Veckoslut

Phu, det här veckoslutet är mer än välkommet. Det har varit en osedvanligt dålig vecka, en tung vecka. Jag kan inte sätta fingret på varför. Det har bara inte varit någon bra stämning. Och mitt tålamod har varit typ obefintligt. Jag brukar ha bra med tålamod att bjuda på. Nästa vecka ska bli en bättre vecka. För det har jag bestämt.

Nu har jag precis slagit mig ner i soffan efter att ha varit på gymmet en bra stund och efter att ha städat lägenheten. Ro i sinne, ro i själ.

Överbelamrat

Idag är ingen vanlig dag för det är Saras födelsedag! Grattis, grattis, grattis!

Igår var det onsdag och det var onsdagsmys med Lena, precis som det ska vara. Vi hade myset i Lenas och Mickes nyköpta radhus. Premiär! I söndags när jag var där fick jag lämna ifrån mig nyckeln till Lenas lägenhet, men igår fick jag istället en nyckel till det nya boendet. Nu känner jag mig hel igen.
Vi åt korvkaka, vilket jag inte ätit på ett bra tag nu. Det bjöds även på popcorn och många skratt. Micke Picke Pö bjöd dock på kvällens skönaste (läs mest chockerande) kommentar vilket gav mig ett härligt asgarv.

Det är lite mycket att stå i på jobbet just nu. Mitt skrivbord är återigen överbelamrat med papper och böcker och saker som ska rättas.

Alla som känner mig förstår vilken inre stress det här ger mig. Man ser ju inte ens själva skrivbordsskivan. Och sneglar jag åt vänster, på herr Haraldssons arbetsplats, känns det inte bättre.

Det finns inte en chans att mitt skrivbord ser ut såhär innan jag tar helg. Men jag måste se till att det blir ordning på torpet innan jag åker från Skara imorgon. Stoppar jag så mycket som möjligt i väskan så kanske jag kan se lite av bordet.

Gör min dag

Då var ännu en fullspäckad dag snart slut. Dra mig baklänges i håret, vad jag är trött i huvudet. Det är sådan himla tur att det finns människor i mitt liv som just nu förgyller mina dagar. Den här är till dem:

Turkisk yoghurt

Jaha. Och här sitter jag och bryter en morgonrutin. Idag äter jag Turkisk yoghurt och müsli, istället för vaniljyoghurt och müsli. Jag har ätit vaniljyoghurt i princip varje morgon i princip två års tid.
Turkisk yoghurt smakar solig semester i ett annat land. Jag låtsas att jag sitter vid havet och äter frukost iförd bikini med en sommar- klänning över, redo att tillbringa en hel dag på stranden.

Jag sitter här och bryter en tvåårig morgonrutin. Idag kan ju vad som helt hända. Bäst jag håller i luggen.

20 grader och oklara blåmärken

Idag när jag åkte hem från jobbet visade bilen 20 grader. Wehej! Det är ju jättevarmt. Synd bara, eller kanske var det tur, att det var mulet, annars hade jag ju blivit galet vild av vårkänslor.

Galet vild blev jag nästan när jag kom hem och fick se att jag fått tre lönespecifikationer. Det vankas trippellön imorgon. Det är det jag kommer tänka på när jag imorgon sitter på mina tre utvecklings- samtal och är godissugen. Det, och så kommer jag tänka på varifrån jag fått alla mina oklara blåmärken jag upptäckte förut.

Joelfara

När H&M hade Anna Nicole Smith som underklädesmodell för deras julkampanj sågs reklamen som en trafikfara, eftersom den orsakade olyckor då folk tittade lite för mycket lite för länge.

Nu är det dags för nya olyckor. Men denna gång är det Joel Kinnaman och MQ som är bovar i dramat.

Hur är det tänkt att jag, och alla andra av det kvinnliga könet, ska kunna hålla ögonen på vägen när de här affischerna sitter överallt? Ja, jag bara undrar.

Söndagsglid

Min söndagseftermiddag har jag spenderat hos Lena och Micke i deras radhus. Jag har inte varit där sen de körde dit alla möbler och sedermera flyttat in. Vi bestämde igår att vi skulle grilla på deras nya dyra exklusiva grill. Jag har det bra jag. Igår bjöd mamma mig på isterband och stuvad potatis och idag fick jag mat hos Lena och Micke. Det är ju toppen.

