Mitt lilla halvår

När jag gjort allt jag måste och vill räcker inte tiden till för att sitta här. Dessutom är Sixten inne i en period där man ska se och höra honom hela tiden. Och det gör jag ju gärna såklart.

Idag är det sex månader sedan jag pluppade ut den lilla grodan. Hipp hurra för Sixten idag! 

Vi firade det hela med att i vanlig måndagsanda åka på babysim. Idag var det ju dags för det beryktade, och för mig efterlängtade dyket. Om det var någon gång Daniel skulle följa med och bada så var det ju idag. Så Daniel mötte upp på badhuset och hoppade i plurret tillsammans med oss.

Och vad Sixten tyckte om att dyka? Ja, han bara blinkade ett par gånger och sen var det inget mer med det. Jag, å andra sidan, gjorde en vattendans.

Vi började dock dagen med att gå ut och gå. I fredags när jag kom hem från stan fick jag en present av Daniel. Han hade satt på lysen på barnvagnen så jag kan se vart jag går. Hur bra? Asbra.

 

När jag kom hem duschade jag, åt frulle och bäddade rent i sängen innan Sixten vaknade och ville ha en andra frukost.

I lördags började jag dagen med att åka till gymmet. Lite crossande innan power-passet. Jag hade en liten lätt träningsvärk efter torsdagens pass och efter lördagens utvecklades den värsta. På eftermiddagen kunde jag inte klia mig i pannan och på kvällen kunde jag inte få ur en hårslinga ur munnen. 

Daniel åkte och jobbade på kvällen så jag och Sixten hade lite skönt lördagshäng innan vi gick och la oss. Inte brydde sig Sixten om att vi ställt om klockan så gårdagen var väldigt lång.

När vi smugit upp gick vi ut och gick. Jag satte foten utanför dörren klockan sex. Men egentligen var hon ju sju, och det är ju normalt för oss. Vi fick se en väldigt fin soluppgång i alla fall.

När Sixten skulle sova förmiddag smög jag ner honom i sängen bredvid Daniel så jag kunde greja lite i fred. Jag gjorde tre olika puréer och plockade i ordning här hemma.

På eftermiddagen åkte vi på en liten familjeutflykt till Skövde. Familjen Köpstopp handlade bland annat en lila ljus-bolls-slinga som matchar mina nya gardiner.

Och det viktigaste av allt: ett reflexöverdrag till barnvagnen. Ja, ser man oss inte nu så är man blind.

Skön vecka

Vilken skön vecka jag har haft. Lugnt och snudd på harmonisk. Jag har bara gjort saker jag velat och känt för. Det händer inte varje vecka. Men något måste jag ju göra för att komma ur mitt arg-bagge-mode.

Förutom det vanliga - babysim och öppna förskolan - har vi, alltså Sixten och jag, varit ute och gått nästan varje dag. I tisdags åkte vi till Moholm och köpte gardintyg. Jag kände att de som satt i köket var väldigt somriga. Och snart är det liksom dags att sätta upp julgardiner. Men jag ville ha något mitt emellan, så så fick det bli. Lila, tyckte Daniel. Så lila fick det bli. 

Jag kände mig nästan lite lycklig där ett tag. Tills jag sytt en och satt upp den. Då fick jag ett bryt. Det blev inte alls bra. Daniel sa att jag skulle ringa till mamma och rådfråga. Men jag vägrade. Jag ville klara mig själv. Men senare på kvällen ringde mamma själv, och då kunde jag inte låta bli att fråga om råd ändå. Men jag hade i stort sätt gjort rätt, och det berodde nog på att jag inte hade ro nog att stå och piffa till den.

Så i onsdags sydde jag färdigt resterande och hängde upp dem. Det blev ett helt annat kök. "Tänk vad gardiner kan göra mycket" sa Daniel när han kom hem. Och jag kan bara hålla med.

I torsdags (igår!) bakade jag bröd. Herregud, sy gardiner och baka bröd. Dags för mig att börja jobba snart va? Jag plockade i ordning här hemma och var ute i förrådet och hämtade in mitt halloween-pynt.

