Ändrade planer

Sara och jag hade planerat en fika idag istället för den i måndags då hon uteblev. Men hon var tvungen att jobba över så det vart inget. Istället fick jag helt plötsligt hela eftermiddagen fri. Alltså hade jag kunnat följa med mamma hem en sväng, vilket jag inte hann eftersom jag skulle träffa Sara. Det kunde jag ju inte veta där och då. Eller så kunde jag ätit våfflor med Karl, något som vi pratat om i flera dagar nu. Eller träffat Andréa. Men det var liksom ingen idé att göra nya planer eftersom jag ska träna snart.
Eftermiddagen har jag ägnat åt att plantera lite blommor. Jag har även klippt luggen. Det borde jag verkligen ha gjort innan jag städade i förmiddags. Det är så lätt att vara efterklok.
Jag tyckte att det var dags att ta bort alla timers som varit mina vänner under de mörka månaderna, då de tänt lamporna morgon som kväll. Men nu är det ljust både när jag åker till jobbet och när jag kommer hem från detsamma. Och de måste ju ta ström eftersom de får klockan att gå. Eller? Ja, så måste det ju vara. Så nu sparar jag lite ström på det. Bra för miljön, bra för mig och bra kommande generationer.

Nu sitter jag med kaffemuggen i högsta hugg och väntar på att få gå på spinning. Den där konditionen som verkar puts väck måste komma tillbaka. Jag funderar på att ta med mig en hink att spy i så Ananthi slipper städa efter mig. Jag har lovat henne att försöka hinna ta mig av cykeln innan jag svimmar. Eftersom man sitter fast med fötterna kan det vara besvärligt att få mig att ligga bekvämt i min medvetslöshet. Dessutom kan jag slå mig. Eller bryta fotleden. Om det vill sig illa alltså.
Nej, jag ska ta det lilla lugna. Det, som jag är så bra på. Det, som är min specialitet.

Påsken är gul ju

Det finns givetvis fler fördelar än nackdelar med att vara ledig. Men en nackdel är att det blir väldigt städnödvändigt fortare än när man är på jobbet större delen av dagarna. Detta har resulterat i att jag använt min förmiddag till att städa. Trots att jag städade så sent som i fredags. Det finns de som tycker att jag ligger åt det pedantiska hållet, så kanske är det bara jag som ser allt skräp. Men när det låter i dammsugarslangen tycker jag att det är bevis nog.

Den senaste veckan, eller dagarna som det kom att visa sig när jag listat ut varför, så har det inte känts riktigt hemtrevlig här. Och igår när jag skulle sova kom jag på varför. Det är vissa påsksaker som stör mig. Och det beror på en sak - de är gula. Ja, jag kom på att jag tycker ju inte om gult. Men påsken är gul och därav påskpyntets färg. Nu har jag plockat bort allt som hade olidligt mycket av den färgen och nu det känns lite bättre.

Nu ska jag luncha med mammut. Mysigt.

Fullt ös

Jag har hunnit med en hel del idag. Efter gymmet åkte jag till Skövde och köpte kläder. Det fanns en hel del som talade till mig och jag fick med mig ganska många kassar hem. Jag hittade äntligen ett par örhängen som jag tyckte kunde ersätta det par, vars ena hälft råkade ut för en olycka och dog en ond bård dödlig död. En väldigt lyckad shoppingtur med andra ord.

När jag kom hem gick jag direkt till Ströget där Karin, Linda och Tirren satt. De hade sina bebbar med sig och jag satt med Maja-Stina i knät mest hela tiden. Så jävla söt är hon. Hon har världens största ögon som är jätteblå. Hon hade hela min tumme i sin mun, som hon bet och sög på. Det var rätt mysigt faktiskt.

För några veckor sedan gjordes det en liten inspektion här i min lägenhet. De bytte filter i ventilationen och passade även på att kolla brandvarnaren. Den fungerade inte. Jag tyckte att det var konstigt att den inte gick igång den gången jag bakade och det rök som satan ur ugnen. Sen tänkte jag inte mer på det. När jag skulle byta batterierna visade det sig att de satt som berget och hoppsan sa, så hade jag tagit sönder hela mackapären. Så idag gick jag och köpte en ny. Jag menar, med mina mängder med levande ljus är jag den som verkligen borde ha en fungerande brandvarnare.

När jag sjunkit ner i soffan för att pusta ut lite ringde Ananthi och frågade om jag ville följa med ut och gå. Det ville jag verkligen, så jag hoppade i andra kläder och vi gav oss ut på en timmes lång promenad. Det satt som ett smäck.

Min handledare Irene

När jag klev utanför porten imorse stötte jag ihop med min handledare jag hade under min verksamhetsförlagda utbildning. Hon, liksom jag, var på väg till gymmet så vi slog följe. Hon frågade mig hur det går på jobbet och jag berättade lite kortfattat om förra veckans händelser. Jag funderade då, och har funderat på det sedan dess, att ringa till henne och bjuda henne på kaffe, för att lite fint få tips och råd. Hon bor ju trots allt precis jämt runt hörnet och sticker jag ut huvudet genom mitt fönster ser jag hennes. Men jag har inte riktigt kommit mig för. Jag vill inte dra med henne ner i skiten.

Irene är min förebild. Hon är precis en sådan lärare som jag själv vill vara. Dessutom är hon en väldigt klok människa. Till på köpet har hon en hel arbetslivserfarenhet med sig, eftersom hon är pensioner.
Vi blev sittande inne i omklädningsrummet en bra stund. Hennes tankar och åsikter betyder mycket för mig. Hon är trots allt den enda i min omgivning som känner lärar-Anna utan och innan. Det är ju hon som format och fostrat mig. Hon vet vad jag går för, och står för. Vi hade ett väldigt bra samtal och hon gav mig perspektiv på saker och ting. Och när hon sa att hon trots sin erfarenhet inte vet hur hon skulle gjort i min situation kändes det lite bättre.

Innan vi gick ut för att svettas, var och en på sitt håll, fick hon mig att lova att ringa när jag kände att jag behövde prata.

Gymångest

Jag har flera mornar vaknat av att fiskmåsarna skriker. Det ger mig flashbacks till i somras. Jag vet inte om vill ha det.

Nu har jag ätit frukost och sitter med kaffet, väntar på att müslin ska smälta lite och laddar upp. Det är cirka två veckor sedan jag var på gymmet nu. Det har gått så lång tid att det nu känns jobbigt att gå dit. Det är nu jag måste tvinga mig själv. Det är inte det att jag inte vill träna, det är bara jättelångt till gymmet. Det är motigt. Tvinga mig hej hej tvinga mig.

Äppel päppel

Jag inledde min lediga vecka med att göra mina naglar. Det var inte en dag för tidigt. Snarare en vecka för sent. Jag mår dåligt när de sjunger på sista versen så där. Och när de fastnar i håret på grund av de lossnar i kanterna är det nästan att det kommer kräk i min mun. Men nu är de hela, rena och snygga. Ska jag nu gå runt och peka finger åt hela världen kan jag ju i alla fall se till att göra det med stil.

När jag skulle äta middag insåg jag att ju inte tänkt på att handla. Det är allt bra lyxigt att äta på jobbet. Jag varken tycker om att laga mat eller handla den. Som tur var hade mamma med sig ägg igår, och det lever man ganska gott på. Påskigt blev det med. Men nu är både kylen och frysen fyllda för att klara en vecka. Typ. Tror jag.
Jag har även noterat att jag blivit äppelberoende. Vad är det om eller? Jag tycker ju egentligen inte ens om äpplen. Hela min värld är uppochner.