Jag har trots min sjuka trötthet tagit vara på min tvättid, bytt i sängen, dammsugit och deklarerat. Jag är inte tillräckligt utvilad för att kickstarta en ny arbetsvecka imorgon. Jag var så himla pigg förra måndagen. Denna vecka bjuder på många långa dagar med utvecklingssamtal. Och imorgon börjar mitt godisförbud. Jamen, det kör vi på. Vilken vecka att se fram emot!

Mer detaljerat

Ananthi har skrivit lite mer detaljerat om vår kväll på Björnes. Vi har allt bra roligt när vi är ute. Klicka här för att läsa om våra galenskaper. Eller mina.

30 + 30

Igår kväll var vi bjudna till Ylvas och Helénes 30+30 årsfest. De båda kusinerna fyller med ett kort mellanrum så de slog ihop sina kalas. Partajet hölls hos Heléne och det bjöds på smörgåstårta och bål.

Födelsedagsbarnet Heléne

Födelsedagsbarnet Ylva

Ananthi

Lena och Jonna

Kvällen avslutade vi på Björnes där vi svängde våra lurviga lite granna, och skrattade en massa.

Skön pose och majskrokar

Igår var jag bjuden hem till Andréa, Martin och Anton på lite fredagsmys. Det var toklängesen jag träffade Andréa. Närmare bestämt senast på min födelsedag. Fatta vad Anton växt på två månader. Det är ju helt otroligt. Han är en jättestor kille nu. Sist jag myste med honom kunde jag ju nästan få plats med honom bakom örat. Men nu, nu skulle Harald Gradén knappt få det.

Anton är så stor nu så han äter majskrokar. Majskrokar är inget nytt fenomen för mig, eftersom Lindas bebbe också åt det när jag var där senast. Jag lät Anton äta på egen hand. Det hade han tydligen inte gjort innan. Och det liksom märktes. Det var majskrok högt och lågt och mittemellan. Då säger Andréa lite fint att det var hans andra majskrok i livet och att han inte åt den första själv. Där kommer jag och kör i vind.
Det här med majskrokar tycker han är toppen. Han skrattar jättemycket när man biter i den.

Jag bjöds på en fin och fantastiskt god middag. Sen flyttade vi in till tv-soffan där vi tittade på Talang. Men jag tittade inte så mycket på tv:n. Jag tittade mest på mitt lilla mök som satt i mitt knä och charmade mig totalt. Efter ett tag tyckte han att vi kände varandra så pass väl att han intog en mer avslappnad pose.

Han tog sig friheten att lägga upp sig sin arm på min hylla. Och så satt han länge. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom.

Vi tittade på den senaste Wallander-filmen. Både jag, Andréa och Martin kämpade mot sömnen mot slutet. Men så vart det lite otäckt. Så otäckt att vi började skratta. Jag kände med ens att det var tur att jag inte skulle gå hem i mörkret. När filmen var slut spolade Martin ändå tillbaka till det otäcka. Vi tittade flera gånger på det. Vi härmade, vi skrattade, vi analyserade. Vi körde scenen i slowmotion. Allt för att avdramatisera. Och som vi skrattade.

SK

Jag är jättetrött. Ögonen svider och står åt alla håll. Jag borde gå och lägga mig. Men jag vill inte. Flera nätter i rad har jag drömt otrevliga och obehagliga drömmar. Inga mardrömmar, men drömmar som sätter sig i ben och märg. Och hjärta.

Det är nu man skulle ha en sovkompis, en så kallad sk.

Tapetjakt

I förrgår frågade Evelina om jag ville följa med henne och titta på tapeter någon dag. Vi kunde båda idag så, när jag kom hem från jobbet gick jag och mötte upp med henne. Jag vet inte när jag träffade Evelina sist. Jag kan inte ens minnas. Därför var det extra roligt att vara med henne.
Anledningen till att hon ville ha med mig, är att vi har så olika stil och smak. Hon ville att jag skulle få henne att tänka outside the box. Några tapeter tyckte vi båda om, men de flesta som jag tyckte var fina tyckte hon var sådär eller rent av fula. Eftermiddagen bjöd på många asgarv, och jag rullade tapetrullar så jag blev trött i handlederna.

