Systersfika

Det var evigheter sen vi hade en systersfika; jag, Karin, Linda och Therese. Jag kommer inte ens ihåg senaste. Mycket har hänt sen dess. Bland annat så har båda systrarna Magnusson fått barn. Tirrens är bara nio dagar gammal och mamma upp i dagen.

Lindas Måns är två månader och galet söt. Jag hade en bebbe i knät hela tiden, växlade mellan Måns och Maja-Stina.

När man sitter med ett barn i famnen inser man vad litet allting annat i livet är. Det tycker i alla fall jag. Jag får ett helt annat perspektiv på saker och ting. Jag insåg också hur långt jag är ifrån att vilja ha barn. Herregud, jag är inte redo för ett sånt där ansvar. Låna en stund är toppen.
Andréa har fått sin bebbe i veckan. Grattis till henne! Jag ser verkligen fram emot att se hennes lille plutt.

Jag börjar få någorlunda ordning i lägenheten. Som idag blev min. Yay! Men det är mycket slit. Bära, kånka, skruva, bonka. Det är som att lägga ett pussel men miljoner bitar. Jag har samlat pusselbitar mer eller mindre intensivt i en månad, andra pusselbitar har jag samlat på mig under de nära två år jag har bott med mamma, och nu pusslar jag ihop alla bitar och bygger upp på så vis upp mitt hem.

Imorgon ska jag och mamma åka till Götet för att köpa säng. Och byta tv-bänken som blev fel. Sen är det klart. Och vad tycker jag om det?

Triss-referat

När jag har varit med eller handlat åt mormor inhandlas alltid två triss-lotter. En till oss var. När varorna är inplockade sätter vi oss vid bordet och skrapar. Det är en tradition vi har. Jag har på sistone kommit på mig själv referera min egen skrapning. Det är som en fotbollsmatch. Eller nej, kanske mer som en auktion.

”Jag har 25. En på 25. Jag har 10 000. Jag har två på 10 000. Två på 25. Oj! En på en miljon. Tänk om man vann en miljon, mormor.”

Idag vart det ännu mer tydligt eftersom vi vann 75x2 förra veckan och därför satt och skrapade tre lotter var. Varför gör jag så? Varför refererar jag en triss-skrapning? Eller tre.

Jag undrar även varför jag härmar tv:n så ofta. Det var Karin som först, för många år sedan, gjorde mig uppmärksam på detta. Hon var i sitt rum och jag satt ute i hallen och tittade på tv. Karin kom ut och ställde sig och blängde på mig och sa:
- Anna, du härmar tv:n.
- Nej, det gör jag inte.
- Jo, det gör du. Du härmar Alladin.
- Öh.. nej.

Men jo, det gjorde jag. ”Öppna dörren” sa Alladin. ”Öppna dörren” sa jag.

Möbelmontering

Det här med att montera möblerna som jag köpte på IKEA har varit något jag inte sett fram emot. Jag är urdålig på det. Sist hjälpte Evelina mig och efter tio minuter bad hon mig gå och sätta på kaffe eftersom jag stjälpte mer än jag hjälpte. Evelina jobbade dock idag så jag tog mig an mina paket helt på egen hand.

När jag öppnade det första paketet, som var tv-bänken, var den inte vit utan något träslag. Alltså inte det jag skulle ha. Jag funderade på att bli irriterad men tack vare att jag ska till IKEA på lördag lät jag bli det. Kände där och då att det var en evig tur att jag stred för mitt kvitto. Jag beslutade mig för att ta en titt på lådorna som ska vara i bänken. Här tog det stopp. Jag fick det inte att stämma. Hur svårt ska det vara? Jag gick ifrån det.

Efter en stund kom Lena förbi. Hon tog en titt på lådan och sa att jag bara behövde vända på den och den. Två sekunder tog det för henne. Micke kom och vi tre grävde fram soffan ur hur mycket embalage som helst. Den står nu monterad och på plats och inväntar diverse bakar.

Och onsdag betyder onsdagsmys. Nästa vecka kanske vi kan vara hemma hos mig. Weeho!

Gubben Höst

Det är så skönt när man vaknar och solen skiner. Jag blir så glad. Ännu gladare blir jag när jag konstaterar att jag är ledig. När jag drog upp rullgardinen och såg att det var frost och minusgrader bestämde jag mig för att dra på mig mössan och ge mig ut på en lång skön promenad. Bergvärme i all ära men jag får fan panik när jag vaknar och det är varmt i rummet. Jag får andnöd. Därför tyckte jag att det var toppen att komma ut och andas frisk kall luft. Jag gillar när gubben Höst biter mig i kinderna. Och efter ett tag även i låren och baklyktan. Det är gött ju.

Nu är frukosten avklarad och jag sitter i telefonkö. Hallå, lönekontoret. Varför fick jag inte min lön från september? Jag har även hunnit att bädda ur sängen och inventerat mina kassar och lådor i förrådet. Det ser ut att bli en dag då jag får mycket gjort om jag fortsätter i den här takten. Nu kör vi.

Arena Skövde

Vilken dag jag har haft! Den har varit så bra och intressant. Jag kan erkänna att jag motvilligt satte mig på bussen imorse för att åka till Arena Skövde för att tillbringa absolut hela dagen där. Men dagen börjar riktigt bra då jag springer på Andreas inne på Arena det första jag gör. Andreas jobbade också på Mariaskolan i våras och han är en person som sprider positiv energi bara man tittar på honom. Han är alltid sprudlande glad. Utom när han är stressad. Då är han lite kranky. Vi har alltid roligt ihop, fast det är en åldersskillnad på typ tio år. Han är min snuttigulle. Och det vet han om. Hade han inte den där fyra månader gamla bebisen hemma skulle jag fria till honom. Han frågade mig var jag jobbade och när han hörde att jag jobbade i Hassle frågade han ”Erik Hassle eller?” Så väl känner han mig.
Jag har varit på tre olika föreläsningar och den sista var helt klart den bästa. Yannick Tregaro höll en föreläsning på 90 minuter och jag kan säga att jag var helt uppslukad. Och vilket skratt han har. Jag kunde inte låta bli att le när han skrattade till. Helt underbart. Det är Yannicks och Xzibits skratt som har den inverkan på mig.

Idag ringde de från glasmästeriet och berättade att mina ramar kommit. Jag åkte dit och hämtade dem och blev lite glad när det visar sig att de är mycket billigare än vad det var sagt. Sådant tycker jag om.

