Närhet

Mohahaha! Om jag tyckt att Sixten haft ett närhetsbehov tidigare har det bara varit ett skämt om man jämför med de senaste dagarna. Han skriker om jag lägger ifrån mig honom för bara en sekund, och igår var jag liksom tvungen att äta frulle och gå på toa. Han skrek så jag fick ont i huvudet och fick ta två alvedon. Ha!

Han somnade i bilen när jag åkte till Jonna och sov en timme därefter, men sen sov han inte ordentligt och hårt på hela dagen.

Vi hade värsta mammadate:en hos Jonna. Jag, Lena, Sara och Jonna och våra barn. Så himla roligt! Där satt vi, tjejgänget. Tänk för några år sedan. Då var det fikor på Ströget jämt och ständigt. Och Statt och Björnes. Nu är vi alla mammor. Härligt är vad det är!

Jag var tvungen att handla några småsaker innan jag åkte hem. Sixten höll låda där inne på ICA. Phu! Och så fort vi kom hem fortsatte han. Tur att Svenne kom en sväng på eftermiddagen för att greja med sin båt. Då tog han Sixten så jag kunde äta lunch - halv 4.

Jag klagar liksom inte. Jag tycker att det är jättemysigt. Men jag blir lite stressad när jag sitter och ser på när blommorna vissnar och sakta dör. Och att tvätten blir liggandes klar men kvar i maskinen i fyra timmar. Jag skulle behöva ett hembiträde.

Vad gör den där pappan då kan man undra? Ja, han ser till att gräset inte blir skyhögt och har ansvaret för en bröllopsfest som måste planeras.

I helgen tog vi kort och skickade in till tidningen. Och idag var vi med.

När Andréa varit här och fikat parkerade vi oss i soffan, Sixten och jag. 

Efter mycket mat och flera timmars sömn i min famn kunde jag försiktigt försiktigt lägga ner honom i sin säng. Så jag har kunnat äta lunch, vattna blommorna, varit till komposten, tvätta en tvätt och betalat räkningar. Det gäller att vara snabb och effektiv när tillfälle ges. Och nu kom Daniel hem så jag kan åka och handla.

Mors dag

Idag är det Mors dag. Min första Mors dag! Vi har inte firat det så som vi brukar eftersom alla inte kunde idag, utan vi ska ut och äta middag om några helger. Men Sixten hade, med god hjälp av sin pappa köpt en present till mig.

Jag blev inte så förvånad dock, då jag klart och tydligt proklamerat att jag minsann ville bli uppvaktad såhär första gången. Ha! Men jag blev jätteglad över att jag nu har utökat min smyckesamling.

Igår åkte Daniel och jobbade som vakt. Så när jag rensat avloppet till handfatet och dammsugit hela huset hade jag och Sixten en myskväll framför tv:n. Först tittade vi tillsammans men det dröjde inte länge förrän han somnade.

Det var inte lätt för mig att låta honom sova i spjälsängen. Skulle han, denna lilla varelse, behöva sova helt själv i denna stora säng?

Han sov som en stock men ändå var jag så nära att flytta över honom till mig. För min egen skull alltså. Men så kom jag att tänka på vad min kloka granne sagt: "Det är ju inte barnen som kommer på det" (alla dumma vanor barnen får). Så jag bet ihop och lät honom vara.

Idag har vi varit och röstat och sen kom Daniels pappa hit. De har gjort småfix som att sätta upp lister och sådant där. Jag har tvättat och grejat med småsaker.

Nu sover Sixten på mitt bröst. Dags för honom att inta sin säng och jag likaså. Imorgon ska vi åka och fixa naglarna och sen kommer Ananthi och Camilla hit.

Sommarkänslor och dåligt väder

Igår när jag steg upp hade jag sovit fem timmar. Fem timmar och de var inte ens sammanhängande. Jag, som på äldre dagar gått och blivit sömnkänslig, kände mig mer död än levande. Daniel säger ofta till mig att jag måste vila när Sixten sover. Då vill jag bara vråla i falsett "Men tror du att Rom byggde sig självt?!" Men så vet jag att han bara vill väl. Det är ju när Sixten sover jag har möjlighet att göra saker.