Efter att tittat och tagit på i princip alla tapeter i den första affären, begav vi oss till den andra. Jag sa till Evelina att det var märkligt att jag inte blev sugen på renovera. Det brukar jag alltid bli när jag kommer in i sådana där affärer. Vi konstaterade att det antagligen beror på att jag är rätt nöjd som jag har det. Det dröjde nog inte mer än fem minuter så hittade jag den finaste tapeten jag någonsin sett. Jag blev helt betuttad. Jag visste inte riktigt vart jag skulle göra av mig själv. Jag la huvudet i tapetpärmen bara för att känna hur tapeten kändes mot huden.

Det kanske inte syns så bra på bilderna men de turkosa bladen blänker jättefint. Nu känner jag rent instinktivt att jag måste tapetsera om. Men vart? Hallen, sovrummet eller vardagsrummet. Ja, nu måste jag tänka lite på det här. För jag vill ha, jag vill ha, jag vill ha!

Ordningen återställd

Utemöblerna som stått här utanför min lägenhet tillhörde Lena. Nu när de håller på att flytta in i sitt radhus, och därmed har fått en liten trädgårdssnutt, ville hon ta dem dit. Inget konstigt med det. Så en dag förra veckan när jag kom hem från jobbet hade de varit här och hämtat dem. Mina påskliljor, som stått på bordet, blev stående på marken eftersom jag inte ville chocka dem genom att ta in dem i värmen. Och där har de stått. På marken. Som andra mobboffer.
Men idag har de fått upprättelse. Jag har nämligen varit och köpt nya utemöbler. Ordningen är återställd. Det känns bra. Dessutom skulle jag nu kunna, om jag ville, sitta ute.

Braxellibraxbrax

Idag har jag gjort mina naglar. När jag gick därifrån slängde jag ett öga mot residenset. Och vem stod där och fiskade, om inte plutten. Det var egentligen ingen större överraskning. Det var ju där vi stod och fiskade igår. Jag gick i alla fall dit och Markus visade mig vad han fått på kroken precis innan jag kom. En rejäl gös.

Svenne fick också napp. Men han fick en brax. Det fick han även igår. Jag försöker vara en cool storasyster till Svenne. Jag vill liksom inte skämma ut honom. Så igår när han fick napp höll jag inne med min glädje. Men det bubblade inom mig. Jag ville göra indiandansen.
Idag, när det bara var han och Markus där, kunde jag inte hålla mig. Min dans gjorde jag dock innan jag fick fram mobilen och började filma Svennes fångst.

Plutten blev inte lika glad som jag. Brax är tydligen inget man vill ha på kroken. "Dom är så jävla fula och äckliga"

Sur som ättika, citron och kart

Jag har gått hela dagen och försökt förtränga att jag är sur. Jag har liksom inte velat lyssna på det, eftersom jag börjar bli den glada Anna igen. Jag har liksom inte velat erkänna för mig själv att jag är sur, för det är egentligen inget att sura över. Men jag är det. Sur. Sur som ättika. Som citron. Sur som kart.

Igår spelade Basic Element på Björnes här i stan, och jag har pratat om jag ville gå dit i en månads tid.

Det har bestämts hit och det har bestämts dit, att vi skulle gå. Men en efter en har de bangat. Och hockus pockus så var det ingen som ville gå. Vilket resulterade i att jag inte heller gick. Jag kan ju inte gå ut själv som en annan mobbad.
Detta är alltså anledningen till att jag är sur. Att ingen följde med mig. Att folk bangade fast vi bestämt. Det var ju inte som att jag ville gå ut, bara för att gå ut. Ja, så är det med den saken.