Jag och Sara hade planerat en fika dagen till ära. Jonna, som har ont i sin axel och var hemma från jobbet, skulle hänga på. Men Sara var totalt onårbar. Vi började tro att hon gått under jorden. Jag och Sara pratade förra veckan om att göra det, så jag trodde att hon dragit utan mig. Jag vart orolig där ett tag. Jag och Jonnis gick i alla fall och drack kaffe på egna händer.
Eftersom jag fortfarande inte känner för att göra något fick jag mer eller mindre tvinga mig iväg. Jag vet, det låter helt hemskt. Jag brukar ju se fram emot att träffa dem, mina tjejer. Jag brukar tycka att det är jätteroligt att sitta på Ströget och titta på folk. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med luft i mig ännu. Men innerst inne vet jag att det blir bra bara jag kommer dit. Och Jonnis fick mig att asgarva flera gånger och när vi skiljdes kändes allt mycket bättre och lite lättare. Gud, vad jag måste suga energi ur dem jag umgås med just nu.

Senare visade det sig att Saras mobil varit ur funktion. Jag pustade ut. Tur att hon inte åkt utan mig. Vi pratade faktiskt om att fly till Bali. Sur hade jag blivit om jag inte fått följa med. Shit. Nu avslöjade jag målet för vår under-jorden-vistelse.

I eftermiddag har jag varit hemma hos mamma en sväng. Eller, mamma är ju inte hemma på veckorna så jag borde säga att jag varit hemma hos Svenne. Men Svenne jobbar eftermiddag den här veckan, så jag får väl helt enkelt säga att jag varit hos Tigern. I eftermiddag har jag alltså varit hemma hos Tigern en sväng. Jag bara kände för det, så jag åkte dit. Jag kunde inte riktigt låta bli crosstrainern som faktiskt stod där och ropade på mig. Sen färgade jag håret.

Nu tror jag att jag ska ta mig ett äpple. Det håller doktorn borta har jag hört.

Hårda slag

Jag funderar ju på, som jag tidigare nämnt, att gå och träna imorgon. Men jag vetefan. När jag och Lena skulle äta förut gick vi till Valentino. Det är inte långt dit och vi gick inte på något vis fort, men jag blev trött och andfådd av det lilla. Och mitt hjärta slår så hårt. Det gjorde det imorse när jag vaknade också. Det slår så hårt att jag tror att det syns. Det slår så hårt att det gör ont.
När jag och Lena stannade till på Åkes innan vi skiljdes tyckte jag att hon skulle känna på mina hårda hjärtslag. Så där stod vi inne på Åkes, Lena med sin hand på min patt. Ingen av oss kom direkt att tänka på att det kanske såg lite konstigt ut. Men Lena höll med, det var inga försynta hjärtslag.

Nu har Karl varit här och druckit kaffe. Han har också passat på att uppdatera datorn här lite granna. Och även försökt att lära mig ett och annat. Det gick väl sådär skulle jag vilja säga.

Imorgon är det första lediga dagen på påsklovet.

Gårdagskvällen

Jag måste få tacka mina tjejer för en fantastiskt rolig kväll. Vi samlades hos Lena, och för att kunna lägga det bakom oss och för att de skulle förstå mig lite granna berättade jag om min bekymmersfulla vecka. När det var ur världen drack vi vin och pratade bara om roligheter. Efter en stund kom Lips fram och vi sjöng oss som vanligt rakt in i varandras hjärtan.

Jag ville gärna gå till Statt för att se Lazee. Vi brukar inte ha så roligt där så jag fick puta lite med underläppen, och då gick de andra min vilja till mötes. Det var galet mycket folk där men jag kan inte påstå att jag kände eller ens kände igen så många. Men vi hade ju varandra och det var liksom huvudsaken. Jag och Camilla hamnade nästan längst framme vid scenen när Lazee spelade, så nog fick jag se honom alltid. Det var dock inte frivilligt, utan vi blev knödda så pass. Det fick jag för att jag tjatat. In my face.

Vi avslutade kvällen med att svänga våra lurviga. Och precis som alltid kommer de där dancemovesen fram som jag försöker förtränga mellan gångerna. Jag måste sluta med de där. Måste. Men ack så roligt jag hade. Jag hade nästan glömt av hur det kändes.

När jag lade mig i sängen kom jag att tänka på att kvällen hade pumpat lite luft i mig. Och som det känns nu så är den fortfarande kvar. Det är bra.

Lördag

Jag håller på att göra mig i ordning för att gå till Lena och vara lite social med tjejerna. Som var och varannan gång så finner jag att min garderob saknar kläder. Det gör den ju inte, men jag hittar sällan något jag vill ha på mig. Och som var och varannan gång, skriver jag till Lena på msn vid den här tiden att jag kommer att komma naken. Bara så hon vet. Men klädproblemet brukar lösa sig när håret är fixat, de stora örhängena är i och sminket ligger är det ska.

Jag känner ändå ett sug att investera i lite nya kläder. Något vårigt kanske. Nu när räkningarna är betalda ser jag att jag kanske kan unna mig en klänning eller två.

Om jag av någon anledning skulle träffa på Måtta i kväll, tänker jag inte dricka med honom.

Amazing

Som en groda utan ben

Jag kan inte påstå att det här vädret på något vis gynnar min nuvarande sinnesstämning. Det snarare uttrycker den. Jag vaknade av att regnet smattrade på rutan imorse. Jag brukar tycka att det är mysigt. Men idag kände jag att jag hellre hade vaknat av att solen sken mig i ögat.

Jag kan inte heller påstå att bristen på träning under de senaste två veckorna hjälper. Jag blir depp om jag inte tränar i vanliga fall, så nu skulle jag verkligen behöva göra ett eller fem besök på gymmet om dagen. Men min förkylning vill inte släppa taget. Jag är fortfarande väldigt snuvig, täppt och hostig. Jag satsar på måndag. Då får det bära eller brista. Jag säger upp mitt ordförandeskap i hjärtsäcks- inflammationskommittén.

Jag gör mitt bästa för att fylla mig själv med luft. Man kan inte göra mer än sitt bästa, som jag brukar säga till mina elever. Men jag känner att livet är som en groda utan ben. Hopplöst. Och hopplösheten gör det svårt för luften att få plats.

Jag och mina kompisar har myntat begreppet "att göra en Lund", som grundar sig i min flytt i höstas. Man tar sitt pick och pack och bara drar. Jag känner för att göra en Lund nu. Minus komma-tillbaka-grejen. Plus ingen-vet-vart-jag-är-grejen.

Fredagens

Jag har tillbringat sena eftermiddagen och kvällen med att fixa lite här hemma. Jag har bytt i sängen, tvättat, städat och tagit fram mitt påskpynt. Jag tyckte att det var en bra sysselsättning. Dessutom tänkte jag att det kunde sätta mig i ett pre-påsk-mode.

Dagens horoskop säger:

Jaha, det är tydligen nu jag kan skratta åt mina bekymmer. Jag är inte riktigt där än. Men jag jobbar på det.

Nu ska jag hoppa in i duschen. Nyduschad i renbäddad säng brukar resultera i en god natts sömn. Och jag har en hel del timmar att sova igen efter den här veckan. John Blund, du har ett jobb att sköta. Kan du vara så snäll?