På vägen hem stannade jag till på Statoil för att boka en kärra. Tjejen i kassan frågade om jag ville ha en med däck på. ”Ja tack gärna det” svarade jag och tänkte att det där är mina takter. Det visade sig efter lite fniss att hon menade om jag ville ha en med vinterdäck på. Lär dig prata, som jag skulle sagt till Sara.

Studiemåndag

Klockan tre i fredags eftermiddag ringde min chef och informerade mig om att jag inte alls är ledig denna vecka, vilket han sa i tisdags. Studiedagar måndag och tisdag gäller. Samtidigt som jag blev besviken kände jag att jag gärna jobbar så mycket som möjligt med tanke på att pengarna flyr mitt konto.

Jag började dagen med att åka en sväng till Töreboda eftersom mamma skulle till tandläkaren. Och för att hon skulle slippa åka hem igen och plocka upp mig så följde jag med. Harry Hole, polisen i boken jag läser, följde också med och höll mig sällskap. När mamma var klar, vilket var alldeles för snart, tyckte både jag och Harry, åkte jag till gymmet. Min kropp är inställd på lunch klockan 11 och det är tydligen Karls också. Så vi beslutade oss för att luncha innan jag begav mig till Tuna och seminariet om Läraretik som väntade där. Det är fantastiskt roligt att lyssna på föreläsningar som hålls av personer som jobbar för Lärarförbundet och/eller Lärarnas Riksförbund. De sätter läraryrket på universums högsta häst som befinner sig på universums högsta piedestal. Det är sådana här föreläsningar man matades med på universitetet. Jag kände mig riktigt hemma. Jag kan inte låta bli att le när jag hör på dem. Bara så ni vet så vilar mina elevers liv och framtid i mina händer, jag sätter djupa spår i deras liv, jag påverkar hur samhällets framtid ska bli genom min påverkan på eleverna. Jag, som inte ens kommer ihåg vart jag parkerat cykeln. Du milde.

På vägen hem stannade jag till hos mormor. Jag gick på skattjakt på hennes vind och nu har jag helt plötsligt tallrikar i min ägo. Gött mos ska jag äta på dem.

Tigerjakt

Litteraturkurserna på universitetet tog död på all min läslust. Det är typ tre år sen jag plöjde fyra skönlitterära böcker i veckan, men ändå känner jag fortfarande att jag vill kräkas lite i handen när jag ser en bok. De enda böckerna jag läser är kriminalserien av Jo Nesbø. De är jättebra. Mamma köper dem till mig när jag fyller år och har namnsdag. Men så damp det ner ett bokpaket förra veckan innehållandes den sjätte och sjunde boken. I förrgår kunde jag inte låta bli och när jag väl börjar kan jag inte sluta. Så igår låg jag större delen av dagen och läste.

På kvällen åkte jag till Lena för vi skulle en sväng till Ylva. Jag har smittat Lena så hon är lite sjuk men hon ville ändå dit. Lena äger ingen febertermometer så när jag kommer med vår så visar det sig att hon har 38.4. Vi fick ändra våra planer och vart helt sonika kvar där. Efter ett tag tog Micke fram mikrofonerna och vi sjöng Lips, Xbox motsvarighet till Singstar, tills vi blev hesa. Jäklar vad roligt det är. Jag mötte upp med Ananthi och vi begav oss till Björnes. På Björnes var det bra med folk och i vimlet hittade vi både nära och kära. Ananthi gick och hade Tigerjakten med Mora Träsk i huvudet. Jag hade inte hört den innan och Ananthi, och till slut även många andra, sjöng den för mig. Men jag gjorde min egen version och det slutade med att jag gjorde teori till praktik och försökte ta mig under Hellsten. Det gick bra tills han tappar balansen och drar sitt ben i huvudet på mig så jag ramlar. Tur att det bara var Ananthi som såg.

Fredagsfikor

Den här veckan har känts så sjukt lång. Den har liksom inte velat ta slut. Så när fredagen igår äntligen infann sig, firades detta med att dricka kaffe på Ströget hela eftermiddagen lång. Lena, Jonna och jag satt och pratade om stora kommande förändringar som stundar för oss alla tre. Pirr i magen. Ont i magen. Fniss i magen. Bra att vi har varandra. Och andra.
Jonna visade även en snarlik imitation av Roger i Bonde söker fru. Jag höll på att skratta ihjäl mig. Om jag kunde imitera Magnus från förra året, så kan Jonna göra Roger detta år. Nästa gång ni springer på Jonna får ni be henne visa er. Det var så himla bra.

Maria kom och avlöste Jonna och Lena. Fast vi bor i samma stad har jag och Maria inte träffats på väldigt väldigt länge, förutom på Björnes vill säga. Maria och jag pendlade ihop till Karlstad förra hösten och det hände alltid något på våra resor. Vi övervägde båda att ta en extra livförsäkring. Så igår pratade vi nära-döden-minnen. Som när vi var jättejättenära att bli prejade av en långtradare.
Innan vi skildes åt hade vi konstaterat att tyg är det nya glas, att inredning borde vara roligt men inte alltid är det och att jag är en scout av det nyare slaget.

Jag vill...

Jag är så baksugen. Jag har kommit över ett recept på en jättegod kaka, men jag har inte haft tid att göra den än. Kanske kan bli till helgen. Eller nästa vecka. Det finns fler saker jag vill göra. Det är absolut inga måsten, utan jag ser det mer som nöjen.
1. Baka.
2. Bonna mig.
3. Spela Guitarhero
4. Vakna av mig själv. Alltså inte ställa klockan.
5. Gå igenom mormors vind i jakt på saker till mitt nya hem.
6. Inventera vad jag har i alla lådor och påsar ute i förrådet.
7. Montera möbler.
8. Råna en bank.
Bra att jag är ledig nästa vecka.

Grattis på dagen som är idag! Vi skulle kunna fira att vi skulle ha firat.

I slöjden

Tänk vad lite vila och sympati kan göra. Idag känner jag mig mycket bättre och ganska pigg. Trots att jag inte var i säng förrän halv 12, eftersom det var onsdagsmys igår. Det börjar krypa i kroppen nu när jag känner mig bättre, på grund av att jag inte tränat sen i söndags. Jag kanske ska hålla mig lugn en dag till. Det var ju trots allt igår jag övervägde att be mamma ringa till Fonus.

Jag kan inte påstå att jag är speciellt kräsen när det kommer till inredning. Däremot är jag bestämd när jag vet hur jag vill ha det, när jag vet vad jag vill. Hittar jag inte det jag har tänkt mig eller föreställt mig när jag legat sömnlös, så köper jag inte något annat istället. Och hittar jag inte det jag vill ha, så gör jag det helt enkelt själv. För tillfället sitter jag och pular med kuddfodral. Raksöm och gasen i bott. Så svårt är det inte och jag får precis det jag vill ha.