Jag har tidigare nämnt att jag av någon outgrundlig anledning följer Linda Rosings blogg. Hon är tillsammans med killen i Basic Element och hon följde med honom hit nu i helgen. Så här skriver hon om Mariestad idag:

http://kanal5.se/web/rosing/blog/-/blogs/3698945?_33_redirect=%2Fweb%2Frosing

Jag har gjort alla saker på min lista. Jag sparade smörjningen av jackan till sist. Det var det värsta. Det är kladdigt och tar tid. Men det behövdes verkligen. Den får, och måste tåla, mycket med tanke på hur mycket jag använder den; regn, blåst, skav och sol. Min skinnjacka är min bästa investering. Eller rättare sagt mammas. För missminner jag mig inte var det hon som köpte den till mig, och fick min förra vårjacka istället. Därför vårdar jag den ömt och med kärlek. Och med Viking Fiskar Smorning. Det är fina grejer det. Nu är den så gott som ny. Och redo för att åka motorcykel i veckan.

Volmar

Vad fick jag se? Jo, att Volmar har namnsdag idag. Gudars, det hade jag glömt bort om jag inte tittat i min kalender. Jag som är så noga med namnsdagar.

GRATTIS Volmar! Det är ditt namns dag idag.

Luktar hallongrottor

När jag haft en produktiv dag, så som den igår, brukar dagen efter bli desto mindre produktiv. Men inte idag har jag bestämt. Jag har bestämt att det finns några saker som ska vara gjorda innan dagen är slut. Jag har gjort en liten check-lista:

• Baka
• Smörja min skinnjacka
• Förbereda morgondagens lektioner
• Räkna ut hur mycket jag kan dra av i deklarationen

Bakningen är avklarad. Jag har gjort hallongrottor så det luktar i hela lägenheten.

På tal om att lukta förresten. När jag klev ur bilen på mossen igår kände jag att det luktade gödsel, och tänkte att det är väl min morbror och kusin som är ute och sprider. Det blåste ju därifrån. Sen tänkte jag inte mer på det. Och hängde ut min tvätt på tork. När jag kom hem hit och skulle lägga in mina rena kläder luktade de kobajs. Jamen det var ju roligt. Så nu hänger de på vädring här ute.

Mormor berättade igår när jag var där att morfars gravsten kommit på plats. Hon hade inte varit där och sett den, så vi hoppade in i bilen och burnade dit. Och så fin den var. Det var som om den var gjord för att ligga där. Eller ja, det var den ju. Men den passar verkligen in med de andra äldre stenarna. När vi stod där och beundrade stenen kom min morbror. Jag vart så glad! Jag hade tänkt på honom hela dagen. Jag kan ha sådana dagar då jag är galet Bengt-sjuk. Så att han dök upp där lite oväntat gjorde min dag.

Stormisch

Satan i gatan vad det blåser. Jag är på Jula Mosse och chansen att man inte får ett träd över sig känns betydligt mindre än risken att få det.

Syftet med min lilla tur hit ut var egentligen att lämna av vinterdäcken, och vattna blommorna. Men när jag ändå är här ute så har jag passat på att tvätta bilen, tvätta en tvätt som fått torka ute i vinden och påta i min smultron-rabatt. Jag har klippt av alla fula torkade blad från förra året, så att gröna fina nya kan titta fram lite fortare. De har redan börjat växa fick jag se.
Jag kunde inte heller låta bli att, för första gången i år, pröva mitt löpsteg utomhus. Som jag har väntat på denna dag! Hela långa snötäckta vintern. Jag gillar att springa. Jag vet inte varför. Kanske för att det är så skönt efteråt. Jag har ju inte sprungit ordentligt sedan i höstas, så jag var lite tveksam till hur det skulle gå. Men vad lätt det gick. Jag bara flög fram. Jag var som en Duracell-kanin som sprang och sprang och sprang och sprang.
Sen kom jag till andra delen av min löpsträcka, vägen tillbaka så att säga. Då förstod jag varför det gått så lätt. Jag hade haft medvind. Och vilken medvind sen! Det innebar ju att jag hela vägen tillbaka hade motvind för fuck. Jag trodde jag skulle dö. För varje steg framåt kändes det som jag sprang fem steg bakåt. De sista 200 metrarna sprang jag på knä.

Nu ska jag göra mig i ordning efter en rejäl dusch. Jag ska dra mig inåt stan igen. Men först ska jag stanna till hos mormor. Jag har inte pratat med henne sedan påskafton. Skämmes ta mig fan, skämmes.