Luftpump

Det har varit svårt för mig att skriva, när jag vet att jag måste utelämna varför det känns så motigt för mig som det gör just nu. Det har varit svårt eftersom jag kan tänka mig att utelämnandet skapar nyfikenhet. Det har varit svårt eftersom jag inte vill vara negativ.
Men saken är den att den här veckan har varit väldigt händelserik. Och det har inte varit på ett bra sätt. Så mycket kan jag säga. Livet har kastat bajsmackor på mig. Många bajsmackor.
Folk har under veckan sagt till mig att allt kommer att ordna sig, att saker och ting kommer att bli bra. Jag vill gärna tro dem. För jag brukar alltid tänka så, att allt kommer att bli bra. Men jag känner inte så nu. Hur jag än vänder och vrider på det, kan jag inte se hur det skulle lösa sig och bli bra. Jag förstår inte hur det skulle gå till.

Därför har luften helt gått ur mig. Jag känner inte för något. Jag känner inte för att göra något, vara med någon och jag känner inte för att prata med någon. Det sistnämnda är en ny sida hos mig som jag aldrig sett förut. Det oroar mig lite.

Men nu är det påsklov. Nu ska jag fylla mig själv med luft. Jag ska leta fram den där glada, bekymmersfria Anna. Och det ska jag börja med nu. För det har jag lovat herr Jansson.

Bekymrad

"Den glada Anna finns där. Hon är bara lite bekymrad."

Längtansvärk

Idag är det fem år sedan pappa gick bort. Det är ju helt overkligt. Idag är det fem år sedan jag senast träffade pappa, tog i honom, andades in honom.

Man kan tycka att det egentligen inte är så speciellt med dessa årsdagar. Jag tänker ju trots allt på pappa varje dag och saknar honom precis hela tiden. Men det är som Sara sa, förra veckan när vi pratade om det här, att man upplever den dagen igen. Om solen sken den dagen personen gick bort, och det regnar på årsdagen är det ändå solsken man känner. Man känner samma känslor som då och man känner samma lukter. Det bara är så. Vare sig man vill eller inte.

Tiden efter att pappa gått bort, de följande två veckorna eller så, minns jag nästan inget av. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda en, att få en att överleva. Jag minns bara vissa saker. Och jag minns dem tydligt.
Jag minns att jag var otröstlig. Jag minns att jag inte ville åka från sjukhuset. Jag minns att jag absolut inte under några som helst omständigheter ville släppa pappas hand, för jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle få hålla den.
När vi åkte från sjukhuset hade pappa varit död i nära åtta timmar.
Jag minns att Kristin kommit hem den dagen och att jag ringde till henne när vi kom hem. Fast det var sent, och fast jag sa att jag inte ville, så kom hon över. Vi satt runt köksbordet och stirrade ut i tomma intet. Jag minns att jag var glad att hon var där ändå.
Jag minns att jag trodde att det var pappa som ringde varje gång telefonen lät. Han brukade ringa allt som oftast, när han hade tråkigt. När det gick upp för mig att pappa inte levde och att det därför inte kunde vara han, började jag gråta. Detta hände varje gång det ringde, i en veckas tid.
Jag minns att jag och mamma kunde sitta vid frukostbordet i timmar. Vi åt egentligen inget, men bordet var dukat. Jag minns inte om vi pratade speciellt mycket. Men helt plötsligt hade vi suttit där i tre timmar.
Jag minns att jag blev sittande jättelänge i bilen i parkeringsgaraget när jag skulle handla på Oxen. Jag kom mig inte för att gå ur. Richard var med. När han frågade om vi skulle gå, och jag svarade nej, satt han kvar där bredvid mig och väntade. Vi sa ingenting.
Jag minns att vi firade påsk hos min morbror precis som alla andra år. Vi åt påskbord som vanligt. Jag minns att jag tyckte att maten smakade skit. Det gjorde den troligtvis inte. Men jag ville bara spy.
Sen minns jag inget mer.

Jag var intensivt otröstlig i kanske en månad, en och en halv. Sen var jag bara ledsen. Vi visste att pappa skulle gå bort. Vi visste inte att det skulle bli så snart och så plötsligt, men vi var på sätt och vis förberedda. Men man kan inte föreställa sig hur det är, hur man kommer reagera. Jag tror ändå att det hjälpte mycket att jag redan innan börjat ställa mig in på det, börjat försöka föreställa mig.

Efter ett tag gick sorgen över i saknad. Det var värre. Det är värre. Att sakna är värre än att sörja. Tänk att sakna någon så sjukt jävla mycket och veta att man inte kommer att få träffa personen, att man inte kan träffa personen. Och för varje dag, varje månad och för varje år som går är det mer och mer längesen man träffade personen senast. Fem år sedan. Fem långa år sedan. Det är jättelängesen. Jag vill att det ska kännas som igår, idag. Jag vill att det ska kännas som imorgon.

Jag har längtansvärk. Jag längtar så det gör ont. Jag saknar så det skär i mig. Jag skulle ge allt, hela världen, för att höra honom sjunga "Lilla vackra Anna" en gång till. Jag skulle ge allt för att få ligga med huvudet på hans bröst medan han sitter och tittar på tv, och höra hans hjärta slå. Så som jag låg så många gånger. Jag skulle ge allt för att få säga "Pappa, ditt hjärta slår" och få höra "Ja, det slår för dig" till svar. Jag skulle ge allt för att få känna hans hand i min, känna hans andedräkt i mitt hår. Jag skulle ge allt. Allt i hela världen.

För det är tomt. Tomt och tråkigt.

Los Angeles

När jag tittar på program eller filmer som är inspelade i Los Angeles får jag sådan längtan att åka dit. Det är en stad som fullkomligt lindat mig kring sitt finger. Jag har aldrig varit i en stad som satt sådana bestående intryck på mig.
Jag frågade Karin förra fredagen om vi inte ska ta och åka dit i sommar igen. För fjärde gången för min del. Hon sa att hon kollar efter biljetter. Boende har vi ju hos Mr Howard. Åh! Jag vill, jag vill, jag vill!

Ny vecka

Det kändes bra att vara tillbaka på jobbet idag. Fast jag bara varit hemma två dagar kände jag att jag missat ganska mycket. På mötet imorse satt jag som ett frågetecken innan jag var helt uppdaterad och vi rett ut allt. Men nu är jag med i matchen igen. Det är en förutsättning tycker jag.

När jag och Emil sprang på varandra förra måndagen bestämde vi att vi skulle ses denna vecka. Så idag ringde jag för att bestämma lite närmre. Emil undrade om vi kunde skicka sms istället eftersom han inte hörde vad jag sa. Sen skrattade han lite åt mig, sådär på det där sättet som bara Emil gör. Han tyckte att jag lät illa; täppt och jävlig. Det är inte bara han som kommenterat detta under dagen. Det är inte klokt vad den tog mig i sitt fång, den här förkylningen. Men på bättringsvägen är jag allt. Det går åt rätt håll så att säga. Jag fick dock ändå gå och lägga mig och sova när jag kom hem. Ja, annars skulle jag inte orkar vara uppe och titta på Svenska Hollywoodfruar ikväll.
Och det kan jag inte missa. För det kommer att vara den stora snackisen på fikat på jobbet imorgon. Vi brukar sitta och kommentera, härma och fnissa. Alla är väldigt engagerade. Det är roligt.

Jag får en hel del tid över till annat, nu när jag inte kan träna. Lägger jag så mycket tid på det? Hm. Konstigt. Jag hann till och med gå ner en sväng på stan när jag kom hem idag. Jag tittade lite på påskpynt. Inte för att jag egentligen behöver så mycket mer. Men jag tycker att det är mysigt att kika lite. Jag kom hem med en påskhandduk och fyra äggkoppar. Jag ägde inga sådana, så jag tyckte att det var ett berättigat köp.

