Nyår

Jag är en av de där personerna som tycker att nyår inte är något speciellt, inget att fira. Så jag låter dem vara lediga som tycker att det är något att fira. Det innebär att jag jobbar. Kväll idag och dag imorgon. Jag tycker det känns toppen. Jag ska sova in det nya året. För jag kunde inte bry mig mindre.

Det känns även toppen att herr D jobbar en dag som denna. Eller snarare en natt som denna. Vi går på samma linje. Det känns bra i min själ.

Vi firade istället nyår igår. Utan att det var tänkt så. Men jag vill ändå tro att han fixade och styrde upp det hela när han var ute med hunden. För det vore så himla ball. Vi säger att det var så. Det har fått mig att gå och le hela dagen. Den sista dagen det här året.

Gott nytt år!

Ler

Jag går omkring här på jobbet och ler som en annan jävla tönt. Jag har försökt, men kan inte, sluta. Kan inte sluta. Jag är en tönt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Stenstorp

Jorå såatte.

Tre månader senare.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Spinningskor

Jamen titta här då!

Mina nya, fina, efterlängtade spinningskor. Jag är lycklig.

Nyårsklapp

När jag kom hem igår låg det en klapp i min brevlåda. Min alldeles egna nyårstomte Johanna hade varit ute. I klappen låg min favoritchoklad.

Gulliga snuttiga unge. Det hade hon lagt på minnet minsann. Att hon kom ihåg det gjorde mig nästan gladare än chokladen i sig.

Nu ska jag snart möta upp Lena för att dra en vända på stan. Det är bäst jag skyndar mig lite nu. Jag är för tillfället alldeles för bar för att kunna gå utanför dörren.

På tåget hem

Jag har haft en toppendag i Göteborg tillsammans med mamma. Vi har shoppat, ätit gott, försökt åka ner med en rulltrappa som gick uppåt, tittat på juleljusen och fikat på ett mysigt café.

I en av mina shoppingpåsar ligger värsta fina paljettjackan. Mitt enda, och därmed bästa, reafynd. Halva priset. Ja, jag säger då det! Vilket fynd.

Om jag skulle fira nyår skulle jag haft den på mig och vägrat ta av den. Men nu ska jag ju inte fira nyår så jag erbjöd mamma att ha den. Kanske nästa år, sa hon då. Då kanske inte erbjudandet står kvar. Vi får se.

Nu sitter jag på tåget på väg hem. Jag är jättetrött. Det är tröttsamt att gå i affärer. Jag tänkte att jag skulle sova lite. Men bredvid mig sitter det en person som jag tror jobbar som någon form av yrkesmördare. Så jag kan inte riktigt slappna av.

Det är onsdag idag. Och den som trodde att jag åker till Göteborg och skiter i onsdagsmyset bara sådär har fel. Jag ska jämt bara hem och byta om till myskläder, sen drar jag till Lena och säger oh ah!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nödbroms

Jag är på väg till Göteborg. Tåget är helt överfullt, så jag får stå. Jag och 40 personer till. Vi står packade som sillar. Det är som på en afrikansk flyktingbåt.

Jag råkar befinna mig precis bredvid nödbromsen. Jag får sådan lust att dra i den bara för att jag vet att jag inte får. Jag blir obstinat.

Jag känner att jag måste. Som när jag var tvungen att trycka på Soda Streamen fast det, eller bara för att, det inte fanns någon flaska med vatten isatt.

Men jag måste ju faktiskt inte dra. Bara ta lite på den. Jag har aldrig varit så nära en. Och vem vet när tillfälle ges nästa gång.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Så det förslår

Ja, den här dagen började ju inte världsbra direkt. Det började med att jag vaknade av Svennes väckarklocka mer än en timme innan min egen skulle ringa, och givetvis kunde jag inte somna om. När jag sedan kom till jobbet möttes jag av döden i dörren. Min favorit, till på köpet, hade gått bort inatt. Jag fattade ingenting. Jag nattade ju personen ifråga igår kväll. Jag trodde nattpersonalen skämtade med mig. Vilket är ganska dumt av mig att tro. För varför skulle de det?

Jag höll på att börja gråta och var nära att vända i dörren. Jag. Orkar. Inte. Jävla döden. Men dagen flöt på bra, och innan jag visste ordet av var det dags att åka hem. Jag hoppade in i duschen och sen kom Karl hit.