Fönsterputsare

Igår när jag gick och la mig resonerade jag lite med mig själv, angående att ställa väckarklockan eller inte. Jag kom fram till att jag gott kunde sova tills jag vaknade av mig själv. Givetvis vakande jag kvart över 6 och kunde inte somna om. Jag saknar ju liksom somna-om-genen. Men jag försökte och gav upp klockan 7. Eftersom gymmet öppnar först klockan 9 drog jag på mig kläder och gick ut en morgonpromenad istället. Ja, idag har jag brutit min lördagsrutin med flit. Och då är det okej.

Nu håller jag på att putsa mina fönster. Jag är ingen expert på området, men ser jag en förbättring så är jag nöjd. Och bättre blir det. Det finns dock ett fönster som statens kontrollant inte skulle godkänna. Jag hade behövt en såndäringa rakbladsskrapa. Det är målarfärg på fönstret som sitter som berget.
Jag kom att tänka på när målarna var här i höstas och målade dem, och jag och Andréa stegade in här. Så fnissiga vi blev när det stod professionella målare i sovrummet där jag, la amatöra, höll på att måla om.

Åter till fönstren.

Fembot

Jag är egentligen inget fan av Robyn. Men när vi tittade på Skavlan igår och hon sjöng sin låt Fembot, kunde jag inte annat än att tycka att den är rätt bra.

Fredagstvång

Det var ofattbart att jag var så pass pigg imorse som jag var. Jag var ute på Jula Mosse redan klockan 06.55, för att hämta sommardäcken. Herregud, jag brukar ju inte komma härifrån förrän 7 i vanliga fall. Och ändå ställde jag inte klockan tidigare. Konstigt. Jag måste haft världens fart här på morgonkvisten. Detta medförde att jag inte kom en endaste minut för sent till jobbet.
När jag kom hem till stan igen i eftermiddags kunde jag åka raka vägen till verkstaden och få sommardäcken på. Mycket bra. Bara en dag för sent. Sen åkte jag vägen förbi Lenas och Mickes radhus där det pågår renovering så det står härliga till. Världens snyggaste tapet har de i trappan. Sån vill jag också ha!

Väl hemma i min lägenhet blev jag sittande i soffan. Den var grymt djup idag. Det tog mig en och en halv timme att tvinga mig själv att gå till gymmet. En och en halv timme! Det måste vara någon form av rekord för mig. Det är ju nästan skamligt. Men iväg kom jag och som en liten kontrast till mitt tidigare inre motstånd, ville jag inte gå därifrån och vart där i två timmar.

Ho ho! Nu plingar det på dörren här.

Lång dag

Föräldramöte stod på schemat denna kväll. Därför har det idag har det varit en jättelång dag på jobbet. Jag kom hem för typ en timme sedan, och nu sitter jag här och försöker varva ner. Jag hade behövt ett rejält träningspass, känner jag. De som säger att lärare jobbar för lite kan skita på sig.
Jag och Emil hade pratat om att träffas en sväng i eftermiddag, men han hade tokmycket jobb att stå i, så vi fick skjuta på det till en annan dag. Istället fick jag läsa om honom i dagens tidning.

Och ja, det är ju inte konstigt att han har mycket att stå i, när han numera är både trav- och fotbollsexpert. Jag tror att Emil är den ende i min närhet som lägger lika mycket tid på jobbet som jag. Dessutom tror jag inte att jag känner någon annan som fått ett helt uppslag i en tidning. Emil Pemil, är du en kändis eller?

Istället för att vara med Emil, fick jag massa jobb gjort. Än så länge ser det ut som jag kan få en ganska jobbfri helg. Men det kan i och för sig ändra sig imorgon. Det där kan man inte säkert veta.

Näe, nu måste jag gå och lägga mig. Det är trots allt en ny arbetsdag imorgon. Den sista den här veckan. TGIF tomorrow!

Tisdag

Idag fick jag den här teckningen av min elev Robin:

Jag blev så glad att jag till och med glömde fråga när han under min lektion hunnit göra den, med tanke på att han borde antecknat för brinnande livet. Men han måste ha studerat mig ganska väl. Han har fått med att min lugg är, nej var, på tok för lång och att jag alltid, när jag föreläser, står med benen i kors. Varför gör jag det? Jag tänker på det hela tiden och ställer mig tillrätta tusen gånger om dagen, men blir av någon outgrundlig anledning alltid stående som om jag vore kissnödig.