Söndagsfixidon

Idag har jag haft en sådan där dag då jag har fixidonat med sådant som behöver göras, men som man skjuter på eftersom det inte varit bråttom med det. Jag har tvättat saker för hand, diskat alla mina ljuslyktor fria från stearin och fingeravtryck och jag har sorterat papper och satt in dem på sina rätta ställen. Jag har till och med tagit mig tid att göra en hårinpackning.
Det är gött när allt sånt här är avklarat. Det ger mig frid i själen.

Jag har även varit med Karl. Inte för att det hör till sakerna som behöver göras men som man skjuter på. Dagen till ära har vi druckit kaffe på lokal. Närmare bestämt Lundstedts. Det var ett tag sen vi gjorde det. Det senaste har vi druckit kaffe här eller hos honom. Men efter att jag suttit inne och ugglat ett par dagar, med undantag från igår, tyckte jag att det vore roligt att lägga ögonen på lite folk.

Jag plockade med mig mina påsksaker hemifrån igår. Jag är lite sugen på att påskpynta. När börjar man göra det? Jag tänker att eftersom påsk är så kort, så borde man göra det ganska snart så det hinner vara framme lite innan det ska plockas ner igen. Jag kanske ska vänta några dagar till. Kanske till nästa helg.

På tal om påsk. Varför finns det ingen påskmusik? Det finns miljoners julsånger, men mig veterligen finns det inga påsksånger. Varför är det så?

Memories

Vårtecken

Plutten sov när jag kom. Jag tassade omkring lite. Myste med Tigern. Sen vaknade han. Då busade vi lite. Det var roligt.

Jag kunde ju inte hålla mig inne när jag var hemma på mossen. Det är ju fantastiskt väder ute. Solen skiner och det är 8 plusgrader. Jag har under en ganska bra tid uppmärksammat att bilen behöver tvättas och städas. Så jag tänkte att idag var en utmärkt dag för att ta tag i detta.

Det tog mig två timmar att bara tvätta den. Avfettning, tvätta, mer avfettning och så lite mer tvättning på det. Sen sken den som en diamant. När det var gjort var jag helt slut. Jag är apdålig på att ta det lugnt. Jag satte mig i solen och drack en påskmust. Det var så sjukt mycket vår. Fåglarna kvittrade och snön smälte. Jag fick se att snödropparna kommit upp och att krokusen är på väg. Helt plötsligt kändes livet lite lättare.

På vägen tillbaka till stan tog jag vägen om kyrkogården. Jag hade köpt med påskliljor till både pappas och morfars gravar. Men jag hade inte riktigt räknat med att det skulle vara så mycket snö kvar där.

Jag blev lite fnissig när jag väl fått pappas blommor på plats. De ser lite malplacerade ut. Det är knappt de syns. Men de finns där, och det är det som är huvudsaken. Och hur fick jag dit dem utan att lämna fotavtryck i snön? Jo, jag gick bakvägen.

Bajskorv

På nyhetsmorgon diskuterar de ord, ord som låter bra i munnen. De får in förslag på liljekonvalj, advokat, längtan. Jag tycker bajskorv. Helt seriöst. Vi säger det tillsammans: bajskorv. Ett fantastiskt ord.

Jaha, andra lördagen på kort tid då min lördagsrutin är bruten. Jag tycker inte om det. Jag tycker om rutiner. Och jag tycker om att träna. Men det är lugn jag ska vara. Ärligt talat så inser jag ju att det inte står rätt till med mig när jag sover till klockan halv 10. Jag menar, det är ju vanligtvis eftermiddagen för mig. Dessutom blev jag helt slut efter att jag städat igår.

Nu tänkte jag ta mig en sväng ut till Jula Mosse. Kolla läget lite, nu när inte mamma kommer hem i helgen. Jag ska hämta med mig mina påsksaker också. Jag tror minsann att de ligger kvar i förrådet hemma.

Otrogen

Jag läste den här artikeln på aftonbladet.se
Det står att den mest otrogna yrkesgruppen bland kvinnor är lärare. Ojsan hoppsan. Här gäller det att ha tungan i rätt mun, så att säga.

Jag tycker att det är bra med sådana här artiklar. De gör mig uppmärksam. De gör att jag blir medveten om att en viss problematik kan uppstå, innan jag upptäcker det på egen hand.

Däremot kan jag inte förstå att lärare har tid att vara otrogna. Herregud, jag hinner ju inte ens med att ha en pojkvän. Det måste vara oengagerade lärare de menar.

Och se där! Sjuksköterskor på tredje plats. Karin, min syster Yster. Även du bör vara på din vakt.

Jag blir för övrigt förvirrad av att Mattias Andreasson är i både SVT 1 och Tv4. Samtidigt. På en och samma gång. Jag känner mig schizofren. Tänk de som är schizofrena på riktigt.. De kan inte gilla läget.

Pimmar

Igår gick det bra att vara hemma. Jag sov ju bort större delen av dagen. Men idag känner jag att jag är lite piggare, och därmed börjar jag bli rastlös. Det passar inte mig att inte göra något. Men så vet jag ju hur det är - jag måste hålla mig lugn eftersom jag blir frisk fortare då. Så jag tvingar mig att inte göra något.

Jag har lugnt suttit här i soffan och börjat pimma. PIM är en IT-kurs som vi går på jobbet. Man ska lära sig använda datorer och tekniska grejer i undervisningen. Man måste klara flera steg och examinationsuppgifter i olika svårighetsgrader för att sedan få sitt pim-bevis.

Nu väntar jag på att min examinationsuppgift ska bli godkänd. Jag kan inte fortsätta innan den har blivit det. Så nu funderar jag på om jag ska städa lite. Städa lite lugnt och fint.

Men först ut är ändå eftermiddagskaffe.

Morfar

Mars är dödens månad. I alla fall andra delen av den. Idag är det ett år sen morfar gick bort. Det var så konstigt. Jag hade på något vis trott att morfar skulle överleva oss alla.
Jag minns året innan jag skulle ta studenten. Jag och morfar satt på kökssoffan och pratade om att det till sommaren skulle bli festligheter. Men så sa han att han inte skulle leva till dess. Ja, han var gammal och ibland krasslig, men han repade sig alltid. Han blev alltid bra. Och han kom liksom att leva sju år till, efter att vi haft det där samtalet på kökssoffan.

Därför insåg jag nog inte att han var så dålig som han var då, för ett år sen. Eller jo, det gjorde jag. Jag är inte dum i huvudet. Men morfar blir ju alltid bra.

Morfar var inte bara en ”morfar”, så som jag kan tänka mig att andra tänker sig att en morfar ska vara. Vår relation var inte en vanlig morfar-dotterdotter, så som jag kan tänka mig att de flesta andra har. Den var mer. Jag och mina syskon spenderade inte dagarna på dagis, utan var hos mormor och morfar medan mamma och pappa jobbade. Vi är uppvuxna där. Därför var han inte bara en släkting, inte bara mammas pappa. Han var min familj.

Morfar var modern, han hade grym humor, han var smart. Han var världens coolaste. Han var fantastiskt rolig, utan att alltid veta om det. Gudars, vad jag har skrattat med, och ibland åt honom.

När pappa gick bort, fyllde han mycket av det tomrum som pappa lämnade. Nu var det istället morfar som frågade om skola, jobb och relationer. Morfar var heller inte rädd för att prata om pappa, vilket jag kände att många andra drog sig för. Han kunde helt apropå inget alls säga att ”det är allt bra tomt utan Rolf”. Jag nickade och vi utbytte blickar som sa mer än tusen ord. Och så klappade han mig på kinden. Eller tog min hand.

Jag saknar. Saknar hans grova händer. Saknar hans kind mot min, hans kind som ibland hade vass skäggstubb för att man alltid kom dit oanmäld. Saknar att han fixade min lugg när den låg fel. Saknar allt.