När Daniel kommit hem åkte jag till gymmet. Det kändes jättekonstigt. Att lämna dem sådär på kvällen. Sixtens och min kvällsrutin är liksom helig för mig. Men jag kan ju inte vara hemma varje kväll i hela hans liv, så det var bara att palla sig iväg. Jag hämtade upp Lena på vägen in till stan och det kändes precis som förr i tiden. Vi crossade lite och gick sen på power. Och när vi var klara kom jag på att jag inte tänkt på de där hemma på hela tiden. Hur är det möjligt? Det var faktiskt väldigt skönt. Jag kanske behöver mer egentid. Det kanske är det som är boven i dramat. Men å andra sidan tycker jag ju att det är vidrigt att inte vara med Sixten. Ah, sak samma. Jag har bokat mig på power nästa torsdag också.

Idag tog vi sovmorgon. Eller ja, Sixten fick mat klockan 6 men sen gick vi och la oss igen och sov till 9. Ingen prommis idag, men jag behövde en vilodag. Jag trodde jag fått ischias i båda mina skinkor efter passet igår.

När vi ätit frulle dammsög jag innan jag gjorde mig i ordning. Sen åkte vi in till stan och åt lunch med Ananthi. Innan Sixten och jag åkte hem storhandlade vi. Jag tänkte att jag skulle åkte och gjort det när Daniel kommit hem från jobbet, men så kände jag att när jag ändå var i stan.. Men Sixten fick inte sitta i babyskyddet kundvagnen, som han brukar när jag bara ska handla lite, utan han fick sitta i kundvagnen. Annars skulle jag inte fått plats med allt.

Vi kom hem och jag packade in alla varor innan vi, alltså jag, Daniel och Sixten, åkte och lämnade tillbaka vedklyvaren hos min morbror. Daniels nya projekt har varit att göra i ordning uppe i det stora garaget så vi får in våra bilar där. Värmepump sattes in i veckan och allt. Och hans plan är att vi ska ha inflyttningsfest där idag. Han är ute och grejar än så vi får väl se om han hinner klart.

Min plan dårår, är att ha fredagsmys i soffan. Daniel har önskat hamburgare så det ska vi spisa. Kanske kan vi titta på ett avsnitt av Sons of Anarchy. Eller kanske Idol. Får se vad jag känner för när det blir dags. Men först! En dusch.

Explosionsrisk

Snart har det nog inte undgått någon att jag oftare än sällan lider av ett synnerligen dåligt humör. Det bara kokar av ilska i min kropp, och passar man sig inte noga får man en utskällning eller i bästa fall en snäsig ton. Vad detta kommer sig kan man ju naturligtvis spekulera i, men nu är det som det är och så har det varit i ett par veckors tid. Att jag och Andréa åkte iväg på spa igår var nog precis vad jag behövde. 

Vi hade en underbar dag. Vi hade det roligt och mysigt och skönt. Vi var i stort sett ensamma så vi kunde göra lite som vi ville. Vi badade i stort sett hela dagen; stod på händer, tävlade om vem som kunde simma längst under vattnet och bubblade i bubbelpoolen. Väldigt många skratt och väldigt mycket prat hann vi också med.

För första gången i mitt liv fick, eller fick och fick, betalade jag en rygg- axel- och nackmassage. Det var så himla skönt för en halvsliten mamma som jag. Mer sånt!

Jag avslutade dagen med att gå in i herrarnas omklädningsrum. Lite som grädde på moset. Jag kom in där, såg att allt var spegelvänt och trodde på allvar att jag fått något fel i hjärnan. Att jag fått en stroke eller så. Länge och väl stod jag där som ett fån och fattade inget. Tills det kom tre män i morgonrock. Då, först då, förstod jag. Jag ba: "Men herregud!" De ba: "Ja, guuud!" Sen pep jag därifrån under ett asgarv. Andréa låg i ett örtbad så jag hade ingen att skratta med eller ens berätta för, så jag fick ha mitt skrattanfall ensam medan de andra besökarna tittade undrande på mig. Tur att vi skulle åka hem.

Jag tyckte såklart att det kändes svårt att åka ifrån Sixten. Men för första gången sedan han kom kände och känner jag att jag måste tänka på mig själv. Innan jag exploderar. Vi intensiv-gosade innan jag åkte

 och intensiv-gosade när jag kom hem. 

