när man är trött. Alltså inte trött som i sömnig, utan trött som i jag-tror-jag-håller-på-att-spy-eller-i alla fall-flåsa-ihjäl-mig.

Till saken. Idag när jag slet mig fri från målning och var ute och sprang gick det så sjuuukt tungt. Asså. Maj gaad. Riktigt riktigt tung. Kan förövrigt ha att göra med att jag har vaknat med halsont två dagar i rad. Eller att det var väldigt varmt. Eller att jag sprang enna sent. Sak samma vad det berodde på. Vart skulle jag komma? Jo! Morfars lärdom.

Morfar var en springare av stora mått och han sa alltid att "man ska alltid springa på tå" och "när man blir trött ska man luta sig framåt, då får man fart automatiskt". Jag ba: ja ja, orka hålla på och springa. Han måste förutspått att jag någon gång skulle ha nytta av hans springkunskaper. Typ 20 år senare.

Så idag när det gick så sjuuukt tungt tänkte jag: spring på tå, luta fram, spring på tå, luta fram, spring på tå, luta fram. Som ett mantra. De typ.. fyra sista kilometerna. Lite lättare gick det allt. Bra tips från coachen. Jag kanske skulle praktisera han tips fast det inte går tungt. Jag jagar ju ständigt min egen tid.

Annars då? Jorå såatte. Vi målar och målar och så målar vi lite till. Igår var ingen bra dag för Lundellskan. Sur som ättika var hon. Alltså jag. Inte min syster. Eller vad vet jag? Hon kanske också var sur. Men jag syftar på mig själv. Igår var jag sur. Solen skiner som tusan ute och jag är tvingad att stå inne och måla. Jag sa till Daniel att "vi kanske inte behöver prata med varandra idag, för jag kan ändå inte vara trevlig". Framåt kvällen kan jag eventuellt ha vrålat att "det känns som jag bor i ett arbetsläger där man måste jobba sig fri!" Jag kan allt vara en riktig charmör. Eller inte.

Men så finns det alltid något positivt med det negativa. I detta fall finns det till och med två positiva saker. 

Nummer ett: vi får ett fint tv-rum. 

Nummer två: dagen efter en sur-dag kan ju bara bli bättre. 

Därför vaknade jag imorse, kände efter "är jag sur?" och konstaterade att det var jag ej. Gött det. Gårdagen avslutades trots allt med världens skrattanfall då jag kan säga de mest konstiga saker. Jag skrattade hela vägen från sovrummet, till toan, medan jag kissade, hela vägen tillbaka till sovrummet och en stund efter att jag lagt mig igen. Så kul kan man ha.

Nej. Nu måste jag krypa till kojs.

Inga skrattider här inte

Ja, det är ju inte så jag skrattar ihjäl mig i dessa tider. Herregud, vad jag sliter. Mitt hår. Jag sliter mitt hår. När jag inte renoverar så jobbar jag. När jag inte jobbar så renoverar jag. Ah, typ så är det. Men om en vecka så borde ju jobb-biten vara avklarad i alla fall. Och renoveringen tar sig.

Daniels pappa var här till sena kvällen igår och satte upp all renoveringstapet. Så nu är det bara för oss att måla väggar. När jag kom ut i hallen i morse kände jag inte igen mig. Det kändes så konstigt. Och sorgligt på något vis. Förändringen i hallen är enorm.

När jag skjutsat mamma till tåget gick jag upp och väckte Daniel och delgav honom min sorgsenhet. Ah, jag grät några skvättar. Sa eventuellt att vi skulle avbryta renoveringen och bara låta skadan vara skedd. Han tyckte att det lät som en dålig idé, men torkade mina tårar och var fin på alla sätt och vis. När jag gråtit lite kändes det bättre.

På dagens schema stod då sista målningen av det vidriga taket. Eller hallå, det är ju inte taket i sig som är vidrigt utan målningen. Jag hoppade upp på stegen och lite gnäll, en utvält målarburk och fyra timmar senare var taket så äntligen färdigmålet. Så. Himla. Skönt. 

Det här taket har ju nästan tagit nerven på mig. Men det är som när pappa dog. Jag minns att jag var förtvivlat ledsen, men jag minns inte känslan. Lite samma med taket. Jag mindes att det var vidrigt, men inte hur vidrigt förrän jag stod där och målade. Inte en klockren jämförelse men.. det jag menar är att hjärnan hjälper en att glömma. Fast ändå inte. Ah, skit samma. Nu är det klart.

Nu sitter jag vid köksbordet och fyller i bedömningsmatriser och skriver kommentarer till arbeten jag redan rättat. Inte så smart att skjuta upp själva bedömningen. Det innebär ju att jag i princip gör jobbet två gånger. Men men.. så kan det vara. Jag har ju bara mig själv att skylla.

Hepp. Tillbaka till bedömningen.

Stress, hej hej stress

Det var längesen jag var så stressad som jag är nu. Vad hände med att vara i fas, liksom? No no, no fas här inte. Maj gaad! Och nu är det ingen renoveringsstress. Nu är det jobbstress. Deluxe. Jag känner mig smått illamående och har harpuls. Inte kan jag sova heller. Fifan. 

Det var också längesen jag hade så här dåligt samvete. Mina vänner hamnar långt ner på prioriteringslistan nu. Det är inte bra. 

Men snart är det sommarlov! Då ska jag ge igen och ta ikapp. Hamen. Så får det bli.

Nej, nu ska jag faktiskt ta mig tid att åka till Lena spena. Det känns som vi har så mycket att prata om. Inte för jag vet om vad. Men det brukar lösa sig.

Over and out.

Helgens

Oj oj oj. Det är redan söndag kväll och snart dags för en ny arbetsvecka. Den näst sista tillsammans med eleverna. Vi jobbar ju som bekant några dagar efter att de slutat. Fy då. Separationsångesten smyger sig på när jag tänker på det. Imorgon ska betygen vara satta. Sen ska jag bara mysa med mina nior de sista dagarna. Ta tillvara på tiden, för sen ses vi inte mer. Tråkigt.

Om jag i måndags och tisdags hade en smärre reparations-breakdown, så känns det lite bättre nu. Vi har gjort sjuuukt mycket den här helgen. Att Daniel och hans pappa satte gips och började tapetsera reparationstapeten gjorde mycket. Jag är ju något av en målaransvarig så jag har målat klart runt fönstren och dörrfodren. Jag har även målat alla lister och fönsterbrädorna två av fyra gånger. Det händer grejer helt enkelt.

Imorse åkte Danne och jobbade och kom hem typ nu. Jag passade på att måla lite innan jag åkte till Jonna. Hennes Lovis är nu tre veckor så det var verkligen dags. Såå söt och såå liten. Jag bebismyste lite, vi drack kaffe och pratade ikapp. Mycket mycket trevlig!

När jag kom hem lagade jag mat och återupptog mitt målande. Jag väntade in i det längsta på regnet. Min plan var nämligen att ge mig ut på en springtur, men det var varmt och kvavt. Lite regn hade friskat upp. Men jag fick ge upp min väntan och gav mig ut ändå. Och jag då! Personbästa idag! Så jävla gött kändes det.

Nu har jag suttit och rättat och bedömt lite granna. Sånt ska ju också hinnas med mitt i allt annat. Och jag känner att jag faktiskt är redo för en ny arbetsvecka. Jag ligger i fas. Hua mig, så bra.

Och just det! Daniel har blivit morbror idag. Gamle man. Grattis till Sofia och Roger.