Det är tomt. Tomt och tråkigt.

Torsdag

Det finns två huvudsaklig anledningar till att jag drar mig för att duscha när jag är förkyld. För det första är det vidrigt att få vatten i ansiktet när man är snorig. Det är en läskig känsla som infinner sig i hela huvudet när vattnet landar på en täppt näsa. För det andra gör det ont när vattenstrålarna träffar kroppen. Det gör så satans ont. Som om det är en spikpistol man riktar mot den bara huden, som skjuter miljoners miljoners spikar. Men duscha bör man annars dör man. I alla fall jag. Och eftersom Sara skulle komma på besök så tyckte jag att det inte vore mer än rätt att lukta lite gott. När hon riskerade att bli sjuk och allt.

Jag har varit hemma idag. Jag har mer eller mindre sovit bort hela dagen. När jag inte har sovit har jag legat i soffan med datorn på magen och tittat på Life of Ryan. Om jag och Joel Kinnaman av någon outgrundlig anledning skulle göra slut, så är Ryan Sheckler mannen i mitt liv. Lite ung kanske. Men hans förmögenhet väger upp detta faktum.

Framåt halv 3 vart jag hungrig och kunde ledsen konstatera att det inte fanns någon mat att göra. Jag äter på jobbet varje dag och till helgerna ser jag ju till att handla. Men nu, när jag inte planerat att vara hemma, så ekade det tomt. Jag funderade på att koka mig lite gröt och tycka lite synd om mig själv, tills jag längst in i frysen hittade en liten pajbit.

Jag har precis beslutat att vara hemma imorgon också. Jag har fortfarande feber och nu har även hostan gjort comeback. Hej och välkommen tillbaka, säger jag till den. Jag borde alltså gått och handlat. Men nej. Gröt på menyn imorgon alltså. Eller yoghurt. Åh, nu fick jag beslutsångest.

Dagens

Dålig - i dubbel bemärkelse

Imorse när jag kom till jobbet frågade de vad jag gjorde där. Herregud vad har jag missat nu?, tänkte jag. Vart ska jag vara?
- Eh.. jag jobbar här? svarade jag.
De menade på de var förvånade att jag kom, att jag borde varit hemma med tanke på att jag är okry. Men nej, nej. Så jobbar inte jag. Jag hade ju bara 37.9 när jag tog tempen när jag vaknade. Jag kör på tills det inte går längre. Och idag skulle jag visa 9 A min kick-ass powerpoint-redovisning om Vietnamkriget, 7 A skulle redovisa sina prisundersökningar, jag skulle ha utvecklingssamtal och ikväll föräldramöte.

Jäääättetrött blev jag framåt lunch. Men tänkte att jag orkar. Jag måste orka. Föräldramöte, föräldramöte, föräldramöte. Det var det enda jag kunde tänka på. Jag tog två alvedon. Jag tog lite närspray, lutade mig bakåt för att dra in och såg en snus i taket i vårt arbetsrum. Jag anklagade Andreas för det, men han ville inte erkänna.

Efter utvecklingssamtalet gav jag upp. Då var klockan 15.30. Jag trodde jag skulle svimma. Kroppen sa ifrån. Det. Bara. Gick. Inte. Mer.

Jag fick dåligt samvete. Jag ville inte att Peter skulle behöva hålla i föräldramötet själv. Dessutom hade jag sett fram emot att träffa alla föräldrar. Innan jag gick hem gjorde jag i ordning allt för imorgon, utifall jag inte kan jobba. Och bara utifall att, packade jag väskan full med arbete.

Så nu sitter jag här. Och har dåligt samvete att jag inte är på föräldramöte. Jag känner mig dålig. Jag borde vara någon annanstans. Hade jag orkat? Visst hade jag orkat? Nej, det hade jag inte. Fast jag sovit i nästan två timmar efter att jag kom hem.

Snorigt

Jag blir lika förvånad varje gång. Jag bara undrar - vad kommer allt snor ifrån? Det är helt sjukt! Insane. Som Ryan Sheckler skulle ha sagt. Jag kan inte låta bli att tro att det följer med en hel del hjärnceller ut med snoret. Det gör mig djupt oroad. Jag menar, jag behöver verkligen alla mina.

Till på köpet ser jag, efter en hel dag med konstant snytande, ut som Rudolf. Fan och. Det som är föräldramöte imorgon. Jag ser ut som kriget har varit och hälsat på mig. Det första jag gjorde när jag kom innanför dörren här hemma var att smörja in den.

Vad är det jag hör? Jaha, det är sängen som ropar på mig.

Mamma, ring Fonus.

Sjukers

Jävlar i min lilla lådda, vad jag är förkyld. Här är det öppen kran. Shit, vilka snorströmmar. Jag har ont i huvudet och i hela kroppen. Jag kände det redan igår, men försökte förneka det. Tvingades ändå till slut att stryka mig från spinningen. Som jag sett fram emot det. Men det är ju jag som är hjärtsäcksinflammationskommittén, som alltid säger till alla andra att absolut inte träna när man är sjuk. Eftersom man då kan få hjärtsäcksinflammation och vara nära döden. Istället åkte jag hem och försökte sova mig frisk. Det gick uppenbarligen föga.

Känner att jag egentligen borde vara hemma och kurera mig idag. Men utvecklingssamtal hej hej utvecklingssamtal. Vila kan jag göra i helgen.

K-dag

Idag har det varit k-dag. Jag tror det står för kompetensdag. Tidigare känt som studiedag. Jag har tillbringat dagen på Rosers i Skara och lyssnat på en man som pratat om IUP med skriftligt omdöme. Vi pratade en del om det på universitetet, så det vart en liten repetition.

På lunchen passade vi på att gå ut en promenad i solen. Och vem möter jag då, om inte Emil. Det var det sjukaste. Fast ändå inte. Han bor ju liksom där. Men det var så oväntat och roligt. Vi började skratta på långt håll båda två.

Framåt eftermiddagen tappade jag lite fokus. Likaså Violeta som satt bredvid mig. Så jag lärde henne min och Annas lek "Jag skulle inte vilja vakna upp i ........s armhåla". Den går ut på att man berättar i vems armhåla man inte vill vakna upp. Vi satt längst bak och skrattade oss halvt fördärvade. Efter kaffet gjorde vi leken lite mer intressant genom att ändra den till "Jag skulle vilja vakna upp i ........s armhåla".

Jag råkade tappa ner en drös med papper under läktaren vi satt på. Jag försökte engagera personalen i att fixa fram dem. Men det visade sig att man var tvungen att riva väggarna och flytta på hela läktarsektionen. Så.. ja, till sommaren kan jag få tillbaka mina förlorade papper. Seriöst? Till sommaren? Tänk om jag hade tappat ner mina nycklar. Eller ett barn, som Violeta påpekade. Ja ja, de ligger där de ligger. Skit också.

Lyssna på den här då. Hur bra är den inte?

Söndagströtters

Idag är jag inte blixtens tös. Det är lite segt här på Trädgårdsgatan. Men helt klart värt det.

Och så denna melodifestival. Det visade sig att det egentligen bara var jag och Lena som var någorlunda engagerade, och egentligen borde vi nog suttit och tittat bara hon och jag. Men det var roligt och trevligt i alla fall. Vi stängde våra öron för alla sarkastiska kommentarer som haglade i spridda skurar i sällskapet som samlats hos Ylva. Jag tycker inte att rätt låt vann, men vad jag tycker spelar ju ingen roll. Jag tyckte att den här skulle vinna. Den är klatchig.