Igår släpade jag ut trädgårdsmöblerna och tvättade dem. Men lite hjälp av mamma tvättade vi altanen och gjorde den sommar-klar. Därmed kunde vi sitta ute och äta middag för första gången i år. Passande nog åt vi sill och färsk potatis. Helt underbart! Sommarkänslor på den.

På kvällen var det städkväll på badplatsen. Jag tycker att det är lite jobbigt att gå på sådant där så jag hade lurat med båda mina syskon och David och Elin. I samlad trupp gick vi dit med våra krattor och grepar. "Nu intar vi Norge!" utropade Danne när vi gick. 

Städkvällen förlöpte bra. Vi krattade lite gräs; jag, Elin och Karin. Vi krattade väldigt vääääldigt noga. Så noga att vi inte hann med att göra något mer. Ha! Vi pratade faktiskt mest. Men vi blev bjudna på grillad korv av Byalaget ändå.

Idag har det, lite skönt nog, varit dåligt väder. Jag har passat på att göra sådant där man inte vill göra när det är fint väder ute. Jag och mamma åkte till Moholm och köpte gardintyg till köket. Det ekar något fruktansvärt där nere och lite gardintyg kan nog råda bot på lite av ekot.

När Jonna och Johan varit här och hämtat det gamla frysskåpet åkte mamma och jag till stan och uträttade lite ärenden. 

Nu i eftermiddag har jag bäddat rent i sängen och målat mina tånaglar, vattnat blommor och omorganiserat blommorna i fönstren. Jag har också plockat i ordning lite på alla grejer som ploppar upp här och var i huset.

Danne ska åka och jobba inatt och opassande nog måste Sixten tyvärr lämna vår dubbelsäng. Så nu undrar jag hur jag ska kunna somna helt ensam i denna stora säng. Vi har ju legat där och gosat alla tre i snart fyra veckor. Men imorse när jag vaknade hade Sixten ålat sig halvt ur babynestet och sov med rumpan och benen utanför det. Mitt täcke låg nästan över hans huvud och då bestämde jag att han inte får ligga kvar i vår säng något mer. Detta lilla liv. Han växer för fort.

Något av en trädgårdsdag

Vilka härliga dagar det varit! Idag har det till och med luktat sommar. Helt fantastiskt. Jag passar såklart på att vara utomhus så mycket som det bara går. Dock har jag inte legat speciellt mycket i solen då jag haft en son som varit smått onöjd.

Men idag sa jag till Sixten på skarpen att om han inte skärpte sig så skulle jag ta hans barnbidrag och betala en spraytan. Jag ska ju för sjutton på bröllop snart och har beställt en aprikosfärgad klänning. Då kan man inte vara en blekfis. Men som Daniel sa idag när han kom hem och jag beklagade mig: "staten betalar inte dig för att vara hemma så du kan ligga i solen." Nej, staten betalar mig för att jag ska vara hemma och ta hand om Sixten.

I förmiddags kom min snälla morbror och rättade till lite i trädgården där brunnsborrarna lämnat ett smärre kaos efter sig i höstas. Det är sannerligen bra att ha grävmaskinister i släkten. Det som skulle tagit oss dagar och svett tog inte så lång tid för Bengt och jag tror inte ens att han vart varm.

I eftermiddags åkte jag och mamma till trädgårdsmästaren och köpte blommor. Sixten tyckte det var tröttsamt att handla i värmen.

Trädgården här är något eftersatt eftersom vi renoverat som tokar. Ett litet steg att få fint var att ta bort de vissnade påskliljorna och plantera nya sommarblommor.

När Daniel kom hem lämnade vi Sixten med mamma och  åkte och storhandlade. Det ekade verkligen tomt i våra kylskåp. Skönt att de nu är påfyllda och att jag slapp handla ensam.

Barnets bästa i främsta rummet

Det är så konstigt hur vissa dagar kan kännas långa medan andra känns som raka motsatsen. Igår var det en lång dag och jag hann med massor. Idag har det varit en kort dag och jag har typ inte gjort något vettigt. 

En sak har jag dock fått gjord som varit behövlig i över en månad - jag har fått mitt hår klippt. Alltid på tok för sent, men bättre sent än aldrig. Jag har inte varit hos frisören på säkert ett år utan, likt förr i tiden, låtit mamma hålla i saxen. Det spar jag både tid och pengar på. Win win igen!