Som man även ser på bilden har jag idag haft utsläppt hår. Det orsakade stor förbryllning hos mina elever. Varför hade jag inte uppsatt hår? Jag bara kände för att ha det utsläppt. Jag plattade det imorse eftersom det är lättare att kontrollera då, och shitipitt vad långt det är. Jag kan nästan torka mig i räva.

Imorgon är det onsdag. Wehej, vad roligt det ska bli! Det ser jag fram emot. Och torsdagen, då jag ska jobba 8-20, blev alldeles nyss mycket lättare då jag har gjort roliga planer för eftermiddagen.

Brandlarm

Den här synen mötte mig när jag kom ut imorse:

Ja, jag fick skrapa rutorna. Det kändes inte helt okej. När jag startat bilen berättade den för mig att det var -2 grader ute. Jag undrar om det var därför jag drömde att pappa körde fast i snö. Jag sov med fönstret på vid gavel, och kanske frös jag och drömde om snö.

Idag har det varit drag på Djäkneskolan. Någon lustig elev startade brandlarmet och hela skolan var tvungen att utrymmas. Brandbilarna kom och polisen kom. I en av brandbilarna kom brandmannen Stefan. Jorå såatte.
Jag tyckte att det var en nyttig erfarenhet, i vilket fall. Själva brandövningen alltså. Jag visste ju inte riktigt hur rutinerna var. Men eleverna guidade mig och berättade precis hur jag skulle göra och vart vi skulle ta vägen. Nu är jag redo för en riktig brand.

Sköna drömmar

Inatt har jag drömt om pappa. Det var så himla längesen. Så när jag vaknade gav jag till ett glädjetjut. "ÄNTLIGEN", sa högt för mig själv. Efter att jag drömt om honom känns han så nära, så levande. And I love it!

Fantastiska söndag

Om jag fick bestämma skulle alla söndagar se ut som denna. Den har varit fantastisk. Förmiddagen var ingen go korv dock. Jag hade världens huvudvärk så jag fick gå och lägga mig och sova. Är det tacken för att jag inte var ute igår?
Efter lite sömn och en kopp kaffe var jag så gott som ny. Jag satte mig för att rätta lite, men jag pallar inte att vara inne när det är så fint väder ute. Eftersom mamma sagt att Svenne var i stan och fiskade med sina kompisar, ringde jag till honom och frågade om jag fick hänga på. De höll till nere i den nya hamnen så jag gick dit.

Jag satt i solen medan de gjorde tappra försök att få napp. Även jag försökte mig på att fånga en firre, men den enda som fick något på kroken var Marcus. Och det var en bräda.

Jag fick se årets första Tussilagon. Jag var sent ute, enligt Svenne. Men de här var de första jag såg. Och så är det med den saken.

Jag har hunnit med att tvätta och bekanta mig lite mer med mina grannar. Jag har även varit och handlat lite granna. Jag måste putsa mina fönster. Varje dag solen skiner påminns jag om detta. Därför har jag nu inhandlat en skrapa, vilket har varit det som hindrat mig. Dessutom har jag nu på kvällskvisten rättat färdigt proven. En riktigt bra dag, som sagt.

Alex, min Alex

Jag är stormförtjust i Alex Schulman. Det är ju ingen hemlighet. Jag följer hans blogg slaviskt och fick därför veta att han är med på Bingolotto ikväll. Jag tittar aldrig på Bingolotto. Jag visste knappt vilken kanal det går på. Men så satt han där, min Alex. Han är så himla rolig. Jag sitter här och fnissar hela tiden.

Bänskivsbyte

Jag har tidigare nämnt att mitt kök varit i behov av en ny bänkskiva. Jag har skjutit en del på det, eftersom det har känts som ett projekt. Men nu har jag tagit tag i det, eller jag skulle nog vilja säga att jag delegerat det.
Hela förra helgen och igår har mamma och hennes manliga bekant hjälpt mig med detta. Efter slit och släp är det nu helt klart.