Soffläge

Okej. Idag gav jag upp. Jag hade stora planer för dagen men kom aldrig riktigt så långt. Efter jobbet åkte jag till Lena för vi skulle dra till Skövde och lämna in hennes dator på reparation. Jag började med att lägga över saker från datorn ifall hon skulle få tillbaka den tom. Det visade sig ta ganska lång tid. Efter ett tag frågar Lena hur jag mår. Jag konstaterade att jag är ganska förkyld och känner mig trött. Hon förstod det eftersom jag var så lugn. Summan av kardemumman blev i alla fall att jag inte kom längre än till Lenas soffa. Där tog det stopp. Där tillbringade jag eftermiddagen. Jag låg där enda tills jag hade tid för att fixa min nagel som gått av. Det tog tio minuter. Sen åkte jag hem och fortsatte sova tills typ nu. Idag är det inte fullt ös medvetslös.

Jag snyter mig hela hela tiden. Jag får ursäkta mig för mina elever. "Tänk om jag har svininfluensan" sa jag på skämt till en elev varpå han skriker "Nej! Nej! Inte svininfluensan!" och stormar ut ur klassrummet. Satan. Jag skojade ju bara. Jag fick ta löpet jag med. Dagens lärdom: skoja inte om svininfluensan.

Krank

Sedan i fredags har jag varje dag lurat mig själv att jag mår bra. Men i själva verket är jag rejält förkyld. Jag snyter mig hela tiden vilket gör att jag börjar få vissa likheter med Rudolf, jag har hosta och ont i halsen. Varje gång jag sväljer klickar det i mitt högra öra. Är det normalt? Det är fullt ös medvetslös hela dagarna och det är inte förrän jag kommer hem och sätter mig som jag känner hur sliten jag egentligen är. Så länge jag är feberfri tänker jag köra på. Nästa vecka är det lov. Av någon anledning känns det som det kommer väldigt lägligt.

Nu tänker jag krypa ner under mina dubbla täcken och fundera på vad som egentligen hände.

Mina barn

I våras jobbade jag på Mariaskolan, en högstadieskola här i stan. Jag trivdes så himla bra där och jag längtar tillbaka varje dag. Det var grymt roligt att gå till jobbet varje dag och jag ville alltid att helgen skulle ta slut så jag fick åka till jobbet. Jag var själaglad när jag var bland mina elever, och även personalen gjorde sitt till. Under våren var jag klassföreståndare för en årskurs åtta. Jag har verkligen saknat dem. Mina barn.
Anna Karlsson, en lärare på Mariaskolan, fick ta över klassen i svenska. Jag och Anna blev bra polers under våren så hon och jag har fortfarande kontakt. Vi har flera gånger pratat om att jag ska komma och hälsa på och idag har jag varit där. När jag kom berättade hon att hon sagt till klassen att jag skulle besöka dem och de hade blivit glada och uppspelta. Jag kunde inte mer än sticka ut huvudet i korridoren förrän de hoppade på mig. Bokstavligt talat. De överföll mig. De skulle kramas, göra high five, känna på min lugg och knogar skulle mötas. Jag blev överväldigad. Jag höll på att börja gråta. Mina barn.

Idag har jag varit och hämtat min soffa. Svenne var snäll och hjälpte mig att bära. Det är inte första gången vi bär något tungt och/eller otympligt och alltid går det på samma sätt. Man kan dela in vårt kånkande i tre steg.
1. Det hela börjar med att jag börjar fnissa för att det är tungt, för att vi stöter i något så det blir tvärstopp eller för att jag känner att saken vi bär är på väg att glida ur mitt grepp.
2. Svenne hör eller ser mitt fniss, säger någon rolig kommentar som till exempel ”Pass på!” eller ”Men Anna! Tittar här nu…” eller ”Nej Anna! Du börjar inte skratta nu.”
3. Sen får jag ett skrattanfall. Och när jag skrattar tappar jag kraft och vi måste ställa ner det vi bär tills jag har skrattat klart. Detta upprepas tills vi nått vårt slutmål.
Idag var det inte ett dugg annorlunda. Svenne blir lite irriterad på mig samtidigt som han inte kan hålla sig för skratt han heller, när jag väl satt igång. Att bära upp soffan till lägenheten tog alltså längre tid än nödvändigt, men roligt var det.

En militär i köket

Vi håller som sagt på att sätta in bergvärme i huset, och därför befinner det sig hantverkare här på dagarna. Idag när jag satte foten innanför dörren hörde jag någon ropa ”Hej och välkommen hem!” från köket. Jag blev överraskad och glad av att få ett sådant välkomnande. Av en helt okänd man dessutom. Mannen i fråga var en pratglad typ. Efter fem minuter kändes det som vi känt varandra hela livet. Han får gärna vara här varje dag när jag kommer hem. Jag kände att jag var tvungen att be om ursäkt för att det var så rörigt här hemma förra veckan. Så jag sa ”förlåt för att det såg ut som ett bombnedslag här förra veckan, men jag…”, samtidigt som det slår mig att jag säger detta till en man som precis berättat att han tjänstgjort i Kosovo. Fan. För vad vet jag, han kan ha traumatiska minnen som rör bombnedslag. Men han verkade inte bry sig. Jag skämdes lite ändå.

Jag har varit med mormor på sjukhuset idag. Sjukhus är inget ställe jag gärna befinner mig på, men för mormor skulle jag kunna dö så vad gör jag inte. Jag, och de flesta i min närhet, tycker att jag kan prata om döden lätt. Jag är inte den som undviker ämnet eller tycker att det är jobbigt eller svårt. Men jag blev helt tagen på sängen när doktorn vänder sig till mig och frågar mig hur jag upplever mormor efter morfars död. Jag kände hur ledsen jag blev när jag såg hur mormor kämpade med känslorna när hon berättade. Det skar i mitt hjärta. För både mormor och morfars skull. Doktorn tittade på mig och jag fick inte fram ett ord. Jag blev stum. Jag kände hur mormor tittade på mig. Jag stammade fram att ”ja, hon är ju inte lika glad och pigg nu”. Och jag blev varse att jag inte kan prata om döden när jag är på sjukhus, och när jag dessutom inte är beredd på det. Jag ville bara gå fram och krama mormor hårt och länge, krama henne glad, krama hennes hjärta helt igen. Söta, fina, rara, gamla mormor.