Sixten har gått och blivit ännu mer närhetsgalen. Han, som under den senaste tiden, velat ligga själv kan nu helt plötsligt inte somna om han inte är i famnen. Inatt har jag suttit med honom i famnen tills han somnat om när han ätit. Och jag fick flytta från solen till skuggan för att han skulle bli nöjd. I skuggan är det dock mygg så vi fick sitta under vagnens myggnät. 

Men vad gör jag inte för att han ska vara nöjd? Helt enligt barnkonventionen - barnets bästa kommer i främsta rummet, något mamma uppfostrat mig och mina syskon efter.

Nu ikväll har jag förberett lite för att min och Sixtens morgondag ska förlöpa så friktionsfritt som möjligt. Förberedelser är A och O för att det inte ska bli kaos och köra ihop sig när vi bara har varandra. Vi vaknar ju och är lika hungriga båda två. Och alla som känner mig vet att jag hungrig inte är att leka med. Tyvärr har Sixten ärvt detta efter mig. Rödflagg för oss båda är ingen bra kombo.

Sen har vi kört vår vanliga kvällsrutin som består av närhet. Så mysigt så! Han är min lilla grodkråka. Jag är helt kär i den här lilla människan.

Mina idéer och en ny boss

Sixten vaknade halv sju imorse och då tänkte jag att "det här kan bli en bra dag!". Det är mina tider det! Men sedan spårade det ur. När klockan var 11 hade jag inte fått något gjort eftersom unge herr Lundell skulle äta precis hela tiden. Så brukar det ju inte vara. Förmiddagarna brukar vara min fixartid. 

Det är lite jobbigt, måste jag erkänna, att jag inte kan planera och bestämma själv över min tid. Jag som brukar ha mina inrutade rutiner. Men det kan jag ju glömma. Sixten bestämmer. Synd bara att han inte har en sådan där mat- och sovklocka som Skalman har.

Men så ordnade dagen upp sig ändå. Jag har hunnit med jättemycket idag. Jag har sovit i solen, tvättat och vikt tre tvättar, bäddat rent i sängen och städat övervåningen, skruvat fast fönsterbrädorna i matrummet, gått en liten promenad med Sixten och hämtat hem ett dörrhandtag och monterat det på våra nya glasdörrar, varit uppe på garaget och letat fram kvarvarande lister som pappa lagt där samt badat Sixten.

Jag har en liten form av tvångstanke och har haft det ända sedan Sixten kom till världen. Det är att han ska ha frisk luft varje dag. Om jag inte går ut och går så bäddar jag ner honom i vagnen och ställer ut honom att sova ute. Barnet ska ha frisk luft och det är ett måste. Jag och mina idéer.

Nu när det har varit så fint väder ett par dagar ställer jag honom i skuggan och placerar mig själv i solen. Win win situation.

Nu har jag och Daniel ätit pannkakor och tittat på film. Sixten är iklädd pyjamas och har ätit. Jag borde gå och lägga mig nu när han sover, men någon har vänt lite på mitt dygn.

Stackars oss som är kvar

När jag vaknade imorse trodde jag på fullaste allvar att jag bara drömt att mormor gick bort igår. Jag hann till och med tänka att "phu, vilken tur att det var en dröm" innan det gick upp för mig att så inte var fallet. Sicken skit. Stackars oss som inte har mormor kvar. Ja, stackars oss!

Mormor tycker jag inte så synd om. Hon sitter och fikar med morfar och pappa och grejar i någon trädgård. För att trösta mig själv lite granna så tänker jag på att hon var gammal, att hon saknade morfar och att hon hann bli både gammelfarmor och gammelmormor. Det känns liiiite bättre när jag tänker så. Men bara lite.

Tänk ändå vilken stor och viktig del hon varit. Vi var ju där varje dag när mamma och pappa jobbade istället för att vara på dagis.

Vanligtvis så hade jag grävt ner mig och gråtit ihjäl mig i ett par dagar. Men jag kan liksom inte riktigt göra det nu. Jag har ett litet liv att ta hand om. Och som tur är (i oturen) grät jag av mig det mesta för några veckor sedan, då när mormor blev sämre och innan Sixten var född.

Idag har vi tillbringat hela dagen utomhus, Sixten och jag. Eller ja, han tog sovmorgon till kvart i elva. Men efter att han ätit och fått sin morgontoalett gjord gick vi ut. Han har sovit i vagnen och jag har solat. Skönt att se solen en dag som denna.