Idag har jag haft tvättid. Det var sannerligen välbehövligt. Jag höll på att bli Anna Troslös där ett tag. Ett begrepp vi inte vill mynta.

Karl har varit här och druckit kaffe i eftermiddag. Jag fattar inte vad dåligt med tid jag har för mina vänner egentligen. Jobbet och träning har prioritet och sen finns alla måsten man måste göra. Det blir inte mycket tid över sen. Det känns tråkigt. Men å andra sidan får man ju längta lite. Vilket kan vara bra.

Ananthi kommer snart komma inflygande genom dörren. Hon ska låna datorn lite och vi ska äta nåt. Jag ska försöka sätt upp min rullgardin som Svenne och mamma har kortat av till, förhoppningsvis, lagom längd.

Det skulle även ha varit morfars födelsedag idag. Hipp hipp hurra i himlen!

I fucking read you like an open book.
Det är tydligt det. Jävligt tydligt.

Heja heja!

Vilken lördag! Hur bra som helst ju. Hittills i alla fall. Lena Spena ringde och frågade om jag ville komma till henne och dricka kaffe och äta äppelpaj som hon gjort. Eftersom jag tyckte att jag hade all tid i världen och dessutom var på väg att sätta på kaffe, så knallade jag dit. Men sen sitter vi där och pratar bort all min tid i världen. Och hennes med givetvis. Så jag sprang över torget för att hinna hem, duscha och göra mig i ordning. Nej, jag gick. Det är faktiskt isbana ute. Och nu är jag klar i så pass god tid att jag hinner skriva detta.

Nu sitter jag alltså här redo att åka till Ylva och titta på melodifestivalen. Kvällen till ära så har jag inhandlat en ny skjortklänning. Jorå såatte.. Ett nytt armband har jag med. Sarah Jessica Parker har totalt lagt beslag på mitt. Alla som känner Sara vet att hon inte är tjejen med ett silvrigt pärlarmband. Men jag friade till henne med det, och hon vill väl helt enkelt inte bryta vår förlovning.

Och vem ska då vinna ikväll? Jag vet inte vad jag tycker. Så heja heja.. Sverige!

Systersmiddag

Igår kväll var vi ute och åt systersmiddag - Karin, jag Linda och Tirren. Vi hade bokat bord på Mumma. Jag har aldrig varit där på kvällstid förut, men hört att it is the shit. Och det var det. Jättegodmat och underhållningen stod vi väl för själva. Gudars, vad jag skrattade. Jag fick ont i magen, så mycket skrattade jag.

När vi ätit spelade vi Fia med knuff. Jag tänkte att jag borde ha en fördel, eftersom jag spelat i veckan. Men nej då. Jag och Karin kör lite samma. Vi kör Fia utan knuff. Vi vill inte skicka tillbaka någon till boet. Linda, som var den som gick in för spelet hårdast, poängterade att det heter Fia MED knuff av en anledning. Och så gick hon och vann.

Som alltid är det ingen höjdare att återberätta det som fick oss att asgarva. Därför låter jag bli. Men jag måste berätta om det roligaste. Linda och Tirren beslöt sig för att dela på en dessert, eftersom de var mätta och inte orkade en hel var. Men när desserten kommer in, insåg vi alla att de nog orkat det. Shit, vad vi skrattade. De delade på dessa tre små harlortar.

Idag har jag redan hunnit med en hel del. Min lördagsrutin är återupptagen. Jag har varit på gymmet och styrketränat. Jag tänkte konditionsträna också men min kropp är tydligen inte helt återställd efter sjukan, eftersom jag inte kan ta i utan att vilja kräkas. Jag och min kropp är lite ovänner just för tillfället. Så jag gick hem, duschade och gick ner på stan för att uträtta några ärenden. Sen gick jag hem, bytte om och mötte Lena för att gå en promenad. Det är så härligt väder. Solen värmer verkligen. Vi gick så vi hade solen i fejjan mest hela tiden. Underbart.

Innan vi skiljdes åt gick vi och investerade i ett spel. Gissa vilket.

Avlyssnad?

När jag åker bil tar jag ganska ofta ton. Jag kan liksom inte hjälpa det, men jag brister allt som oftast ut i faslig sång när jag åker till och från jobbet. Och efter ett tag slår det mig - vart har jag mobilen? Jag är totalt livrädd för att jag inte satt på knapplåset och därför råkat ringa upp någon. Eller att det har ringt och att jag ovetandes råkat svara. Jag har alltid mobilen i jackfickan, vilket gör att inget av dessa scenarion är orimliga.

Jag letar fram min mobil och pustar ut när jag ser att ingen har hört min skönsång. Men sen kommer jag att tänka på en sak jag hört. Jag vet inte hur jag ska förklara det här utan att trassla till det. Men jag ger det ett försök.
Jag har hört, alternativt sett på tv, att "folk" kan aktivera mobilens mikrofon och på så sätt lyssna av. Med "folk" menar jag typ Reinfeldt, Bush och Bin Laden. Typ Pentagon och CIA, KGB och SÄPO.

Varför skulle de bry sig om mig, kan man undra. Jo, det är såhär att jag har sagt USA, Bush och Bin Laden i samma mening en gång när jag pratade i telefonen. Jag förstått att det då automatiskt registreras av "folk" och därmed är jag under deras lupp.

Mm.. klart värt att ha i bakhuvudet när man bränner sina skivor. Här gäller det att välja musik som kan tänkas passa både svenskar, amerikaner, talibaner och ryssar. Och så mig då förstås.

3/10/10

Jag har förstått att det är fredag imorgon. Det innebär ju att det jättesnart är helg. Det passar mig utmärkt. Känslan säger mig att det kommer bli en bra helg. Imorgon ska jag, Karin, Linda och Tirren ut och äta. Det ser jag väldigt mycket fram emot. Och på lördag är det final i melodifestivalen. Det är ju en höjdpunkt i sig.

Idag har jag köpt en rullgardin. Den ska sättas upp i sovrummet. Söderfönster är ingen go skidmössa. Jag borde vara så van, så van eftersom jag alltid haft sovrumsfönstret mot söder. Men jag har upptäckt att persiennerna här inte håller ute så mycket solsken som jag vill. Eller nu när jag tänker efter ger de ett otäckt ljus. Det är nog det som stör mig. Det vore bra om jag kunde hinna med att få upp rullgardinen i helgen också. Men den måste kortas av och till det behöver man en såg. Vilket jag inte äger. Jag antar att brödsåg inte duger.

Det tuttar upptaget

Jag är ledsen, men jag tycker att det här är humor.

Att bygga upp

Igår ringde en kompis. Vi har inte pratat på typ två veckor, vilket innebar att det blev en del uppdateringar. Jag berättade bland annat om när jag körde fast, å det grövsta, förra veckan. Personen i fråga sa att det ju bara var en tidsfråga, med tanke på alla gånger jag kört fast i vinter. Och då slog det oss - att jag liksom har byggt upp denna grova fastkörning genom mina mindre fastkörningar, då jag kunnat ta mig loss för egen maskin. Dessa små fastkörningar har alltså byggt upp denna grymma fastkörning.

För samma sak gäller med att jag varit nära att halka omkull. Hur många gånger har jag inte varit jättenära att hamna i backen? Som till exempel den där gången när jag och mamma gick på stan och jag höll på att halka. Jag viftade med armarna så jag var nära att slå en mötande gubbe på käften. För att bara nämna en av alla nära-gånger.
Alla dessa små halkningar resulterade i min galna vurpa utanför Björnes, när jag blev liggande och inte fick fäste direkt så jag kunde ta mig upp på en gång. När jag lade mig bredvid polisbilen. Jag har alltså hela vintern byggt upp för denna enorma vurpa.

