Klok kille

Jag och en av mina elever läser för tillfället en bok som heter ”Julklappen”. Den handlar om en tjej som ska fira jul hos sin mamma. När hon och hennes pappa pratar om det säger han att han kommer sakna sin dotter. Hon säger att hon kommer sakna honom också.
Min elev slutar läsa och tittar på mig.

- Kommer du sakna din pappa i jul?
- Ja det kommer jag, svarade jag.
Jag funderade på om han visste att pappa inte lever, eller om han tror att mina föräldrar är skilda.
- Saknar du din pappa ofta?
- Ja, varje dag.
- Bor du själv?
- Ja.
- Har du ingen kille än?
- Nej, inte än.
- Meeen! Har du inte frågat någon?
- Nej. Jag har glömt det.
- Drömmer du om din pappa?
- Ja. Ofta. Vet du att min pappa är död?
- Ja, det har du sagt.
- Och det kommer du ihåg?
- Ja.
- Varför frågade du om jag drömmer om honom?
- Jag bara tänkte att du kanske gör det. Jag bara undrade.
- Du är en klok liten kille.
- Jag vet. Var tyst nu så jag kan läsa.

För första gången på ett bra tag kände jag att jag blev ledsen. Tack och lov är min lugg för tillfället alldeles för lång, så jag kunde gömma mig bakom den. Den här eleven slutar inte att förbluffa mig. Min lille kaxmört. Min lille bråkstake. Mitt lilla yrväder. Min kloke lille kille.