 

Imorse beslöt sig Sixten, helt emot mina planer, att ta sovmorgon. Därför hann jag inte, som jag tänkt, att gå ut och gå innan jag åkte till gymmet. Istället åt jag frukost i lugn och ro innan det var dags för mig att dra.

Andra gången jag satte min fot på gymmet på 5½ månad, och idag var det dags att göra power-premiär. Jag har väl aldrig känt mig såhär slapp och svag. Eh, jo det har jag ju naturligtvis. Större delen av mitt liv. Alltså den delen då jag inte rörde på mig mer än på idrottslektionerna i skolan. Jag rättar mig själv: jag har inte känt mig såhär slapp och svag de senaste tio åren. Så. Rätt ska vara rätt.

Jag crossade lite först, vilket gick betydligt bättre än senast. Kan det var promenaderna mån tro? Efter det en timmes power, lett av superduktiga Ananthi. Jag minns inte ens vad jag hade för vikter senaste jag körde. För typ ett år sedan nu. Men jag tyckte att jag lastade på ganska bra ändå. Med facit i hand fegade jag eftersom jag klarade alla hela låtarna utan att vilja dö. Alla utom en. Men så var jag också osäker på statusen på min kropp och hellre fega än fälla tänkte jag. Jag kommer ha grymme träningsvärk imorgon, det känner jag redan nu.

Nu ska jag snart börja göra mig i ordning för att gå på kalas hos min kusin David och hans Elin. 25+25+1-årskalas.

Förbereder oss för dyk

Vi hade tänkt oss en riktig myskväll med tacos och nya säsongen av Sons of Anarchy igår. Det tyckte verkligen inte barnet i huset. Han ställde istället till med en skrikfest av sällan skådad art. My god. Inget hjälpte. Inget. Vi prövade allt. Efter över en timme stängde jag in oss i sovrummet och släckte lamporna. Det tillsammans med lite skönsång fick honom att till slut somna. Det var bara att värma köttfärsen i micron och spola tillbaka avsnittet. 

Sixten vaknade inte mer på kvällen, utan tyckte att hans femte mål mat igår skulle intas klockan fyra imorse. Ja.. så fick det bli.

Han vaknade igen halv sju och då utförde vi som vanligt vår morgonrutin och gick ut och gick. Jag tänkte att han säkert inte skulle somna, så mycket som han sovit. Men han slocknade innan jag ens hunnit till de öppna gärderna. Sen sov han inte hela promenaden, utan fick sitta i babysittern på golvet i badrummet medan jag duschade. Vi intog frukost tillsammans.

Han somnade direkt efter frukosten. Herregud, vad han har sovit. Andréa kom hit lite spontant och vi planerade och bokade inför vår spa-vistelse på fredag.

Sen var det lunchdags innan vi drog till Götene på babysim. "Vi förbereder oss för dyk" som instruktören sa upprepade gånger idag. Och ja.. Sixten kanske eventuellt råkade dyka redan idag. För jag råkade tappa honom. Oops. Han var ju inte beredd, vilket vi ju tränar honom på, så han fick en kallsup. Han sa inget om det, och vi får se det från den positiva sidan - nu kan det ju bara gå bättre.

Elin sa, när vi pratade om babysimmet innan jag och Sixten började, att barnen kommer att åka rutschkana ner i vattnet med huvudet först. Jag ba "Men herreguuuud, det är inte möjligt!" Men idag åkte Sixten på detta sätt. Han doppade dock inte huvudet idag, men jag känner verkligen att vi är nära nu. Vi bygger upp stämningen. Som i en novell. Jag är så spänd och förväntansfull! Eller så förbereder vi oss bara för dyk, som instruktören sa.

När vi kom hem slängde jag in en tvätt och plockade i ordning lite eftersom jag inte hann det innan vi åkte. Sen duschade jag, badade Sixten och sen somnade han som en stock. Jag har precis ätit kvällsmat och gjort Daniels matlåda. Nu tar jag kväll i soffan.

Galenskaparna

I födelsedagspresent fick Daniel biljett till Galenskaparnas "30-årsfesten". Igår var det så dags att äntligen gå och se föreställningen. Efter att ha ätit frukost och gjort oss i ordning styrde vi bilen mot Partille. Vi blev bjudna på lunch och sedan lämnade vi Sixten där och åkte till Lorensbergsteatern. 

