Känner ni?

Känner ni hon som inte kan göra något halvhjärtat? Hon som blir lika förtvivlat ledsen som hon blir sprudlande glad. Hon som inte kan göra något utan att lägga ner alla sina känslor i det hon gör. Hon som inte kan vara obrydd, fast hon försöker. Hon som går all-in, fast hon vet att hon inte alltid borde. Hon som får en relation till alla hon möter, fast hon vet att det bara är tillfälligt eller rent av flyktigt. Hon som ger allt hon har, fast hon vet att det förmodligen inte spelar någon roll. Hon som känner så mycket att det rinner över. Hon som får separationsångest när hon lämnar eller blir lämnad. Hon som gör samma sak om och om igen, fast folk runt omkring säger att hon gör fel, för att hon vet att hon måste. För att det är så hon fungerar. För att hon glömmer mellan gångerna. Hon som alla kan läsa som en öppen bok, som är genomskinlig som ett over-head-blad. Känner ni hon som är medveten om allt det här men varken kan eller vill göra något åt det. För att det inte är ”jag” då.