Mina fina

Du milde tid, vilken ångest vi hade här igår eftersom det var Daniels sista dag hemma. Min ångest berodde inte på att jag ska vara ensam hemma med Sixten. Nej, den berodde på att jag älskar att vara med Daniel. Om jag fick välja så skulle vi vara tillsammans jämt och ständigt. Ah, jag kanske skulle vilja ha någon timme egentid om dagen. Men alla andra 23 timmar skulle jag vilja vara med honom.

Igår fick Sixten en pappa även på pappret då vi var på socialkontoret. Grattis till Sixten! Mina fina killar.

När vi var i stan passade jag på att köpa färg för att göra Sixtens hand- och fotavtryck. Han växer ju så det knakar, och jag ångrar att jag inte gjorde typ första dagarna. Men tur var väl kanske det, för det gick sådär. Foten gick bra, men handen - not so much. Det ser ut som om Sixten har en dinosaurie-hand. Så ser han ju inte ur i verkligheten.

Det var färg överallt. Och vad jag skrattade! Jag skrattade så jag blev helt handfallen. Det stackars barnet sov sig igenom detta spektakel men lyckades ändå klena ner sig med färg i håret och ansiktet.

Daniel var så himla irriterad på mig som prompt skulle göra detta. Och det fick mig att skratta ännu mer.

Tanken var att mina tjejer skulle komma hit till mig i förmiddags. Men jag fick avblåsa vår date eftersom jag var tvungen att åka till mormor.

Nu ska jag passa på att titta på ett avsnitt av Hart of Dixie innan Sixten vaknar.

That body of mine och övning

I mer eller mindre nio månader har jag gått där med magen i vädret och folk måste ju då ha tänkt att "hon är gravid". När jag var och handlade i onsdags slog det mig att jag inte är gravid längre. Jag gick omkring där på ICA och var ingenting. Eller jo, jag är ju mamma. Men det är inget som syns och det är ingen som vet det när Sixten inte är med.

Jag saknar min mage lite grand. Nu är jag liksom bara lönnfet och har en mage som känns som en bulldeg. Ändå har jag bara 1,7 kg kvar till dess att jag är åter på min startvikt. 

Vems kropp är det där egentligen? Min, fast ändå inte. Jag längtar efter att få träna. Ta i så jag kräks. Göra något annat än att så på crossen. Tänk att få springa i skogen! Snart så..

Inatt har jag övat på att ta Sixten själv. Bäst att börja i tid tänker jag. Daniel börjar ju inte jobba än på några dagar, men jag och Sixten måste få till en rutin innan dess så det inte ballar ur när Daniel inte längre kan vara behjälplig. Jag vet inte vad det tog åt honom, för han skulle minsann äta två gånger under natten. Det är väl egentligen normalt, men ovanligt för oss. Men det gick så bra så. Vi ska nog klara oss fint.

När Sixten ätit frulle fick han ta sig ett bad. Han avnjöt det utan ett endaste litet skrik. Skönt för mitt mammahjärta kände jag. Han tyckte nog till och med att det var skönt och mysigt. Nu luktar han så gott så gott och är alldeles len.

Jag har varit hos mormor en sväng nu på förmiddagen, plockat och grejat lite här hemma, Daniel målar tak och Sixten sover. Vi ska snart bege oss till BVC för en extra vägning så vi får nog göra oss klara för det.

Närhet

Bara för att jag skrev att Sixten sover bra på nätterna så gjorde han såklart inte det inatt. Kan berott på att han sov hela dagen igår, men ändå. Enda sättet att få honom att sova var att ligga näsa mot näsa med honom. Det är så jag måste göra på eftermiddagarna också, eftersom hans närhetsbehov på eftermiddagarna är omättligt.

Jag har i alla fall sovit med mitt huvud i babynestet större delen av natten, vilket gav mig ont i nacken och dålig sömn. Men mysigt var det.

I förmiddags åkte jag och mamma och handlade mat och uträttade lite ärenden. När jag kom in på Colorama sa tjejen som jobbar där: "Åh, din mage är borta! Har allt gått bra?" Då kände jag att "ah, här är jag stamkund".