Daniel tycker nog att Galenskaparna är lite roligare än vad jag tycker egentligen, men jag tror att vi tyckte att föreställningen var lika bra och rolig. Vi fick oss några verkliga gapskratt och det var väldigt roligt att ha sett dem i verkligheten.

Vi promenerade genom ett varmt Göteborg och tog sedan bussen tillbaka till Partille. Där blev vi bortskämda som få. Först en fördrink och sedan en tre-rätters middag. Till förrätt fick vi ostron. Varken jag eller Daniel hade ätit det tidigare och var verkligen spända på att få smaka. 

Och det smakade som mamma och Bengt sagt: havsvatten och citron. 

Till huvudrätt fick vi fiskgryta med curry och vitlök. Jag brukar önska den när det vankas mat hos Bengt. Den är så himla god.

Mätta och belåtna gick vi och la oss. Och efter frukosten i morse packade vi ihop oss och åkte hem.

Det har hänt

Idag har Daniel varit jourledig så han gick upp och tog morgonmatningen. Jag fick ligga kvar i sängen och kika i mobilen och för en gångs skull vakna till innan jag gick upp och gjorde Sixtens morgontoalett.

Jag packade ner Sixten i vagnen och gav mig ut på en morgonpromenad. Det är så mörkt på mornarna att jag igår fick plocka fram reflexvästen. Men idag skymtade solen bakom molnen.

Det var den fjärde promenaden den här veckan, och den sista eftersom vi ska åka bort i helgen. När jag kom hem berättade RunKeeper för mig att jag gått 27,7 km den här veckan. Jag måste säga att det känns som jag gått mer än nära tre mil. Men det beror nog på att jag tycker att det är så tradigt att promenera.

När vi kom hem duschade jag och sen åt vi frukost. Ja, alla tre på en gång. Samtliga satt till bords. En liten familjefrukost. Den första i vårt liv.

Efter att vi plockat undan gjorde vi oss i ordning och åkte till stan där vi handlade. Vi kom hem, plockade in varorna, gav Sixten mat och sen - sen hände det! Vi åkte och köpte lister till köket. Efter månader av tjat och gnat. Av mig då, såklart. Nu, fem och en halv månad senare, är vi ett steg närmare att slutföra renoveringen av köket. Listerna ska bara målas och sättas upp.

Resten av dagen har vi grejat var och en med sitt. Daniel har haft utetjänst och jag har fixat här inne. Jag har också packat åt mig och Sixten och badat honom.

Nu har vi precis ätit hemmagjorda hamburgare och jag är så mätt så jag tror jag spricker. Sixten sover, men borde snart vakna för att äta välling.

Jag - en energitjuv

Den här lilla onsdagen hade kunnat bli precis hur dålig som helst. När jag vaknade imorse var jag så trött så trött och hade ingen energi eller lust till något. Hade jag fått bestämma hade jag legat kvar i sängen hela dagen. Men jag vakande av att Sixten låg och pratade och sparkade mig i ryggen. Det var bara för mig att gå upp och göra välling.

När jag ätit frukost och gjort mig iordning bäddade jag ur sängen och la in en tvätt. Sixten ville sova frukost och om inte Lena skulle kommit hade jag nog gjort honom sällskap.

Istället passade jag på att plocka iordning lite här hemma och bädda i sängen.

Lena behövde bara komma innanför dörren och visa upp sin gestalt så var min trötthet som bortblåst. Konstigt det där, hur vissa utsöndrar energi för en annan att bara suga i sig.

Vi drack kaffe och gav våra barn mat innan vi gick ut och gick en promenad.

Det är så roligt, jag tänker ofta på det. Hur dessa två små barn inte kommer ha något annat val än att bli kompisar.

Det var som när jag träffade Lenas Micke första gången och inledde vår konversation med "Micke, vi måste bli kompisar du och jag!" För jag och Lena umgicks jämt, och inte kunde hon vara tillsammans med Micke om han och jag inte tyckte om varandra. Ha! Stackarn hade inget val. Ville han ha Lena fick han mig på köpet så att säga.

Lena och promenaden gav mig energi till att dammsuga hela huset, rensa ur kylskåpet och städa köket. Under dagen har också fyra maskiner tvätt tvättats.