Vi drack kaffe och pratade om hur äckliga vi är. Haha! "Fan, vad äckliga vi är" sa Karl och jag blev helt chockad. Vi pratade om våra relationer (inte för att jag är i någon sådan, höhöhö) och separationsångest. Han är ju en av de personer som oftare än andra får träffa separationsångest-Anna och hennes ibland knäppa resonemang, vilka även Daniel börjat utsättas för.

Sen var det då dags att säga hej då. Jag försökte göra det snyggt. Det gick sådär. Jag kom på mig själv samtidigt som Karl tittade på mig med sina puppy eyes. "Kom ihåg den glada Anna!" ropade jag till med en entusiasm jag inte trodde att jag hade, och gav honom det största leende jag kunde åstadkomma. Vi skiljdes skrattande. Det var bra.

På vägen till gymmet blev jag attackerad av en fyllegubbe. Näe, inte attackerad. Snarare uppraggad. Han ville bara hångla lite och tyckte att jag var "söt så det förslår". Jag fintade bort honom utan att vara otrevlig. För vem är jag att döma? Om 20 år kanske det är jag som är full och försöker söka kärlek och närhet.

Som ett barn

Svenne tycker inte om julen. Men det gör ju jag. Jag kallar honom därför för the Grinch. På julafton pratade jag med hans kompis Markus på skype när jag ändå satt vid Svennes dator. Jag tänkte att Markus kanske kunde tala honom till rätta. Men det visade sig att Markus och Svenne delar detta julhat.

När Svenne sedan tog över och fortsatte samtalet berättade han för Markus att jag är som ett barn. Som ett barn på julafton. "Hon har energi för oss alla" sa han.

Karin tog ett kort när vi åt middag hemma hos min morbror på kvällen. Bilden säger allt om hur jag känner och är.

Som ett barn på julafton.

Glädjehopp

Jag hörde hur det kom någon gående i korridoren, gjorde glädjeskutt typ indianhopp hela vägen fram och kramade Evelina hårt och länge. Jag blev så hjärtans glad av att se henne. Det var så längesen. Det gjorde min kväll. Helt oväntat och oförberett. Som när jag mötte Lena i dörren på väg från gymmet imorse.

Spontanmöten. Bra skit.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Reunion

Det känns så konstigt att vara ledig. Skönt, men konstigt. Nästan lite som att det är fel. Som att jag skolkar, fast jag inte gör det. Att jag får ligga kvar och sova hela dagen, när någons klocka ringer närmare halv 5 än 5.

Sen att jag inte sover hela dagen är en annan sak. Men halv 9 vaknade jag och var fukking astrött. Jag gick upp, åt frulle och gick till gymmet. Mer sovande än vaken var jag. Jag tänkte på det medan jag gick över torget, att det är fruktansvärt att vara så himla sömnig hela tiden. Måtte det gå över snart.

Vi pratade om det igår, jag och Daniel. Att min kropp förgäves försöker säga mig att jag kanske borde ta det lite lugnt medan den lagar mig, och inte hålla på att pulsa i snö i 17 minusgrader, åka skidor och träna. Men men.. det är inte riktigt jag.

När jag kom hem gjorde jag mig i ordning för att möta upp Elin. Jag har inte träffat henne sen jag var uppe i Karlstad i somras. Vi åt lunch tillsammans med Henke. Det var så himla roligt. Vi har skrattat jättemycket. Roligt att det känns så lätt att umgås, fast vi inte träffas så ofta.

Nu har jag städat och pustar ut lite innan jag ska åka till Krabbis och jobba all night long.

Annandagen

Neeeejjjj, tänkte jag när jag vaknade och såg att det var värsta snöstormen ute. Jag har ändå gått och intalat mig själv att det ska snöa idag och Daniel tvingas jobba, för att inte bli besviken. För hur blev det sist han hade jour? Men nu är han på väg, och när han väl är här kan jag ju se till att han inte kommer härifrån.

Jag hade ställt klockan för att gå upp och gå till gymmet. Jag har ju gått och fått någon form av sovsjuka. Jag är trött hela tiden. Eller inte trött. Mer sömnig. Jag skulle kunna sova dygnet runt. Jag får kämpa för att hålla ögonen öppna. Men nu är det bara tre dagar kvar på penicillinkuren. Sen blir jag nog pigger tös igen. Och med bara tre dagar kvar tänkte jag att det måste vara okej att träna lite. Sagt, tänkt och gjort. Det var skönt.

Om jag fick bestämma skulle jag tillbringa resten av dagen på soffan. Men jag känner mig själv, min rastlöshet och min tvättid. Dessutom ska vi hem till mamma.