Blandade känslor

Känslorna inför mitt bostadsbyte är redigt rejält blandade. Jag tycker att det ska bli jättejätteroligt, spännande och nytt. Samtidigt som det kommer att medföra en del förändringar. Förändringar som jag faktiskt skulle kunna klara mig utan. Jag vet redan nu att jag kommer sakna att äta frukost och titta ut över sjön. Jag kommer att sakna tystnaden som är här ute på Jula Mosse. Jag kommer att sakna att gå runt i skogen där jag känner varenda rot, sten och vartenda träd. Det är bra att det inte är långt hit.

Något säger mig också att jag inte kommer att sova hos Lena speciellt ofta efter min flytt. Vi kommer bo så nära varandra att det princip är krypavstånd. Jag kommer därför inte att se någon anledning till att sova på hennes soffa när jag kan sova gott i min egen säng.
När jag sover hos Lena och vi varit ute kvällen innan brukar Lena ropa på mig när hon vaknat, ibland brukar jag väcka henne, och jag kryper ner hos henne i sängen. Där brukar vi prata om och skratta åt allt roligt och stört som hänt under kvällen. Det är mysigt. Tänk om det var sista gången i söndags. Näe, hon får ringa när hon vaknat helt enkelt. Så om ni ser någon springa över torget i alldeles för lite kläder en söndagsförmiddag är det troligen jag som är på väg till Lenas säng.

French hotdog

Igår när vi var på IKEA kom jag ihåg en sak som jag hade glömt, nej förträngt, från när jag och K-stin var på IKEA i Malmö. K-stin och jag skulle köpa korv när vi handlat klart, och jag ville ha en french hotdog. När mannen bakom disken frågar mig vad jag vill ha i, svarar jag "korv" som om han var helt bakom flötet. Han menade givetvis vilken dressing jag ville ha och han tyckte förmodligen att det var jag inte hade alla indianer i kanoten. Tokigt det kan bli.

Förmiddagen har jag spenderat ute där jag har tagit mig an att tvätta och städa bilen. Det var ett bra tag sen det gjordes och bilen har inte legat på latsidan de sista månaderna direkt. Nu är den ren och fin.

IKEA

Idag har jag, tillsammans med Lena och Ananthi, varit på IKEA. Sweet Jesus. Det blev ett jättelångt kvitto. Som jag tappade bort. Så jag fick gå in och be om ett nytt. Men nu har jag i princip allt till lägenheten. Utom säng. Det kommer. Allt mitt tänkande, som hållit mig vaken otaliga nätter, resulterade i att det gick väldigt smidigt alltihop. Jag visste precis vad jag skulle ha. Nu återstår en hel del monterande. Evelina har lovat att avsätta en hel dag. Det är jag tacksam för. Hon är en hejare på sånt.
Eftersom jag visste att jag skulle handla mycket hyrde vi en kärra. Väl på Statoil visar det sig att ingen av oss riktigt vet hur man gör, hur det ska vara. Jag kände att vi var en man kort i sällskapet. Vi gick in och bad om hjälp, men tjejen där var inte till stor nytta. Eller ja, ingen nytta alls faktiskt. Vi kom i alla fall iväg och kärran var med oss både dit och hem. Jag fick offra en nagel, vilket jag tog med ro då men som stör mig något kopiöst nu. Attan. Men inget som inte går att göra något åt för en liten peng.

När jag lämnade av kärran och tankade åtta timmar senare, trött och kanske något lättretlig, kunde jag inte låta bli att påpeka att kortdragaren inne på Statoil sitter på tok för högt. Jag har stört mig på det flera gånger. Jag kan knappt se vad det står på displayen och det finns folk som är kortare än jag.
- Oj, den här är inte till för korta människor, sa jag.
- Nej, den sitter kanske lite högt.
- Ja, det är tur att man inte är dvärg. Den är ju inte dvärganpassad direkt.
Japp, jag slog ett slag för dvärgarna trots min fobi. Är man stor måste man vara snäll, som reklamen för Alvedon säger.

En dusch och lite näsblod senare sitter jag nu här och inser att jag snart kommer bli sen. Yalla yalla!

Burriburr

Usch, för det här vädret säger jag bara. Ruggbugg. Jag brukar bli själaglad när den första snön faller, men idag blev jag det inte. Jag känner inte alls för slask eller kyla. Eller regn heller för den delen. Kan ha något att göra med att jag vaknade med ont i halsen idag. Jag vill inte bli sjuk. Men å andra sidan vore det konstigt om jag slapp undan. Mina elever hostar och snorar så det står härliga till. Jag hade en elev som lät snoret rinna enda ner till läppen innan jag sa till honom att gå och snyta sig. Denna procedur upprepade vi var femte minut. Tvivale.

Efter jobbet mötte jag upp Lena, Sara och Marjo på Ströget. Marjos mamma gick bort i veckan och förhoppningsvis fick vi henne att tänka på något annat för några sekunder. Vi fick henne till och med att skratta ett par gånger, så jag tror vi gjorde ett bra jobb. Jag vet hur hon känner och det gör ont i hela mig. Döden döden döden.

Kvällen ska jag tillbringa med att plocka här hemma. Jag har gjort om vårt hem till en mindre krigszon och mamma ska ha gäster imorgon. Inte bra. Jag är liksom lite mellan två boenden och därför står det kassar och kartonger lite runt om här i huset. Jag får hjärtsnurp varje gång jag ser det. Jag trivs inte alls när det är så här. Jag blir stressad. Och tydligen mamma också för jag säger till henne att lugna ner sig, fast det nog i själva verket är jag själv som borde det. Det blir snart ordning på torpet igen.

Korkad

Ibland är jag så korkad. Som imorse. Svenne har plockat isär sin bil, vilket innebär att han ockuperar hela garaget. Bilen som jag använder får därför stå ute för tillfället. För att slippa sätta mig i en kall och otäck bil, gick jag imorse ut och startade den en liten stund innan jag skulle åka. När jag kom ut igen tittade jag på bilen som stod och puttrade, isen på rutorna hade smält och jag tänkte ”gött att få sätta sig i en varm bil”. Halvvägs till bilen slår det mig att jag inte har bilnyckeln i handen. Jag vänder om, går in och börjar leta efter den. Jag blir lite stressad när jag inte kan hitta den någonstans. Jag blir irriterad på mig själv när jag kommer på att den sitter i bilen. Seriöst. Vart är min hjärna?