Idag har Sixten sovit väldigt mycket. Men när han inte gjort det har han varit desto mer aktiv. Det där gymmet får utstå en hel del.

Nu har vi ätit pannkakor och tittat på ett avsnitt av Paradise Hotel. Precis när det var slut knackade det på dörren.

- Gå och öppna, sa jag som sitter med en sovande Sixten i knät.

Daniel gör ingen ansats för att röra sig.

- Men gå och öppna, sa jag igen.

- Vem är det?

- Det vet väl inte jag. Kan du gå och öppna dörren?!

- Vem är det då? muttrade Daniel på väg nedför trappan. Jag kanske måste ha ett vapen.

Jag skrattar än. Vapen? Ja, jag skulle inte ens komma på tanken. Så olika vi är.

- Posted using BlogPress from my iPhone

S is back

Mitt söta, glada, nöjda barn is back! Peppar peppar.. Jag vet att jag verkligen inte borde beklaga mig över en veckas gnölande barn. Jag vet att "han gallskriker ju inte ens" och att det finns mammor som har det tiotusentals miljoners gånger värre. Alltid. Inte bara en vecka. Men jag tycker att det var tillräckligt, för ett onöjt barn är ett onöjt barn.

Igår var vi utomhus en del. Sixten och jag gick en minipromenad vid hans före-middags-lur, och när han somnar parkerade jag honom i skuggan och mig själv i solen. Exakt på samma ställen som i våras när han var nyfödd. Gulligt.

Jag tänkte att det är bäst att suga i sig D-vitamin nu innan vintern. Så jag slipper nalla av Sixtens droppar.

Idag började vi dagen med att Sixten fick välling istället för ersättning. Tre veckor för tidigt enligt rekommendationen, men skit i det. Han åt med god aptit och blev mätt och nöjd.

Sen gick vi ut och gick. Vi mötte en älg! Jävel, vad stora de är.

Jag hann både duscha, äta frulle och packa badväskan innan han vaknade. Sixten alltså. Inte älgen.

Och eftersom det är måndag var vi på babysim. Vi lyckades komma precis efter en olycka. Hade vi kommit typ tre minuter tidigare hade vi varit först på plats. Nu hade andra hunnit stanna, och Elin, som körde, kunde trixa sig emellan. Men hon satt där i bilen, den döda kvinnan. Jag såg henne. Eller ja, jag såg hennes arm. Och till och med jag förstod att den som satt där kunde inte leva. Fifan. Obehagligt och tragiskt.

Idag, äntligen, tyckte Sixten att det var roligt. Han log, och han sprattlade med både armar och ben. Efter en halvtimme i den varma poolen har jag ett litet russin i min famn. 

Nej, nu måste jag sova. Imorgon är det Öppna förskolan och sen ska jag göra naglarna. Karin kommer och hänger med Sixten. Inte på grund av felplanering av mig denna gång, utan för att hon ville och kunde. Och det är betydligt roligare för Sixten att vara med henne än att sitta och göra ingenting med mig i en timme.

Over and out!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nytt sedan sist del 3

1. I torsdags hade Sixten och jag en hemmadag så när som på att vi åkte och handlade. Sixten var onöjd från det att han vaknade till dess att han gick och la sig. Inte roligt för någon utav oss kan jag tro. Jag hade tänkt att hinna med att göra massor av saker, men fick ingenting gjort. Så kan det vara och så fick det bli. Typiskt att Daniel inte kom hem eftersom han jobbade sent, men vi klarade oss bra ändå. 

2. Igår åkte vi till Linköping för att hälsa på Karl. Sixten var på sitt allra bästa humör och med ens glömde jag hur de tidigare dagarna i veckan varit. Och så var det ju såklart härligt att träffa Karl. Som alltid. 

Sixten fick för andra gången den här veckan göra nära bekantskap med en hund. Och så roligt han tyckte att det var! Han skrattade så han kiknade. Och jag får ju bara svälja min avsky mot djur, och framförallt hundar, och låta Sixten skaffa sig en egen uppfattning. Men jag kan säga att jag var framme med en liten våtservett efter allt slickande i ansiktet.

Vi fikade, gick en promenad, gick på stan där vi lunchade, drack kaffe och Karl spelade efter mitt önskemål piano för mig. Jag önskade Pirates of the Caribbean. Som alltid. Jag blir helt tagen när han spelar den. Begåvad som få, är vad han är.