Skidtur och retur

När jag gick på lov i måndags bestämde jag att det är tre saker jag ska hinna med under lovet. Nej. Fyra.

1. Åka till Göteborg och umgås med min mamma.
2. Åka till Karlstad och träffa Linda.
3. Åka skidor.
4. Åka till Stenstorp.

Idag kan jag bocka av nummer tre. Jag och K-stin har nämligen varit ute och åkt skidor. I strålande skolsken knäppte vi på oss skidorna och gav oss ut på en entimmes tur i skogen.

Det var asroligt. Vi fick oss några riktiga skrattanfall. Mest för att vi var ovana, för att någon är mindre vältränad än den andra och för att vi töntade oss. I de minsta backar (läs gupp) böjde vi oss fram, satte stavarna i armhålorna och böjde på knäna som om vi åkte i den brantaste backen. Sen tittade vi på varandra och skrattade.

Men det var också väldans mysigt. Medan vi åkte pratade vi ikapp vad som hänt sen sist vi pratade. Alltså inte sen igår. Eller jo, det också. Men.. ah, sen sist vi pratade om livet i allmänhet och pojkar i synnerhet. K-stin och jag. Jag säger bara K-stin och jag.

Julaftons kväll

Efter en lunch som bestod av risgrynsgröt, aka Tomtegröt, gjorde vi oss i ordning för att åka till min morbror Bengt. Jag tog svängen om mormor för att hämta upp henne. Där gick solen ner mellan träden och sken på snön.

När jag öppnade dörren och hon fick se att det var jag sa hon:

- Nämen, är det Anna som kommer.
- Nej. Det är tomten. GOD JUL!
- Haha, jaha. God jul, tomten.
- Finns det några snälla mormödrar här?
- Ja, det finns det.

Sen gav hon mig en bamsekram. Min mormor.

Efter fika framför Kalle Anka var det febril aktivitet i köket.
Min kusin Johan och jag busade såklart.

Bengt skar upp julskinkan och mamma och Bengts fru Elisabeth grejade med resten av maten.

Under granan låg julkapparna och väntade på oss medan vi åt.

Mammas och Bengts kusin Kjell från Stockholm fick äran att dela ut dem.

Nyfiken? Jag?

Julaftonen avslutades med midnatssgudstjänst i kyrkan. Mätt, trött och väldigt väldigt belåten med hela dagen somnade jag som en stock. En fantastiskt bra julafton.

Julaftons dag

Vi åkte inte till min morbror förrän 14.30 igår. Därmed stod hela dagen till förfogande. Jag hjälpte Svenne, the Grinch, att slå in sina julklappar.

Och med det fina fina vintervädret kunde jag inte spendera dagen inomhus. Jag fick med mig Pultten ut på en promenad in the winter wonderland.

Vi gick en sväng ute på mossen. Där var det ingen som hade gått innan oss, så vi fick pulsa i snön. Och satan vad vi fick pulsa. Nere vid sjön slängde jag mig i snön och gjorde en ängel.

Det var rätt kallt ute. Kallt och friskt. Så kallt att mitt hår frös till is.

GOD JUL

Vi har som tradition att på julaftonens morgon tända en brasa i den öppna spisen och sen äta frukost framför den. Så mamma smög in och väckte mig lite före 8. Jag tog med mig täcket och kröp ner i mammas dubbelsäng. Det här året var det bara hon och jag som myste framför brasan och öppnade paketet som tomten lämnat i våra julstrumpor.

Nu har jag varit hos K-stin och bytt julklappar med henne. Ute är det kallt och solen skiner. En vit jul.

Vilken fantastisk dag!

GOD JUL!

Julgran

Jag är hos mamma och Svenne och julfixar. Svenne och jag har varit ute och bytt ljusslinga i utegranen. Den vi satte i till advent gick och dog. Jag hann gå två steg innan Svenne brottade ner mig i snön och slängde mig i en snödriva. Jag var inte alls med på det och flög därför som en vante i medvind.

Varken mamma och Svenne är så mycket för julen och ville inte ha någon gran i år. Men jag, som troligtvis har fått båda deras julomtyckning, ville det. Så det är vad jag har grejat med i eftermiddag.

Nytt i granen för i år är den här fina cupcake:n.

Nu ska jag byta om och åka och jobba på Krabban.