Jag undrar vad mer det är jag går och bygger upp inför, utan att vara medveten om det. Otäcka lilla tanke.

Fia med knuff

Alltså, när spelade jag Fia med knuff senast? Ja, jag kan inte minnas. Så när några av mina elever idag satt och spelade, kunde jag inte låta bli att snika mig in i spelet. Jag kom inte ens ihåg reglerna. Och till på köpet knuffade de in mig i mitt bo hela tiden. Jag förlorade. Och de kommer att få dåliga betyg. Men det var roligt och det var nostalgi.

Idag har jag då äntligen varit och tränat. Wehej! Som jag har längtat. Men sen när det väl kom till kritan kändes det tungt. Jag tänkte att jag måste hostat bort en del av min kondition, nu när jag inte tränat på en och en halv vecka. Det började ju med att jag berättade en sak för Lena det första jag gjorde när vi stigit upp på crossen. Det slutade med ett skrattanfall följt av en hostattack. Sen höll jag på att kräkas efter 31:40 minuter. Då tänkte jag ge mig. Men efter 40 sekunders vila körde jag en kvart till. Har jag tänkt köra i 45 minuter så gör jag det.

Energi till övers

Den överskottsenergi jag har i min kropp är löjlig. Sweet holy Jesus. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. Jag var nära att gå ut och gå en promenad förut, för jag tänkte att det kan väl inte vara så farligt. Men jag har gjort det där förut. Inte kunnat hålla mig lugn och sen varit småkrasslig länge, istället för att bli helt frisk och sen kunna träna för fulla muggar. Så nej. Jag fick sätta mig på mina ben. Ingen promenad idag.

Istället bjöd jag hit Lena och Micke på fika. Jag går ju fortfarande och klurar på det här med nya bänkskivor och jag engagerade Micke lite i det. Nej, han engagerade sig själv. Gulliga Micke, googlade, räknade, tittade på ikeas hemsida och allt.
Jag frågade honom om han inte tycker att det känns konstigt att komma hit, eftersom han bott här. Men det tycker han inte. Jag tycker att det är konstigt att det inte känns konstigt. Men det är ju bra.

Måste även få berätta att jag har världens bästa vänner. Tråkigt för er, toppen för mig. De ställer alltid upp för mig, lyssnar, stöttar och tröstar. När jag pekar finger åt hela världen tar de bara emot. Och det tackar jag för.

Skrik

Jag skriker snart. Och det är inte ett vårskrik.

Söndagsfik

Jag känner mig lite piggare idag. Det går åt rätt håll med andra ord. Det känns som jag har sovit bort den här helgen. Men immunförsvaret jobbar som bekant effektivare under sömn så what what. Mellan all sömn har jag hunnit och rätta allt jag hade tänkt att rätta under helgen. Jag ligger i fas.

Igår kväll kom Ananthi förbi en sväng. Vi hade planer på att hyra Luftslottet som sprängdes. Men den fanns inte inne så det fick bli I love you, man istället. Den var egentligen bara rolig på ett ställe. Jag spolade tillbaka och vi tittade på den scenen tre gånger. Fantastiskt roligt.

Nu har jag varit på Lundstedts och fikat med Lena och Jonna. Vi drack dyrt, om man såg till mängden, och äckligt kaffe. Äckligt eftersom det var det sista i kannan. Men vad gjorde väl det?

Det slog mig inatt att det är jag som har personalfikat på fredag. Så jag fick gå till Oxen och handla så jag kan baka en kaka. Så det är vad jag ska göra nu. Baka en kaka - en med kärlek i.

Hos mammut och Svenut

Denna lördagseftermiddag har jag spenderat på Jula Mosse. Jag längtade hem, och eftersom det inte är längre bort, så åkte jag dit. Mest för att få känna mig trygg lite granna, men också för att få prata av mig med mamma. Tigern kom springande mot mig när jag gick ur bilen, och vi busade lite innan vi gick in. Det är tur att jag glömmer bort mellan gångerna hur mycket jag saknar "hemma", allt som hör det till. Att jag tycker så mycket om att vara där. Annars skulle det ju inte gå.

Svenne var också hemma. Han var mest social med sin dator så jag passade på att trakasera honom lite lagom mycket. Jag ville också prata med hans kompisar som han spelar med, men han stängde av micken så fort jag kom i närheten. Vadå? Tror han verkligen att jag skulle skämma ut honom?

Mamma bjöd på middag. Ugnsbakad falukorv och potatismos. Väldigt gott. Sen klippte hon min lugg, vilket jag inte gjort sen jag var hos frisören för.. två veckor sen? Den var lång. Lite medvetet med tanke på att jag velat gömma mig bakom den.

Sen vart jag så trött. Jag fick gå och lägga mig. Svennes rum ligger som sagt vägg i vägg med mitt, och jag sa inte att jag skulle vila. Jag ville inte att han skulle vara tyst för min skull. Jag skulle ju faktiskt kunna åka hem till stan om jag ville vara ifred. Jag hörde honom prata glatt och vilt med sina spelvänner. Det störde mig inte alls. Tvärtom. Det kändes så himla tryggt att höra rösten på en person jag älskar medan jag sov.

Bruten lördagsrutin

Det är första lördagen på länge som jag inte vaknat, ätit frukost och sen gått och tränat. Det är ju min lördagsrutin. Det här känns helt fel. Det är mååånga dagar sedan jag tränade nu. Jag gillar't inte. Jag blir rastlös i kroppen. Den vill röra på sig. Men mitt huvud håller inte alls med. Det vill ligga på kudden. Måste bli frisk. Måste bli frisk ögona böj.

Så istället för att vara på gymmet sitter jag här och drick te med honung. Det är en konst att få till den rätta mängden honung och den rätta styrkan på själva tesmaken. För två vintrar sedan var jag sjuk hela tiden. Då fick jag till den rätta blandningen i princip varje gång. Det handlar om en fin balansgång. Jag visste precis hur mycket vatten jag skulle ha i just den muggen, hur mycket honung jag skulle ha på just den skeden och jag visste precis hur länge jag skulle ha i te-påsen, utan att jag tog tid. Den muggen och den skeden bor hemma hos mamma, vilket innebär att jag måste lära om. Med en annan mugg och en annan sked. Jag fick alltså inte till det den här gången, men när jag får det blir jag så glad att jag vill göra indiandansen.

Vilket fantastiskt väder det är. Solen skiner och himlen är jätteblå. Förmodligen är det minusgrader. Vad vet jag? Jag har ingen termometer. Men jag kan tänka mig att så är fallet. Jag vill ut och åka skidor. Inviga mitt skidställ. Stava mig fram över Mariestads golfbana med solen i fejjan. Stanna och dricka varm choklad och äta en apelsin.

Näe. Om jag skulle ta och städa lite.

Glass och honung

Jag har hela dagen varit sugen på glass. Det är så skönt i halsen när man har ont i den. Men när jag varit ute har jag genast kommit på andra tankar. Det är ju askallt ute. När jag åkte till jobbet imorse var det faktiskt -20. Trots att det bara var -4 när jag kom hem i eftermiddags, gjorde det ont i mina luftvägar när jag andades in denna kalla luft. Det fick mig att inte att gå till ICA och köpa glass. Så jag ringde till mamma och frågade om hon ville vara så snäll och köpa det och honung när hon ändå skulle handla. Givetvis gjorde hon det. Hemleverans. Vad mer kan en sjukling önska sig?

Jag hade planer på att åka med mamma hem. Men eftersom Svenne sover vägg i vägg hade han inte fått en blund. Jag ska försöka ta mig dit imorgon istället.