Nu är min bänkskiva svart och matchar mitt golv. Det syns inte på denna bild, men så är det. Det blev ett helt nytt kök. Och jag kan numera lägga mackan direkt på bänken. Det kände jag inte att jag kunde innan. Det kan ha med min bacillskräck att göra.

Dagen har jag startat med en morgonpromenad med Ananthi. Jag är mör och fick mjölksyra i lårmusklerna i Stockholmsbacken. Men det var skönt att gå ut i friska luften, och solen skiner ju!

Huset fullt och fullt upp

Shit! Klockan är redan kvällen och den här dagen har liksom bara försvunnit ifrån mig. Jag har inte gjort det jag borde, men ibland finns det helt enkelt saker som är roligare att göra än att rätta prov.

Sarah Jessica Parker låg och sov så gott när jag kom hem. Jag kände att det var mysigt att någon låg i sängen när jag hem från gymmet. När klockan blev halv ett var jag tvungen att gå in i sovrummet och titta efter livtecken. Och där låg hon. Men sin lilla stjärt på min kudde. Så söt så. Ja, har man en 180 säng att hållas i så kan man ligga på vilket håll man vill. Jag gick fram och petade på henne och då gnydde hon till. Jag frågade om hon ville sova lite till, och jag förstod genom diverse konstiga ljud att hon vill det. Så jag satte mig i soffan och rättade lite.

Mamma och hennes manliga bekant var också här. Jag berättar mer om varför imorgon. Lena ringde och var trött på att se sina väggar och frågade om fick komma över. Självklart fick hon det. Herregud, vad jag var trött på min lägenhet när jag suttit inne i tre dagar när jag var sjuk. Jag visste precis hur hon kände. Bara att hon har varit sjuk betydligt längre än så, och därför borde vara mer trött på det än jag.

Men så ropar de där proven på mig ändå, och jag satt och rättade medan Sara och Lena konverserade lite över huvudet på mig. Då och då inflikade jag med något mindre klokt, och sen var det dags att stoppa något i magen. Då hade jag rättat de tre första frågorna av 14. Det är ju en början i alla fall.

Vi drog till donken, och nu har jag bytt i sängen och städat. Ja, hur söt Saras röv än är så kvarstår det faktum att jag har bacillskräck. Och så vitt jag vet så kan man inte byta i sängen för ofta. Jag sitter här och vädrar korsdrag för jag är så satans varm. Dessutom luktar kontaktlim väldigt starkt. Jag vill ha frisk kall luft. Jag längtar ut. Jag måste gå ut. Nu.

Tjejbesök

02.17 inatt ringde Richard. Han påstod att han hittat något på stan som tillhörde mig. Eller i alla fall borde vara hos mig. "Jaså jaha" tänkte jag. Det visade sig att Sara blivit ovän med sin vän. Så framåt halv tre fick jag besök och nu ligger det en söt liten tjeja i min säng och snusar.

Där får hon ligga medan jag går till gymmet. Lördagsrutin är en lördagsrutin.

TGIF

Då är det fredag igen. Den här veckan har gått galet fort. På både gott och ont. Jag hinner inte med det jag ska, kan jag tycka. Men å andra sidan handlar det väl helt enkelt om prioriteringar.

Idag hämtade jag upp Lena efter jobbet och vi åkte till Jonna för att dricka kaffe. Sara var också där. Det är inte ofta vi brukar fika hemma hos någon av oss sådär, men omständigheter gjorde att denna lösning var bäst. Och det var inte fy skam. Jonna hade dessutom bakat muffins, som var jättegoda.

Jag åkte sedan och körde spinning. Det var det värsta spinningpasset jag varit på. Jag trodde jag skulle dö. Dels på grund av trötthet, dels på grund av drunkning. Jag trodde jag skulle drunkna i mitt egna svett. Det rann på armarna, på benen, på ryggen, på bröstet. Jag fick svett i ögonen, öronen, näsan och munnen. Det var helt fruktansvärt ju. Jag torkade och torkade, snöt och snöt. Jag var faktiskt lite nära att ge upp, men jag bet ihop hela timmen ut.
Den panikkänslan jag fick, gjorde att jag ville ha frisk luft. Så jag gav mig ut på en promenad också. Det var toppen. Solen värmde fast klockan var sju.