Dan före dopparedan

Jag har betat av 9½ timmes sömn. Med några korta pauser för kisseri, plogbil och sopbil. Och just det! Jag hade värsta hostattackerna också. Det kom jag på nu. Jag kände ändå inte för att gå upp, fast klockan var 9, så jag låg och pratade i telefon en halvtimme innan jag tog mig upp och in i duschen.

Nu har jag ätit frukost och sitter med kaffet. K-stin ringde precis och frågade om jag kunde göra henne sällskap på stan en sväng. Egentligen hinner jag inte det, men gör det ändå. Ska bara packa en väska med allt som behövs för att sova ett par nätter på Jula Mosse.

Bäst att sätta igång.

Sällskapssjuk

Penicillin har alltid en förmåga att däcka mig nästintill fullständigt. Jag är helt slut. Det känns som jag har en bomullshjärna. Och jag har kämpat hela dagen med att hålla ögonen öppna.

När jag fikat med mamma och Richard gick jag hem och la mig i sängen. Jag sov lite granna, men vaknade och var lika trött för det. Jag tänkte att jag aldrig skulle orka åka till Lena Spena. Dessutom är det kallt ute och varmt i sängen. Men så kände jag mig förfärligt ensam och trotsade därför både trötthet, sluthet och kyla. Jag förflyttade mig från min säng till Lenas soffa. Det är ju där jag brukar hålla till när jag är sjuk.

Jag var superdupernära att sova över där. Jag är så himla sällskapssjuk. Jag vill inte sova ensam. Men imorgon ska jag sova hos mammut och Svenut. Det blir bra det. Sen är det jul.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Dan före dan före dopparedan..

.. är idag det. Efter att ha googlat så fick jag veta det.

Det är också den första lediga dagen för mig. Jag tog mig en sovmorgon och vaknade klockan 8. Mmhm. Helt okej för att vara mig. Sen åt jag frulle och gjorde mig i ordning. Jag visste att Ananthi skulle ner på stan till klockan 10, så jag ringde till henne och gjorde henne sällskap. Galet det kan bli. Att vi båda var lediga samtidigt och kunde träffas utan att planera in det tre veckor i förväg.

Klockan 11 gick jag och gjorde mina naglar för att en timme senare återförenas med henne. Vi gick och lunchade och kikade lite mer i affärer. Jag lyckades väl köpa 3 julklappar till, fast jag egentligen var klar.

Sen gick jag hem och Karl kom och drack kaffe. Som jag längtat! Det blev en snabbis dock, eftersom jag hade en fikadate med mamma och Richard, inbokad. Innan jag och Karl skiljdes bestämde vi att vi ska ses en gång till innan han åker igen. På så sätt blev det inget jobbigt avsked. Och om det nu skulle bli så att det inte hinns med, så har jag i vilket fall som helst sluppit säga hej då.

Nu ska jag landa och andas lite innan jag åker till Lena på onsdagsmys.

Wann denn?

Jag har gått och lagt mig och väntar på att herr D, som står i duschen, ska ringa så jag kan beklaga mig över mitt kisseri. Det är synd om mig. Och det ska han också tycka.

Jag ligger och funderar på när det är dan före dan före dopparedan. Jag har tänk och tänkt och tänkt. Men jag kan inte reda ut det. Det står helt still in my braino. Jag har räknat på fingrarna och allt. Visst blir det imorgon? För inte är det idag? Jag undrar om inte infektionen har spritt sig till min hjärna.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Julkänsla

Eftersom damen på apoteket sa till mig att man inte bör träna med en infektion i kroppen passar jag på att slå in alla mina julklappar.

Julmusiken dånar i högtalarna och jag gör allt för att överrösta den. Jag och Tommy Körberg sjunger ikapp. Jag hoppas att mina grannar gillar min skönsång.

Känner ni vad nära jul vi är? Jag gillar't.

Sjukers tös i urinröret

Det här började ju inte riktigt som jag tänkt. Jag pratar om lovet. Jag är sjuk. Sjuk i urinröret. Är det fjärde eller femte gången jag har urinvägsinfektion nu?

Igår när jag kom hem från jobbet kände jag att det gjorde ont när jag kissade. Det där kände jag igen. Nej, nej, tänkte jag. Jag var uppe och kissade ett par gånger innan jag kunde somna ifrån det.

Imorse tog jag det säkra före det osäkra och kissade i en mugg, eftersom det är morgonurinen man ska ta prov på. Att jag kunde pricka rätt halv 6 på morgonen var helt otroligt. Det kändes inget då, och jag tänkte att jag kanske bara inbillade mig igår. Men jag ställde in muggen i kylskåpet utifall att, och åkte till jobbet.