Igår var det onsdag och det betyder onsdagsmys med Lena. Det hela började med en kaffe på Ströget. Egentligen var det tänkt att hela truppen skulle vara samlad. Men Evelina ringde och meddelade att mannen i huset hade makten (för en enda gångs skull bör tilläggas) och Sara (och Marjo) har sorg. Det innebar att det blev jag, Lena och Jonna som satt och tittade på folk och diskuterade alla världsliga saker vi kunde komma på. Vi brukar inte komma fram till något revolutionerande, men det gjorde vi faktiskt igår. Jonna gav mig dessutom dagens, nej förmodligen veckans, största skrattanfall.
Jag och Lena bänkade oss sedan framför tv:n, efter att jag tydligen kallat henne för Spykorven i kassan på ICA – inte bra, och korkade upp årets första julmust. Jag fick hicka och Lena skrämde livet ur mig så hickan försvann.

Nu har jag precis kommit hem från lägenheten. Jag är helt slut. Att måla med träningsvärk är inte roligt. Särskilt inte partiet över garderoberna. Den målarställningen är inte att leka med kan jag berätta. Men nu är det klart! Jag vill inget hellre än att duscha just nu, men det finns inget varmvatten. Jag har tänt i pannan så det är snart fixat. Jag åker till mormor en sväng medan jag väntar.

Målat sovrummet – check
Sett en dvärg idag - check

Målare hej hej målare

När jag och Andréa var på stan i förrgår var vi uppe i lägenheten en snabbis. Andréa var nyfiken och jag ville titta efter de borttappade skruvarna. När vi kommer dit är dörren upplåst och jag tänker att Micke kanske är där och grejar. Jag går in och ropar ”Ho ho!” Men jag fick inget svar så jag tänkte att han kanske varit där och glömt låsa. Jag tittar in i sovrummet och där står en vilt främmande man. ”Andréa, det står en man i sovrummet”, viskar jag. Han stod och målade fönster och jag kom genast att tänka på att det stod en professionell målare i det rum där jag, amatören, håller på att måla om. Jag funderade på att be honom fortsätta med att måla väggarna när han var klar med sitt.
När Andréa och jag har förflyttat oss till vardagsrummet knackar det på dörren. ”Kom in!” ropar jag. Jamen då uppenbarar sig en målare till. Näe, inte en till. Vem driver med mig? Jag sneglar på Andréa och ser hur hon flinar och försöker hålla sig för skratt. Hon sneglar på mig och ser att jag gör detsamma. ”Finns det en målare här?” undrar mannen i dörren. ”Nej, det finns två” tänkte jag och syftade givetvis på mig själv också. Vi lämnade snabbt de båda målarna att beskåda mitt mästermåleri.

Tappat en skruv

Och inte bara tappat. Jag har tappat bort. Och inte bara en. Jag har tappat bort flera skruvar.
När jag hämtade mitt bord i Lidköping i fredags hade de varit snälla och skruvat av benen. Jag vet att jag fick skruvarna i en påse, och nu kan jag inte hitta påsen. Vart, vart, vart kan skruvarna vara?

Min förebild när det gäller inredning är min kompis Linda i Karlstad. Hon har alltid så fint, enkelt inrett och stilrent. Men ändå otroligt hemtrevligt. Precis som jag vill ha det. Så nu när jag går i inredningstankar funderar jag ibland på vad Linda skulle ha sagt och gjort. Hon skulle ha sagt: ”Vitt Anna. Vitt håller alltid”.
Jag skulle dock vilja påstå att jag går lite emot detta i mitt färgval till sovrummet. Jag målar över det vita med rött.
Mickes kompis sov i lägenheten i helgen och när vi träffades i söndags frågade jag om han kikat in i sovrummet. Det hade han gjort. Han tyckte att det var rött och snyggt. Micke och Lena kom förbi förut när jag målade. De tycker också att det är fint. Det kommer bli jättebra när det blir klart. Jag vill att det ska bli klart nu.

Soffbord - check

På tal om svininfluensan

Den här bilden sitter på toaletten på jobbet:

Allt för att man ska komma ihåg hur viktigt det är att tvätta händerna. Jag tycker att den är jätterolig och ler varje gång jag ser den.

Surpiller

Idag var det en av mina elever som varit i slagsmål precis innan han kom till mig. Det är andra gången på två veckor. Jag kände att jag var tvungen att säga något, fast jag inte är hans ”riktiga” lärare. Jag menar, killen är åtta år.
- Har du varit i slagsmål?
- Ja.
- Vad gjorde du då?
- Jag sparkade Kalle. Jag sparkade Kalle på benet. Jättehårt.
- Men näe. Varför då?
- För att han sparkade min kompis.
- Men då ska ju inte du vara lika dum och göra samma sak.
- Jag blir sur.
- Ja, det förstår jag. Men jag vill inte att du ska vara sur. Det är väl inget roligt?
- Jag vill vara sur. Jag käkar surpiller till frukost så jag ska vara sur.
Jag blev så himla full i skratt åt honom där han satt assur med armarna i kors.
- Du är kakig också, sa jag.
- Ja.
- Har du ätit kaxpiller också eller?
- Nej det har jag inte, säger han och kan inte låta bli att le.
Det slutade med att han bestämde att han ska ta med surpiller till mig imorgon för han tycker att jag behöver det. Det tog jag som en komplimang. Han lovade att han inte skulle sparka någon eller hamna i slagsmål igen, utan vara glad och trevlig. Söta unge.

Andréa messade och frågade om jag ville träffas. Jag ändrade lite i mina eftermiddagsplaner och åkte och fikad med henne efter jobbet. Det är så roligt att vara med Andréa för vi tänker så olika. Hon utmanar mig att tänka på saker och ting på ett annat sätt. Det är nyttigt.

Micro – check

Plantera blommor i mina nya krukor – check

La familia och ett ölregn

Igår började jag som sagt att måla mitt sovrum. Alltså, det där med att tejpa är inte roligt. Jag blir så otålig. Jag vill ju bara rolla och rolla. Men eftersom jag är noga så tar jag det här med maskeringstejpandet på fullaste allvar. Vilket gör att det tar jättelång tid.

Jag lyckades tappa en fullmatad roller på golvet. Parkettgolvet. Jag hade inget att torka med så jag fick sno Mickes disktrasa. Jag ska köpa en ny till honom. Tack gode gud för vattenbaserad färg.
Framåt kvällen åkte jag till Lena och duschade och gjorde mig i ordning för att kolla på fotbollen. Det känns som jag är hos Lena hela tiden och jag känner mig riktigt hemma där. Det har tidigare varit lite märkligt att Micke är där också. Men nu har jag vant mig och allt känns så bra. Jag sa lite tyst till Lena att det känns som jag är deras barn. Att vi är som en familj. Micke, som var i köket, fick helt plötsligt superhörsel och kommer ut med världens flin och frågar mig vad jag sa.
Vi blev ett bra gäng som kollade på fotbollen. Men jag och Jonna, som inte heller är så värstans intresserad, satt i ett hörn av soffan och pratade om livet och drack vin. Mycket trevligt.
Vi drog vidare till Björnes och det vart en riktig helkväll för min del. Jag slirade in hos Lena klockan sju imorse. De hade bäddat i soffan åt mig så det var bara krypa ner. Mina snuttisar.

