Sista dagen på jobbet

Lärare får ju verkligen inte favorisera någon eller några elever. Men vi är inte mer än människor och visst är det så att man tycker mer eller mindre om vissa än andra, att man får en bättre kontakt med somliga. Det bara är så. Det är synnerligen svårt att göra något åt. Och under hösten har jag lärt känna en kille som charmat mig totalt. Till en början bara lite grann, men sen bara mer och mer. Denne lille söte rare gosse har spatserat rakt in i mitt hjärta. Och idag var sista dagen för mig på skolan. Han visste att jag skulle vara istället för hans vanliga lärare idag, och att det var sista dagen vi träffades.

Och så kom då dagen som är idag. Vi hade precis jämt kommit in i klassrummet när han kom fram, ryckte mig lite i armen och gav mig ett paket. Jag blev så himla glad. Min snuttegulle. Inte hade han väl behövt.. På rasten insisterade han på att jag skulle följa med ut i skogen så han fick visa kojorna de byggt. Jag är inte den som är den, och frisk luft är gött. Vi gick där i skogen, ibland tog han mig i handen, och vi pratade om livet i allmänhet och hans i synnerhet, medan han visade mig deras skapelser.

När skoldagen led mot sitt slut och alla andra barn gått för att ta på sig ytterkläder, kom han fram och frågade om jag inte skulle öppna paketet. Det hade liksom inte hunnits med. 13 själar hade pockat på min uppmärksamhet konstant hela dagen. Jag öppnade paketet och han berättade att ljuset luktade jordgubb - hans favorit. Jag fick en kram och jag ville inte släppa honom. Jag ville ta med honom hem, nu när han inte längre är min elev. Han sa att han kommer sakna mig. Jag sa att jag kommer sakna honom också. Sen var han borta. Och jag fick ont i magen.

När jag kom till jobbet imorse ringde de från Hassle skola och undrade om jag kunde stanna till där på vägen hem. Så det gjorde jag. Och där väntade de med en fin blomma. Gulliga dom. Och av rektorn fick jag presentkort på Bokia.

Tomten fick jag av en elev i fredags.

Jag åkte hem och plockade upp mamma och vi åkte till Skövde för att handla de sista julklapparna. Jag är ju färdig med mina, så jag följde mest med som sällskap. Men jag var inget vidare sällskap. Mamma är en mycket förstående person, och om någon känner till min separationsångest och dess yttringar så är det hon. Hon påminde mig om att jag alltid varit sån här, att jag inte ska tycka att det är en dålig sak att jag är känslomässig och engagerad, och att jag kommer känna såhär igen till sommaren. Tre timmar och en ny klänning senare kändes det lite lite bättre.