Under dagen har det bara blivit värre och värre. Jag har stått med benen i kors, för jag vill kissa hela tiden. Medan jag väntat på att tanterna och farbröderna ska bli klara på toa har jag suttit på huk för att jag haft så ont.

Innan jag slutade ringde jag till vårdcentralen och fick en tid. Jag fick ett provrör av sköterskan på jobbet innan jag åkte hem, så jag slapp balansera mitt urin i en mugg hela vägen till doktorn. Från det att jag lämnat ifrån mig röret till det att jag hade ett recept att hämta ut på apoteket tog det 7 minuter. Det är inte illa pinkat. Av vare sig vården eller mig.

En kur penicillin och en nykter jul. Tackar.

Nu sitter jag på toa mest hela tiden. Jag håller andan och blundar medan jag kissar blod.
Det. Gör. Så. Jälva. Ont.
Men så tänker jag att det är inget jämfört med hälen. Inget är något jämfört med hälen.

Och på tal om hälen. Grattis på 16 veckorsdagen!

Den är inte bra än. Det sträcker, ömmar och svider. Jag får fortfarande ha plåster på för att skydda. Är det såhär det ska vara? Typ hela livet?

Vinter

Jag är på Krabbis och jobbar idag. Jag får dåligt samvete av att gå och vara ledig när det är så många andra som inte är det. Så jag jobbar, fast jag har lov, så någon annan kan vara ledig.

Ute är det strålande solsken. Det gör mig glad i själen. När jag blir gammal vill jag också ha en fin utsikt över en skog.

Tur att det är så satans kallt ute. Annars hade jag velat åka skidor. Det är en sak som jag ska göra innan skolan börjar igen. Jag ska åka skidor. Längdskidor alltså.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Julhälsning

Det här inlägget är tillägnat mina kära vänner Lena, Jonna och Sara.

Vänligen klicka på länken:

http://elfyourself.jibjab.com/view/Qih6xPtp3ZO5y4PB

Måndag

Jag har drömt om Anton hela natten. Mitt lille hjärtemök. Och om 14 timmar, ganska exakt, går jag på jullov. Det blir en lååååång dag på jobbet. Men det resulterar i en ledig dag imorgon istället.

Nu när jag springer omkring här hemma med ett strumpbyxben på, det andra hängande efter, tandborsten i munnen, kjolen uppknäppt och halvt hängande på höften lyssnar jag på den här låten:

Den är fin. Och det är Jennifer Åkerman också.

4:e advent

Jag har haft en så sjukt bra dag! Jag vaknade 10.32. Ja, det var ju inte så bra kanske. Men jag hade sovit jättemånga timmar. Och det var ju bra. Någon gjorde frukost till mig medan jag sminkade mig och gjorde mig i ordning. Gröt, smörgås, juice och kaffe. Nästan bättre än hotellfrukosten förra söndagen. Jag behövde inte ens breda smörgåsen själv. Någon skämmer bort mig. Jag klagar inte. Verkligen inte.

Typ halv 2 kom Andréa och hämtade mig och vi åkte till ICA och handlade inför vårt julgodisbak. Jag bad om ursäkt för att jag varit en dålig vän. Hon sa att det var lugnt, och sen hade vi en gruppkram nere i Oxens garage; jag, Andréa och Anton.

Vi åkte hem till Andreás och Martins nya hem. Det var första gången jag var där och jag kände mig hemma med en gång. De hade det väldigt hemtrevlig och fint.

Anton fick sin första julklapp av mig.

Han fick bestick med "Putte i blåbärsskogen" på. Andréa sa "Anton, titta vilken fin tjej" och pekade på förpackningen.

- Öh.. Andréa. Det är Putte. Som i "Putte i blåbärsskogen".
- Men det ser ju ut som en tjej.
- Varför skulle de ha med en tjej...

Sen fnissade vi lite.

Vi tänkte att det var bäst att äta middag innan vi gjorde godis. Jag hade önskade mig fiskgryta och jasminris så det fick jag. Bortskämd för andra gången.

Anton har varit väldig Annig idag. Det hade jag aldrig kunnat drömma om. Jag trodde nästan att han glömt bort mig på dessa två månader. Men han skulle sitta i knät, busa, mysa, pussas och vara upplyft.

Anton ville ta min mat. Men det fick han inte. Titta på min kille. Vaselinet i högsta hugg.