Karl, sambo och hund gjorde oss sällskap hem till Mariestad vilket var mycket trevligt eftersom Sixten sov i princip hela vägen dit och även hela vägen hem.

3. Idag vaknade jag på helt fel sida. Och inte blev det bättre av att Sixten är precis onöjd idag också. Idag hjälpte det inte ens att gå ut och gå. Han höll låda och ville verkligen inte ligga i vagnen. Inte heller sitta i den. Som tur var hade jag nyckeln med till mormors, nej mammas, hus eftersom jag skulle hämta vatten. Där fick vi hålla till en stund. Men tillbaka i vagnen var det samma visa igen. Jag fick sätta på Sixtens spellista i Spotify och efter en stund somnade han. 

När vi kom hem duschade jag och åt frulle och sen har jag gjort lite av det där som jag tänkt göra i torsdags. Jag har gjort puréer till Sixten och tagit mig an de ledsamma blommorna ute.

Jag begriper inte varför det måste gå så långt innan jag gör något åt det. Jag har gått i veckor och stört mig på de döda blommorna. Döda blommor är det värsta jag vet ju. Men nu sitter där ljung och det känns bra för min lilla hjärna.

Karins Matthias fyllde år i veckan så ikväll ska vi åka dit på kalas. Jag måste komma på något sätt att bli på bättre humör innan dess bara. Annars kan det hända att jag blir en partypooper. 

En hemmadag

Vi har, som bestämt, haft en lugn och skön hemmadag idag. Sixten tog sovmorgon till halv 8, och det tackade jag såklart för.

Efter att ha pussats och pratat lite fick han mat och sedan gick vi ut och gick en morgonpromenad i den 3-gradiga luften. Solen sken och det var så himla skönt! Hösten visar sin bästa sida.

Jag hann både duscha, äta frukost och hänga en tvätt innan Six vaknade.

När han ätit la jag honom i gymmet och tog fram dammsugaren och rätt var det var hade Sixten rymt. Jag var såklart i samma rum så jag hade koll. Han ville ha lika bra koll på mig som dammsög bakom honom, och i ett försök till detta rullade han iväg.

Ja, jag såg att jag satt byxorna bakochfram..

Jag fick placera honom i babysittern medan jag dammsög övriga rum på övervåningen. Precis när jag var klar hade han tröttnat på att sitta där, så jag gjorde ett nytt försök med hoppgungan. Sist satt han bara där och såg allmänt plågad ut, men idag förstod han principen.

Men jag kan ju skratta på mig åt honom. Hans högra träben och armarna som en korsfäst. För att inte tala om att han verkat komma i målbrottet. Min lilla sötröv.

Medan han sov städade jag nedervåningen. Nu är huset fritt från damm, skräp som vagnen drar in och allt mitt hår.

På tal om mitt hår. Jag fäller sjuka mängder. Och nu kan jag snart inte ha lugg längre för den är så tunn så tunn. Jag kommer på mig själv att kamma den högre och högre upp på pallet, så om jag inte slutar med detta kommer jag få en frisyr där luggen börjar någonstans i nacken.

Mitt mål för dagen var att Sixten skulle få sova ut. Jag vet inte när han fick sova och vakna av sig själv senast. Under dagtid alltså. Så en ganska stor del av dagen har gått åt till att antingen hålla mig väldigt i närheten, eller rent utav bredvid, för att stoppa in nappen innan han vaknat till helt. Jag måste säga att jag lyckats ganska bra med mitt mål.

Sixten har varit sig lik idag, så jag hann till och med laga middag. Men jag kan som bekant inte äta utan att han blir galen. Han fick naturligtvis smaka på min korvstroganoff men eftersom han helst inte ska äta ketchup före ett års ålder fick jag ge honom en bit rån som han satt och gnagde på.

Men jag ropade hej lite för tidigt, för nu ikväll har han varit onöjd igen. Väldigt energiutsugande. Jag är helt slut. Nu har jag dock lyckats söva honom efter mycket om och men och gråt. Jag ska slå mig ner framför Bonde söker fru. Wii, det pirrar i min mage!

- Posted using BlogPress from my iPhone