På vägen hem stannade vi till hos mormor som fick komma hem igår. Härligt att få se henne i sin rätta miljö.

När jag kom hem hittade jag båda mina killar i sängen, så att jag varit borta hela förmiddagen verkar inte ha påverkat någon av dem avsevärt. Det är nästan så jag skulle kunna jobba förmiddagar.

Nu i eftermiddag har jag passat på att vila lite och Daniel har målat väggarna (som han och hans pappa tapetserade klart i söndags) i matsalsdelen. Igår målade han taket en gång. Ja, det händer fortfarande grejer.

Nej, nu ska jag hoppa in i duschen. Sen börjar kvällspasset som innebär hud mot hud framför tv:n. Jag går inte och lägger mig förrän runt 23, vilket jag inte gjort sedan... aldrig. En helt ny värld av tv-program och filmer har öppnat sig!

Nio dagar och en bubbla

Herregud, vad dagarna går fort! Tänk att han redan är nio dagar gammal. Förra veckans första dagar levde jag i en egen liten bubbla, men i torsdags uppstod jag från min förlossningskoma. Då var det första dagen som jag inte kände mig jäktad över att inte vara i full beredskap ifall han skulle vakna. Så hade jag verkligen inte behövt känna heller, eftersom både Daniel och mamma kunde tagit hand om honom. Men det är väl någon moder-instinkt kan jag tro.

I torsdags släppte det i alla fall lite grand och jag kunde duscha länge och i godan ro. Jag rakade och filade och smörjde och fixade håret och klippte luggen. Så himla skönt. 

I torsdags fick också Sixten ta sig ett bad. Han var till en början inte så glad över detta, men sen gick det bra.

Han tycker inte heller om att byta blöja och en kväll grät han så mycket att jag också började gråta. Då fick Daniel trösta oss båda. Ha!

Mamma och jag (mest mamma faktiskt) har hjälpts åt att tvätta alla tvätt som blivit liggandes. Hon har också sett till att det finns mat i kylen och på bordet, så att Daniel och jag kunnat greja med vårt barn och annat som ska skötas. Det är lyxigt.

Jag börjar så sakta förstå att det är jag som är mamma till Sixten. Det är ju ett framsteg som heter duga. Jag blir helt tagen varje morgon jag vaknar, slår upp ögonen och det första jag får se är detta lilla liv. Mitt liv.

Han har för tredje natten i rad sovit mer än sex timmar i sträck. Första natten vaknade jag med ett ryck och hjärtsnurp av att det var ljust. Jag var tvungen att ruska i honom för att se om han levde.

Igår lämnade jag barnet med sin far och drog till Martina för att fixa naglarna. Jag hade en tid förra tisdagen, men den fick jag ju lov att boka om. Hon var så gullig och hade plockat blommor till mig. Och så gjorde hon mina naglar så fina så fina. Vi pimpade till och med dem lite med bling bling.

Oj, nu vaknar Sixten. Matdags.

Han är här!

Jag har hört från flera håll att det tros att jag fött barn eftersom jag inte upp daterat här. Men faktum är att det inte varit orsaken. I alla fall inte till att börja med.

Nej, till att börja med grejade jag i köket och målade lister, solade och passade på att träffa mina vänner. Och sen när mormor blev så dålig försvann all lust till allting.

Och sen helt plötsligt bestämde sig bebben för att det var dags att komma ut. Så sedan först i söndags är det orsaken till mitt lilla uppehåll.

Värkarna startade vid 23 i lördags, 6.30 var vi på förlossningen och 7.43 den 27 april var han ute. Sixten Blixten. 49 cm lång och 3275 g lätt.

Vi åkte hem från BB i måndags kväll. Så himla skönt att få komma hem. Det är helt overkligt dock. Jag fattar fortfarande inte att det är mitt barn. Jag tror att jag är barnvakt och att någon snart ska komma och hämta honom.

I tisdags eftermiddag tog vi en premiärpromenad som familjen Persson-Lundell. Så mysigt. Och alldeles alldeles underbart.

Dagarna går så himla fort. Vi lär känna varandra och myser mest. Han är så sjukt lik min pappa. En liten Lill-Rolf kan man säga. Sixten har blir väl en Lundellare han med. Men Daniel får glädjas åt att Sixten i alla fall har fått hans örsnibbar.