Sen satte vi igång med godiset. Herre min gud, vad godis vi gjort. Martin frågade om vi skulle ställa oss på torget och sälja. Fugde, knäck, två sorters kola och Mozart-kulor. Jag har rullat och doppat 58 kulor i choklad. Vi hade inte tillräckligt med formar till knäcken. Så man tager vad man haver. Knäckstjärnor är det nya, år 2010.

Jag har varit hos Andréa till klockan 20. Hela kvällen och eftermiddagen. Vi har haft så himla mysigt. Jag tror att vi tagit igen goset som uteblivit. Vi har haft julmusik på och sjungit med. Fast de sjöng fel på skivan hela tiden.

Jag ville inte åka hem. Men jag var tvungen. Måste planera en lektion, göra matlåda, tvätta kjolen till morgondagens julavslutning, leta fram jobbkläderna till på tisdag och duscha.

Vilken bra dag det har varit. Och nu då! Nu ringer Karl. Min Karl! Bra. Dag!

Redo

Sådär. Nu är i princip alla julklappar klara. Det är sent för att vara mig. Jag brukar vara klar i slutet av november. Men så vart det inte år. Jag vet inte varför.

Man kunde ju tro att det skulle vara fett med folk såhär helgen innan jul. Men det var det verkligen inte. Mamma och jag kunde strosa runt i godan ro. Riktigt mysigt. Det är i och för sig alltid mysigt att vara med mamma sådär. Vi kikade i affärer, handlade, fikade och handlade lite till. Sen åkte vi tillbaka hem till stan där vi fortsatte vårt julhandlande. Sen delade vi en pizza. Jättejättemysigt.

Nu kan det bli jul. Jag är redo.

Julbord

Igår kväll åt jag, tillsammans med större delen av personalen på jobbet, julbord på Närebo. Det var en mycket trevlig kväll men många skratt och okej mat. Det var inte den godaste julmat jag ätit i min dag, men det gjorde inte så mycket.

Vi fick varsin julklapp. Det tog ett tag innan vi listade ut var det var. Ja, jag tror inte att vi är säkra ännu. Men vi tror att det är en gigantisk plånbok. Jag, som satt mitt emot rektorn lät honom vet att jag inte fått några pengar i min gigantiska plånbok. Det tyckte han var märkligt.

Vi satt och kom på diverse användningsområden för vår julklapp. Inte jag och rektorn, utan jag, Ingela, Matthias, Magnus och Johanna. Vantar, plockhandske, pingisracket och airhockeygrej.

Johanna och Matthias testade det sistnämnda:

Nu ska jag åka till Skövde och handla julklappar med mammut. Roligt!!

Diagnostisera mig

Jag har haft en riktig fixidonardag här hemma i eftermiddag och kväll. Jag hade en välbehövlig tvättid. Det var nära ögat att jag blev Anna Troslös där. Och inga träningskläder hade jag heller. Så när jag kom hem från jobbet gick jag raka vägen ner till tvättstugan. När jag hängt den första omgången gick jag till gymmet. Mina ben är möra. Det där spinnigpasset i förrgår sitter fortfarande i.

Hem, slängde av mig kläderna, ner till tvättstugan för att hänga upp och starta den fjärde maskinen. Upp, duscha, äta, ner, vika torr tvätt och hänga den blöta, upp, bädda i rena sängkläder, städa, ner i tvättstugan för att vika den sista tvätten och städa tvättstugan.

Nu. Varva. Ner.

Jag kan inte åka bort och bryta mina rutiner sådär. Min tillvaro blir helt fel. Jag blir lite vilsen. Jag har försummat mitt hem.

Nästa gång någon frågar mig vad jag gör på min fritid ska jag svara att jag försummar mina vänner och mitt hem. Och så tränar jag.

Jag kanske borde ha någon form av diagnos. Med tanke på min reaktion vid bytet och brytet av jultraditionen. Och med tanke på hur rutinfast jag är.

Gårdagens

Trots en liten lågmäld protest haffade jag två julklappar på vägen till gymmet. Väl där trodde jag att jag skulle dö. Jag hade en puls på 199. Jag trodde inte mina ögon. Liemannen var mig i hälarna. Lena trodde inte heller sina ögon. Hon tycker att jag ska gå till doktorn.

Jag var tvungen att messa Ananthi och fråga hur pålitliga de där pulsmätarna är egentligen. Vi sms:ade fram och tillbaka och kom fram till att de kanske inte är så värstans pålitliga. Det tror vi på. 199. Herre. Gud.