Jag undrar återigen varför folk tror att det är ok att ruffsa mig i håret. Och varför man skakar ölflaskan, riktar den mot mig och gör ett ölregn som sprutar ner mig bara för att jävlas lite. Män.

Jag tror jag ska gå och vila lite.

Lördagsbestyr

Jag blev helt skogsglad när jag vaknade och insåg att jag sovit elva timmar inatt. Med undantag för ett ryck vid halv tre, då jag vaknade och var tvungen att kolla en sak i ikeakatalogen. Jag behövde verkligen sova. Jag känner mig till och med lite pigg. Det var 15 grader här inne när jag gick upp. Det är lite i underkant för att man ska vilja lämna den varma goa sängen. Men jag avskyr som bekant att ligga och dra mig så jag drog på mig kläderna, tände i pannan och gick ut och gick i en timme. När jag kom hem var det hela en grad varmare här inne.

Nu har jag precis lagat mat som skulle räcka till ett mindre kompani. Mina middagsgäster har dock inte dykt upp ännu. Jag kan inte sitta här och vänta. Jag vill ju fixidona. Så nu tänker jag åka till min lägenhet och måla mitt blivande sovrum.

Bananas are for monkeys

Ibland är det bra att ha en kompis som jobbar på gymmet. När jag kom till gymmet idag jobbade Ananthi. Konditionsavdelningen är belägen precis vid de enormt stora fönstren, och det blir galet varmt där när solen skiner. Som om jag inte blir varm ändå. Jag satt där på rodden och när Ananthi gick förbi bad jag henne komma och fläkta på mig. En sekund senare kom hon tillbaka med en tidning och ställde sig och fläktade på mig. Det är vad jag kallar service. Jag skulle vilja att hon hjälpte mig att tvätta håret också, eftersom jag har svårt att få upp armarna över huvudet när jag har gymmat klart. Jag blir lite mör.
Efter att jag duschat och gjort mig i ordning satt jag och Ananthi i omklädningsrummet och pratade lite. Då tog jag plattången, som fortfarande var varm, och satte den runt örsnibben.
- Aaajj! Jävlar.
- Men.. Varför?
Ananthi tittade på mig som om hoppet var ute.
- Jag vet inte. Herregud. Platta örat..
Ibland tänker jag inte.

Hon frågade om jag ville ha en Gainomax recovery, men jag sa att jag hade en banan med mig. Men så kom jag på att reklamplanscherna på gymmet säger att ”Bananas are for monkeys”. Då sa hon att jag har lika många hjärnceller som en apa så det var ju passande, och syftade på plattångsincidenten.

När jag tränat och Ananthi slutat åkte vi till Lidköping. Jag gjorde min första affär på Blocket i veckan och jag åkte och hämtade mitt nya köksbord och stolar. Vi hann också med att gå på Rörstrands. Jag fick ringa till Evelina och fråga hur många Marimekko-skålar jag äger. Jag har noll koll. Det hade hon också. Jag måste göra en inventering i mina gömmor. Men jag tror att jag köpte min tredje eller fjärde.

När jag kom hem var Plutten (Svenne) hemma. Jag blev lycklig. Jag tycker inte så mycket om att vara ensam, och nu har mamma varit i Spanien i snart en vecka. Det var trevligt att det fanns någon här. Han och en kompis kommer imorgon också. Det innebär att huset kommer att vara fullt av grabbs. Johan, the plummer, kommer nämligen också. Förhoppningsvis kan han fixa så jag inte måste duscha i glödhett vatten om jag vill ha tryck i vattnet.

Färg till sovrummet – check
Köksbord och stolar – check
Ljuslyktor till förbannelse – check
Marimekko-skål – check

Don't wake me up if you're not doing it with love

För andra natten i rad drömde jag om pappa inatt. Jag tycker om att göra det. Han blir så verklig i drömmen. Jag får hålla honom i handen, prata med honom, krama honom och känna hans lukt. Givetvis blir jag ledsen och besviken när jag vaknar och inser att han inte kommer att sitta vid köksbordet när jag kommer ner. Men jag är tacksam för det jag får uppleva i drömmarna. Det håller minnet av honom färskt och vid liv.
Anledningen till att jag drömde om pappa nu tror jag är att jag och Lena pratade om honom från och till hela dagen i förrgår. Lena och jag var inte vänner när pappa gick bort och ibland kommer det på tal. Hon har givetvis massor av frågor och jag svarar och berättar mer än gärna. För det känns så märkligt att hon inte var där när det hände. Det som är den hemskaste, ledsammaste, konstigaste, svåraste, mest tragiska och mest betydande händelsen i mitt liv.
Jag drömde om pappa nästan varje natt precis efter att han gått bort. En natt, någon månad efter, drömde jag att jag sa till pappa att jag visste att det var en dröm och att vi inte hade vår konversation på riktigt. Han svarade att han var med i mina drömmar för att det var så vi kunde fortsätta träffas, att det var så han kunde fortsätta vara en del av mitt liv, att det är så vi i fortsättningen skulle kommunicera. Dagen efter var jag otröstlig. Jag grät hela dagen.
Ibland har pappa bara biroller i mina drömmar. I en dröm var han till exempel kapten på en båt jag åkte med. Men oftast är det ett vardagligt, helt trovärdigt möte. Vi pratar om aktuella och vardagliga saker. Saker som händer i mitt liv. Saker som jag går och funderar på. Saker som jag skulle ha pratat med pappa om, om han levde.

Så väck mig inte om du inte gör det med kärlek. För jag kan ha den mest fantastiska drömmen.