Pippresent

Jag vill inte vara ett neggo. Jag är egentligen inte det, och jag har blivit sagd att det inte passar mig. Men den här hostan tar död på mig. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. Inatt har jag typ suttit upp och sovit. Nej, inte sovit. Varit vaken.

Jag begav mig till apoteket när jag kom hem och köpte hostmedicin. Eftersom det är torrhosta jag har, fick det bli Noskapin. Den ska dämpa hostreflexen genom påverkan på hostcentrum i hjärnan utan att påverka hjärnans funktion i övrigt. Jag kunde ganska snart konstatera att de inte hjälper. Precis som alla andra gånger jag ätit dem. Kanske sitter inte mitt hostcentrum i hjärnan, utan någon annanstans.

Som lärare är det en fördel om man har sin fulla röstkapacitet. Det har jag inte för tillfället. På lunchrasten gick några av mina elever och köpte en försenad födelsedagspresent till mig. Jag har tidigare, trots att jag haft full röstkapacitet, skojat om att jag behöver en.

Men nu har jag en i min ägo. Min alldeles egna visselpipa. Mina. Söta. Ungar.

Jag är rektorn med hosta

När jag och Karl var på öppet hus igår var givetvis tidningen där. Karl sa att jag möjligen kom med på ett kort, och jag frågade honom med panik i rösten varför han inte tacklat omkull mig när han såg att så skulle bli fallet. Han sa att han hade funderat på det, men sen helt enkelt bara struntat i det. Jaja, tänkte jag. För hur stor är risken att de väljer ut just den bilden?

Jag borde ju ha fattat, med min vanliga tur, att risken är övervägande skitstor. Så när jag tittade i tidningen imorse tänkte jag bara "näe.. men näe.." Inte mycket att göra någonting åt. Tidningen var ju liksom redan tryckt.

Det var inte förrän min syster ringde, och frågade om hon missförstått allt, som jag fick brytet. Karin undrade om det är jag som ska öppna friskolan? Är det jag som står bakom detta lilla projekt? Eller varför är det jag som står där framför allt folk och ser ut att hålla föredrag?

Nämen va fan. Det ser ju faktiskt ut så. Lena påpekade att det är tur att jag har jackan på mig. Annars hade det ju sett ännu mer så ut. Karl, varför tacklade du inte ner mig?

Jag har fått en hosta från helvetet. När jag har hosta är det just den sorten jag alltid får. Ingen meshosta. Här är det tårar, nära-kräket, blodsmak i munnen och fysiskt ont i hjärtat som gäller. Det började igår kväll när jag lagt mig. Sedan hostade jag hela natten, vilket resulterade i ännu en natt med dålig sömn. Jag har fått gå ut från samtliga mina lektioner idag för att jag fått hostanfall som skrämt livet ur både mig och mina elever. Bara det går över fort så blir jag glad.

Rondellhund

Jag har sannerligen inte varit hemma många stunder de senaste dagarna. I kväll har jag varit på öppet hus på stans kommande friskola. Jag tog Karl med mig och på så sätt slog jag två flugor i en smäll. Jag förenade nytta med nöje så att säga. När vi var klara där, gick vi vägen om Shell och stannade till för att köpa frimärken till min ansökan. På vägen hem skulle vi ta en lite yttepytte genväg och hamnade mitt i en rondell. Karl drog på, medan jag blev stående. Där stod jag mitt i rondellen medan bilarna åkte runt mig.

Sedan i måndags har jag haft ont i halsen. Jag tycker att det har varit lite märkligt att jag undkommit förkylning. Kanske är det min tur nu. I vilket fall så vill jag att det antingen bryter ut ordentligt eller försvinner. För det är verkligen inte trevligt att gå omkring med känslan av att ha ett rivjärn i halsen. Bort bort bort.

Jag har under de senaste veckorna tänkt på att jag dricker lite dåligt. Igår när jag kom hem tänkte jag efter vad jag druckit under dagen. Tre koppar kaffe. Mellan klockan 5.45 och 18.30 hade jag druckit enbart tre koppar kaffe. Det är ju inte ok. Jag drack till och med kaffe till lunchen. Jag måste bli bättre på att dricka vatten. Eller lära mig att sätta dropp på mig själv.

Fast och nynaglad

Så idag kom dagen då jag körde fast, och inte kunde komma loss på egen hand. Och som jag körde fast sen. Det hjälpte inte att jag satt och gungade fram och tillbaka, för bilen rörde sig inte en millimeter. Jag körde jättefast. Jag körde fast som om det inte fanns någon morgondag. Jag körde fast för kung och fosterland.

I lägen som sådana är jag fantastiskt glad att jag är född till tjej. För jag behövde inte ens gå ur bilen förrän förste mannen var framme och hjälpte mig. Men vi kunde ändå inte få loss bilen, så fler män anslöt sig. Det gick så långt att en mycket vänlig, typ norrländsk, man gick och hämtade sin bil för att dra loss mig. Det var nätt och jämt det gick ändå. Men tillslut så.

Dagens läxa: kör inte där det inte är plogat.
Det säger väl sunda förnuftet. Det är ju trots allt jättemycket snö.

Jag höll i och med denna lilla incident på att komma för sent till min nageltid. Det är fem veckor sedan jag gjorde mina naglar, eftersom min nageltjej varit i Indien. Mina fingrar har under den senaste veckan sett ut som kriget självt. Och grädden på moset, kolan på chokladen, tårtan på tårtan, var ju när min ena nagel helt sonika ramlade av i helgen. Alltså, inte nageln. Utan gelén. Det är första gången sedan juli som jag såg min riktiga nagel. Sedan juli! Det är ju ofattbart. Jag kände knappt igen den. Den var som en främling för mig.

Kvällen har jag spenderat med Richard. Det är få som kan få mig irriterad, men samtidigt skrattig. Medan jag pratade med mamma började han spela ett olidligt spel på sin förbaskade (jag vill också ha en) iphone. Olidliga ljud på det olidliga spelet störde mig, vilket Richard givetvis snappade upp. Så han lutade sig mot mig och frågade om han skulle höja lite. Jäkla Richard. Inte kunde jag låta bli att skratta då inte.

På tal om att skratta.. Jag skrattade inte när jag körde fast. Vilket man skulle kunna tro. Vilket hade varit typiskt Anna. Jag tyckte helt enkelt inte att det var roligt.

Trötters tös

För första gången sedan jag började jobba i Skara, höll jag idag på att somna på vägen hem. Alltså, jag var så ofattbart trött. Det beror förmodligen på för få timmars sömn i helgen. Just idag kände jag att det kanske var lite dumt att prata i telefon i 55 minuter och 18 sekunder efter att jag kommit hem från Björnes i lördagsnatt.

I bilen satt jag och valde mellan två goda ting - att åka hem och vila lite eller åka och träna. Jag hade till och med packat med mig träningskläderna eftersom jag misstänkte att jag skulle vara lite trötters idag, men jag kunde inte tvinga mig till gymmet idag. Det bara gick inte. Så när jag kom hem kl 18 vilade jag lite granna. Jag tror det var rätt beslut. Träna kan jag göra en annan dag.

Mina dygn har för få timmar för tillfället. Jag tycker inte att jag hinner med något annat än jobbet och att träna. Jag menar, när ska jag hinna göra ärenden? Och hur ska jag kunna när jag inte kommer hem förrän kl 18? Det är fysiskt omöjligt. Affärerna borde ha öppet mycket längre. Jag måste ju fixa längden på klockan jag fick, och byta ringen. En annan dag helt enkelt. Jag säger bara, en annan dag.