Jag hade satt på elementen här hemma för att Lena skulle slippa frysa, vilket hon brukar göra. Så det var varmt och skönt. Jag vill ju inte heller frysa ihjäl Mattias blomma, som jag har ansvar för. Så jag låter elementet stå på. Lite i alla fall.

Vi duschade och gjorde oss i ordning. Jag och Lena alltså. Inte jag och blomman. Sen gräddade vi pannkakor så brandvarnaren gick. Satan i gatan vad den låter högt. Jag flög upp på en stol och drog ner den. Sen fnissade vi lite.

Greys har säsongsuppehåll så istället för att titta på det blev vi sittande under filten och pratade om den kommande julen. Ja, filten åkte fram trots att jag satt på värme. Men det är mysigt att sitta under samma filt som Lena.

Hon står inför sin första jul utan sin pappa. Så vi pratade länge om det. Been there, done that. Jag vet hur det känns och vet att man verkligen bävar inför det. Jag känner verkligen med henne, men kan inte göra så mycket för att hjälpa henne tyvärr. Vad hjälper det att jag vet hur det känns? Allt jag kan säga är att det kommer bli lättare med åren. Inte lätt. Men lite lite lättare.

3 dagar kvar

Om förra veckan kändes lång känns denna desto kortare. Idag är det redan onsdag. Och det är bara tre arbetsdagar kvar innan det är jullov. Helt galet. En termin har snart gått sedan jag låg här på vardagsrumsgolvet och hade beslutsångest.

Det är också tre dagar kvar tills jag ska träffa Andréa. Usch. Jag har försummat mina vänner det sista. Jag har så dåligt samvete att jag får ont i magen när jag tänker på det. Det är snart två månader sedan jag träffade henne. Då kunde Anton gå typ tio steg innan han satte sig på baken. När jag pratade med Andréa förut sa hon att han nästan springer nu. Fy. Vad jag missar mycket. Men på söndag. Då. Då ska jag krama ihjäl henne. Och pussa ihjäl honom. Ja. Tre dagar kvar.

Nu sitter jag och väntar på att Lena ska ringa och säga att hon är på väg. Vi ska såklart ha onsdagsmys. För det är onsdag. Och vi säger oh ah! Vi ska gå till gymmet och träna lite granna. 65 minuters effektiv spinnigtid igår har lämnat spår i mina ben idag. Men men..

Jag funderar på om jag ska beta av två julklappar på vägen dit. Får se vad tösabeten säger om det.

Dålig svenska

Jag har märkt att mitt språk försämrats sedan jag började undervisa i svenska som andraspråk. Jag använder till exempel fel ordningsföljd i mina meningar när jag pratar. Och idag fick jag det vitt på svart.

Ett författare? Seriöst. Jag ropade på Ingela att hon skulle komma och titta på katastrofen. Hon flög upp och började skratta hjärtligt mycket åt min felskrivning.

Till råga på allt pratar jag med brytning efter mina lektioner. Wigger.

- Posted using BlogPress from my iPhone

14 december

Jag är inte längre arg, ledsen och förbannad. Mamma har hittat en lösning. Jag tror att min jul kommer att bli fantastisk om det blir så.

Jag tittade på den här bilden imorse. Jag gillar den jättemycket. Jag vet precis hur jag kände här när vi var ute och åkte skridskor i solen. Jag var själaglad.

När jag och Ananthi var och fikade förut berättade jag att jag tittat på den. Jag sa att vi ser så lyckliga ut. Ananthi undrade om vi var lyckliga då. Jag tror't.

Jag tycker om att vara ute. Och jag hoppas att det blir is så jag kan åka skridskor i år igen.

Matta sig

Jag fick denna matta av mamma i namnsdagspresent eftersom jag gillar Ior.

Jag tog med den till jobbet och la den under mitt skrivbord. Här ligger den som ett smäck.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Arg, ledsen och förbannad

Jag är arg, ledsen och förbannad. Jättemycket så.

Jag är arg, ledsen och förbannad på min familj och släkt.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar vår jultradition.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar den, fastän de vet hur viktigt det är för mig med högtider.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar den, fastän de vet hur viktigt det är för mig med traditioner.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar vår jultradition utan att fråga mig.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att ingen av de, säkerligen, fyra personer som satt med mobilen i fickan inte ringer till mig och frågar om det är okej.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att jag för första julen sedan pappa gick bort känner att det kan gå bra att fira jul, och därför inte jobbar på julafton. Och så blir det såhär.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att Karin för första julen på länge inte jobbar på julafton. Och så blir det såhär.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att traditioner ändras.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att ingen ens brydde sig om att fråga mig.