Onsdagsmys

Varje morgon när klockan ringer tror jag att det är ett skämt. Jag vill att det ska vara ett skämt. När klockan ringer känns det som jag precis har somnat. Jag är jättetrött. Jättetrött hela tiden. Det känns som jag måste börja knarka snart. Något som piggar upp bättre och mer än kaffe. Men knark är ju inte bra. Inte bra alls. Jag har sovit bra en natt på tre veckor. Det håller ju inte. Jag blir trötters tös.
Problemet är att jag inte kan somna. Nu har jag inte beslutsångest längre, eftersom jag i söndags bestämde mig för att ta lägenheten och därmed bli stadsbo. Nu ligger jag istället och inreder och möblerar lägenheten i huvudet. Jag har ikea-, mio- och Villagekatalogen bredvid sängen. Jag får flera tiotal gånger tända lampan och titta i katalogerna för att se om det får plats där, vad den saken kostar, om den hyllan passar där och så vidare. Det var likadant när jag och Richard skulle flytta till stan. Fast då var det lite bortkastad tid eftersom vi aldrig tyckte lika om något som hade med inredning att göra. Förutom färgen i sovrummet. Det var allt. När vi flyttade isär köpte Richard ut mig, vilket innebär att jag inte har en enda möbel till min lägenhet. Det gör mig ingenting eftersom allt vi köpte gör sig bäst i hans lägenhet. Däremot finns det saker, saker som jag köpt som Richard inte brydde eller bryr sig om, som jag känner att jag vill ha till mitt. Till exempel julgardinerna. Så när jag var med Richard i förrgår frågade jag om han hade tänkt byta gardiner till jul. Han genomskådade mig direkt. The everlasting divorce, som vi brukar säga.

Igår var jag i Skövde och inhandlade diverse saker till mitt nya hem. Kapten Haddock följde med och gjorde mig sällskap. På första stoppet vi gjorde köpte jag en dammsugare och en brödrost. När expediten gick ut på lagret säger Lena
- Anna.. tänk om han svarat ”Nej, jag jobbar” när du frågade om han var ledig.
- Haha! Ja, eller ”Nej, jag har flickvän”.
Och sen var vi igång.

Onsdag betyder onsdagsmys. Jag och Lena har varit lite småkassa på att upprätthålla denna tradition. Men med premiär av Bonde söker fru bestämde vi oss för att återuppta vårt mys. Och sicken onsdag det är. En riktig tv-onsdag: Bonde söker fru, Greys anatomy och True Blood.

Specialbeställt ramar – check
Gardintyg – check
Dammsugare – check
Brödrost – check
Dörrmatta – check
TV – check
Beställt soffa – check

Lista på lista

Imorse medan jag åt frukost lyssnade jag på "Äntligen morgon" på radion. De pratade om saker som får en att rysa av obehag av bara blotta tanken. För mig är det följande:
3. Brännsår. Sådana brännsår man får om man ramlar på idrotten och glider på golvet. Inte najs någonstans.
2. Bomull. Så himla äckligt material. Det bara gnisslar i hela mig.
1. Att fastna med örhänget så man drar sönder hålet. Åh, blä!

Vad är det som får folk att tro att det är ok att ruffsa mig i luggen? Det är inte ok. Och vart är mina fina, nya, billiga vantar?

Party just nu:
1. Mamma. Jag har världens bästa mamma. Tråkigt för er. Toppen för mig. Och mina syskon.
2. Textilfärg. Ett tu tre så fick jag ett nytt överkast.
3. Kaffe. För tillfället skulle jag inte klara en dag utan det.

Prutt just nu:
1. Packa upp träningsväskan. Fifan. Värre än själva träningen.

En helt vanlig dag på jobbet

Jag är så himla glad att jag känner att jag valt rätt yrke. För närvarande går mina elever i tvåan och trean. På lågstadiet. Inte alls de åldrar jag har utbildat mig för, men ändå samma tacksamma och givande arbete. Jag är inte en av dem som våndas över att gå till jobbet på måndagsmorgonen. Snarare tvärtom. Jag ser fram emot och längtar efter det. Det händer alltid roliga saker när man är med barn och ungdomar.
Idag när jag öppnade klassrumsdörren för min elev stannar han upp och tittar undrande på mig.
- Ska vi vara här? säger han.
- Jajjemän, svarar jag.
Han tvekar ändå och jag undrar vad orsaken till hans tveksamhet är. Jag tittar in i rummet och inser att jag har försökt baxa in honom i skolans städskrubb.
- Näe. Här ska vi inte vara, ändrar jag mig till.
Jag stänger snabbt dörren och hoppas att ingen har sett mig. Jag undrar vad min elev tänkte.

Såhär på måndagen pratar vi lite om vad som hänt under helgen. En kille hade hjälpt sin pappa att köra ved.
- Jag har också kört ved, säger jag.
- Har du?
- Ja.
- Nehe. Jag tror dig inte.
- Jo. Det är sant.
- Har du kört ved?
- Ja. Jag kan sånt. Jag kan köra motorsåg och allt.
Han granskade mig noga, sådär som barn gör, från topp till tå. Han stannade upp vid mina händer och tittade länge på mina naglar. Naglar för flera hundra och köra ved rimmar lite småilla kan jag hålla med om. Klok unge.
Det är inte första gången jag reflekterar över att jag har ena foten på landet och andra i stan. Det blev otroligt tydligt en lördag förra våren då jag stod på stallbacken och grejade med ved tillsammans med Bengt och David. Jag körde motorsåg och klöv ved med kil och slägga. Jag var fulast och äckligast i kommunen. Det led mot kvällen och jag åkte hem för att göra mig iordning för att gå på lokal. Från att hela dagen ha varit iklädd motorsågsbyxor och skogshjälm till att en timme senare ha lockar i håret, en hyfsad makeup, stora örhängen, klänning och klackar.

Vi har ett moment då eleverna ska skriva en mening, och sen ska jag skriva samma mening rätt stavad och grammatiskt korrekt. När jag skrivit meningen tittar eleven på den och pekar på ordet ”rymt”.
- Det där ser konstigt ut.
- Gör det? svarar jag.
- Ja, det ser dåligt ut. Konstigt.
- Varför då?
Han pekar på ordet, dissekerar det och säger att den bokstaven ser ut som det. Han kliar sig i huvudet. Den bokstaven ser ut som det. Han kliar sig i huvudet. Den bokstaven ser ut som det. Men ”t” är bra. Jag blev så uppläxad.
Jag gör allt för att kväva mitt kommande skrattanfall. Jag höll andan, bet mig i kinden och tårarna började rinna. När han säger: ”Här har du suddgummit” och lägger det framför mig kan jag inte hålla mig. Jag suddar ut ”rymt” och han säger: ”Du behöver inte sudda ut ”t”, det var ju inte dåligt”. Jag skrev om och han sa att nu blev det bra samtidigt som han beskådar ordet som jag skrivit exakt likadant som innan jag suddade. Söte underbare lille människobarn.

Kanelbullens dag

GRATTIS på kanelbullens dag!

Vilken fantastisk dag. En dag bara för kanelbullar. Kanelbullar är toppen.

