Världens bästa

Jag har världens i särklass bästa vänner. Jag har lagt mig till med den bästa laguppställningen tänkas kan. Jag tänker på det ganska ofta, att jag är lyckligt lottad som har dem. Men förra veckan blev jag väldigt påmind om det.

Jag var som sagt på anställningsintervju i onsdags. Kvällen innan och under onsdagen ringde de och skrev till mig för att önska mig lycka till och för att peppa mig. De tror så mycket på mig. Mycket mer än vad jag själv gör. De är min egen hejarklack.

Efter anställningsintervjun ringde de och skrev till mig för att höra hur det gått – vad de sagt, vad de gjort. De sa till mig att jag säkert skulle få det. Fast jag sagt att jag är fnissig. (Varför säger man det på en anställningsintervju?)

När jag berättade att jag skulle få reda på om jag fått det, i slutet av veckan, ringde de och skrev och frågade om de hört av sig. De var mer intresserade, hoppfulla, mer nyfikna och engagerade än jag. Min hejarklack, som berättar hur bra jag är. Att jag inte hade något att oroa mig för. Att jag garanterat skulle få det. Att jag inte ens behövde tänka något annat.

När jag berättade att jag fått jobbet blev de gladare än jag. De sa ”men för helvete Anna, det är ju asbra! Grattis!” De sa ”Åh! Vad roligt! Grattis! Fan, va bra du är!” De skrev ”Grattis! Det var ju det jag sa!” De skrev ”Wow du fixar allt du tar dig för gumman! Stort grattis du är helt otrolig, den äkta varan :) kramar”

Och allt jag kunde tänka på var att jag har världens i särklass bästa vänner. Och ett jobb.