Och tydligen får jag skylla mig själv för att jag inte var med på Johans kalas igår, då detta diskuterades och bestämdes.

Men på Liseberg var det fint.

Världens bästa

Det finns elever som gör min dag. Idag gjorde Sofia det genom att skicka den här lappen till mig:

Det är som om hon visste att jag suttit på köksbänken och ätit clementin i natt.

FOTNOT: Jag sätter inte betyg på Sofia, så det är inte därför hon skrev den.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lucia

En av fördelarna med att vara lärare:

Dagen inleds med luciamys.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Eggers

Jag spenderar min helg i Göteborg. Vi har sovit på hotell.

I vårt rum hänger det en kristallkrona i taket. Nu väntar en frukost. Hotellfrukost.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Lusseröv

Veckans sista arbetsdag visade sig bli den bästa. Skönt att avsluta med en bra dag känner jag. När jag kom till jobbet möttes jag av Ingela som bakat lussekatter igår, och som delade ut till de som var först på plats. Och jag var en av dem.

Jag tyckte att det liknade en räv så jag sa att hon hade bakat lusserävar. Eller lusserövar som jag råkade säga till Lena och Sara förut. Och hur kan en dag inte bli bra när man möts av denna lilla skapelse?

Efter att ha tackat nej till två fikaerbjudanden bytte jag om till träningskläder när jag kom hem och begav mig, för femte dagen i rad, mot gymmet. Men jag kunde inte gå förbi Ströget utan att hoppa in och säga hej till Lena och Sara som satt och drack kaffe. Och där vart jag kvar. I träningskläder. Snyggt. Jag hade inga pengar med mig men vips så stod det en kaffekopp även framför mig. Lusseröven får jag träna bort en annan dag istället.

Ny dag

Är det solen jag skymtar där borta?

Jag vaknade för övrigt på ett strålande humör idag. Tackar. Men med en träningsvärk som inte är av denna värld. Gött det.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Anna

Är det en vanlig dag? Nej, det är ingen vanlig dag. För det är min namnsdag!

Tack alla fina som messat, ringt, kramat och sagt grattis under dagen. Det gör mig glad.

Långa veckan och gråtiga Anna

Det är inte bara måndagen denna vecka som jag upplevt som lång. Hela veckan känns milslång. Och inte nog med det. Det är en dålig vecka. Jag vill inget hellre än att den ska ta slut. Jag tror att alla ser fram emot jullovet. Både elever och vi lärare. Alla är trötta och on the edge. Och jag går helt bananas på allt och alla som inte kan bete sig. Jag känner för att gråta rakt ut.

Men det är inte mitt tålamod som är slut, vilket var fallet innan höstlovet. Jag tror snarare att det beror på att jag inte sett solen på länge. Det gör mig oglad. Och att Mattias har åkt ifrån mig. Jag tycker inte om när människor åker ifrån mig. Det gör mig oglad.

Men imorgon är det fredag. Och då är arbetsveckan slut. Nästa vecka blir en bättre vecka. Eller hur?

Vänskapsblomma

Imorgon åker Mattias till Thailand och är borta i två månader. Det är långt bort. Och det är lång tid. Roligt för honom. Tråkigt för mig.

Jag har varit där och sagt hej då. Jag tycker inte om att säga hej då. Jag får separationsångest. Men jag tänker: hellre Thailand än Afghanistan. Och då känns det lite bättre.

Jag har suttit och tittat på när han packat det sista. När han var klar gick han igenom sin checklista med saker han skulle göra innan han åkte:

- Tvättat bilen - check. Städat - nja.. check. Linsvätska - check. Anna - check.
- Mattias, står jag med på din checklista?
- Ja.
- På riktigt?
- Ja.

Jag var tvungen att titta om det stämde. Det gjorde det. Så himla söt han är.

När Mattias flyttade till lägenheten där han bor nu, fick han en blomma av mig i inflyttningspresent. Han sa att det är ett under om den överlever. Men titta vad den har blivit stor. När han fick den var det bara ett skott, en liten skit. Vi kallar den för våran vänskapsblomma.

Mattias säger att den är tålig. Den kan både torka ut och bli övervattnad.

Jag känner att jag måste hålla den vid liv nu, när han har lyckats så bra. Den får inte dö. Då kommer jag mörka det genom att fixa en ny och byta ut.