Gårdagskvällen var otroligt rolig. Våra släktkalas är alltid så trivsamma. Det beror nog på att jag mår som allra bäst när jag är med min släkt.

Jag for vidare in till stan och till Lena. Vad jag har saknat våra kalajs, slog det mig när vi lyssnade på "Kärlekens hus" och Sara körde sina solomoves. Mer sånt!

Kalaslördag

Idag är det lördag och det vankas kalas hela kvällen lång. Först är det kalas här hemma. Mamma fyllde år medan vi var i USA i somras och mormor fyller år på måndag så de slår sina påsar ihop och har ett gemensamt kalas. Lite senare åker jag till Lena där fyra femtedelar av truppen kommer att vara samlad, plus några till. Det var sannerligen inte igår. Det ska bli roligt.

Sicket busväder det är ute nu. Svinkallt, regn och blåst. Så var det inte tidigare idag. Tur att jag passade på att vara ute hela förmiddagen och böka runt. Jag tycker att det är skönt när det är friskt ute. Det biter lite kinderna och jag får ha min favvo-mössa och mina nyinköpta vantar. Det som är mindre bra är att det blir kallt inne också. Igår fanns det ingen ved inne så jag kunde inte elda om jag så hade velat. Jag kunde inte köra in ved heller eftersom de håller på att borra för bergvärme precis utanför pannrummet. Jag fick lalla runt härinne i 14 grader och vänta på att borrarna skulle ta helg. Inatt har jag sovit med dubbla täcken. Inte för att det egentligen behövdes. Men det blir så tungt på mig och jag tycker att det känns tryggt på något vis.

Party just nu:
1. Mina vänner. Gamla som nya. De är toppen.
2. Roadtrip med Karin. Hysteriskt roligt.
3. Mössa och vantar. Värmer kropp och själ.

Prutt just nu:
1. Beslutsångest.
2. Beslutsångest.
3. Beslutsångest.

Lund tur och retur

Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om allt jag och Karin har varit med om under vår utflykt till Lund. Men jag struntar i det eftersom jag tror att det inte är roligt om man inte var med. Som till exempel när Karin blev attackerad av en geting och gjorde allt för att finta bort den. Ja herregud, vad jag har skrattat. Jag har seriöst träningsvärk i magen idag.

I onsdags åkte jag direkt från jobbet och plockade upp Karin och vi styrde kosan söderut. Karin fick på sin lott att köra första sträckan. Vi laddade inför kvällens konsert genom att lyssna på Erik Hassles album. Men vi tröttnade båda två någon gång efter Jönköping och det var dags för ett skivbyte. Jag tycker egentligen inte om Caroline af Ugglas, men efter att ha åkt med Sara ett par gånger har hon smittat mig och det slutade med att jag fick skivan av henne. Jag tänkte att jag kanske kunde smitta Karin också. Men det gick dåligt. Efter en stund kör Karin ner fönstret och skriker HJÄLP MIG för full hals. Jag skojar inte. Hon skrek så jävla högt. Det var roligt i sig. Men att vi körde förbi ett dagis precis när hon skrek gjorde saken mycket roligare. Barnen såg helt förskräckta ut. Vad skulle de göra åt saken liksom?
På kvällen mötte K-stin och Linnea upp och vi begav oss till Mejeriet där Erik Hassle skulle spela. K-stin hade fixat så vi stod på listan och jag kände mig lite VIP. Jag var grymt förväntansfull och det bara bubblade i mig när vi stod och väntade. Jag var den i sällskapet som var mest entusiastisk. Sen kom nog Karin. Jag har i alla fall lyckats smitta henne med Erik Hassle. Och så bra han är, lille Erik. Det är som sagt tur att han är lite ugly.

För första gången på nära två veckor sov jag som ett barn den natten. Jag vet inte om det berodde på Hassle, att det blev ganska sent eller det faktum att jag hade sov-sällskap. Jag vaknade pigg och alert, och jag kände igen mig själv igen. Det var sannerligen på tiden.
Efter att Karin och jag packat bilen knökafull med hela mitt bohag och lite till, gick vi en sväng på stan. K-stin gjorde oss sällskap och vi uppdaterade varandra, smidde framtidsplaner och skvallrade över en kopp kaffe.
Lagom till att jag och Karin kom tillbaka till min lägenhet börjar det regna. Och blåsa. Det regnade och blåste jättemycket när vi skulle sätta på min cykel på cykelstället. Karin stod där vid bagaget och trixade med stället, och efter en stund tittar hon på mig och säger: ”Men hur ska det va?” (Haha, ni ska veta vad jag skrattar nu när jag skriver det här!) Och vad jag skrattade då. Karin har världens roligaste min när hon frågar detta då hon står och verkligen inte får någon ordning på cykelstället i piskande regn. Det är kallt satan, håret blåser åt alla håll och regnet rinner i ansiktet. Vilken syn det var! Ännu roligare, fast mer såhär i efterhand, var det att cykelstället var trasigt och att det var anledningen till Karins oförmåga att sätta det på plats. Vi lagade det och kunde, blöta och frusna, påbörja vår resa hemåt.

Vi hade lite snålt med bensin men planerade att stanna på det Statoil vi köpt kaffe föregående dag. Vi åkte och åkte och tillslut började lampan lysa. Vi åkte och åkte lite till och tänkte att nu måste vi snart vara där. Vi passerade flera mackar och kände att nej, nu får vi tanka i lite på en annan station. Vi svänger av, tankar på OKQ8 och medan vi gör det säger Karin: ”Nu kommer det komma en skylt – Statoil 2 km”. Vi sätter oss i bilen och kommer upp på motorvägen och vad får vi se? Statoil 2 km. Satan, vad vi garvade. Och till saken hör att jag inte bör skratta när jag kör bil med tanke på att mina ögon blir så små när jag skrattar. Min syn försämras därmed avsevärt. Men jag skrattade mest hela tiden. Som när Karin, på vägen ner, målar naglarna och torkar dem i vinddraget. Det var ju svinkallt ute. Vi åkte i vilket fall 2 km, stannade på Statoil och tankade fullt.
Den sista biten av vägen, den Karin körde, var mycket händelserik. Men jag går inte in på några detaljer eftersom jag tror att man måste ha varit där för att tycka att det är roligt och för att någon ska våga åka med Karin i framtiden.

Jag slog i huvudet på en vass hyllkant förut så blodvite uppstod. Jag började gråta för att det gjorde så fruktansvärt ont och för att jag blev så arg på hyllan. Skithylla. Skithuvud.


Om jag skulle ta och bestämma mig om den däringa lägenheten. Jag överlägger.