Jag sitter här och undrar hur det är att pussa Tommy Körberg på munnen. Han har ju ingen överläpp.

Ofullständiga meningar

Mina dygn har för få timmar. Det är ett som är säkert. Det är galet mycket att göra nu. Jag har hela dagen funderat på om jag kunnat göra något av det, som nu hopar sig i gigantiska högar på mitt skrivbord, under lovet. Mitt samvete blev lite stillat när jag kom fram till att jag inte hade kunnat göra något av det. Det är så illa att jag inte ser något av själva skrivbordet. Det är totalt överbelamrat med papper och böcker.
Jag blir lite stressad när det blir så där. Någon gång vid tre slutade jag att avsluta mina meningar. Och så har det varit sedan dess. Tur att mina kollegor inte blir irriterade, utan skrattar åt mig, när de inte förstår vad jag menar eller vill få fram.
Framåt eftermiddagen, när jag inte hunnit arbeta bort hälften av det jag borde, och ändå jobbat över en och en halv timme, blundade jag, höll för öronen och gick hem. Helt plötsligt vart min planfria helg väldigt planerad.

Jag åkte till Karl för att ta en kopp kaffe. En snabb liten kopp sa jag till honom, men blev ändå sittande i över en timme. Inte heller där pratade jag i fullständiga meningar. Jag hade så mycket att säga att jag hade fyra fem meningar på gång samtidigt. Ja, jag säger då det. Eller inte.

Lunchen med Emil var väldigt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att få upp maten. Helt seriöst. Det var riktigt nära där ett tag. Men det var precis vad jag behövde - ett asgarv från hjärtat.
Jag lyckades även med den stora bedriften att för första gången, enligt Emil, viska. Ända sedan vi lärde känna varandra någon gång på 90-talet, har han påpekat att jag inte kan viska. Han nästan applåderade åt mig när jag idag lyckades med detta.

Nu ska jag ta och jobba lite till innan jag hoppar i säng. Sjuorna har 90 svåra ord i läxa till imorgon, och här ska göras ett kick-ass-läxförhör.

Over and out. ("out" svarar Sara)

Varning

Jag blev fnissig på vägen till jobbet idag, då jag ofrivilligt blev påmind om en händelse som hände veckan innan lovet. En morgon, på väg till Skara, kom jag ikapp två lastbilar med bred last. Så pass bred att de hade en varningsbil framför sig. Vi lämpligt tillfälle burnade jag om de båda lastbilarna, men kom inte om deras varningsbil eftersom jag fick möte hela tiden. Jag blev liggande bakom den ett bra tag och när jag tittade i backspegeln såg jag att vi kört ifrån lastbilarna. På en rejäl raksträcka fanns det på min väghalva bara varningsbilen, som låg framför mig, och jag.
Jag kunde inte låta bli att skratta. Vad skulle alla mötande bilister tänka? Det såg ju ut som varningsbilen varnade för mig. Han körde där med blinkande lampor för att göra alla trafikanter upp- märksamma på vår framfärd. Det roliga är att jag ibland skulle behöva en såndäringa körande framför mig, för att varna.
Imorse hamnade jag återigen mellan en varningsbil och lastbil. Men idag kunde jag ganska snart köra om.

Imorgon ska jag äta lunch med Emil. Det ser jag fram emot. En guldkant i min vardag.

Jag svarar "ja, det gör jag"

Första dagen efter lovet

Då var jag tillbaka i verkligheten igen. Nu börjar mitt inrutade liv med jobb, träning, äta och sova. I den ordningen ligger prioriteringen. Tråkigt att jag inte hinner med så mycket socialt umgänge, tycker jag fortfarande. Men det är väl därför det finns ledigheter och, i vissa lyckliga fall i mån av tid, även helger. Vill man träffa mig får man helt enkelt träna, äta eller sova med mig.

Första arbetsdagen har varit som första arbetsdagen efter ett lov brukar vara. Alla är trötta och ur fas. Så även jag. När jag satte mig vid skrivbordet imorse var jag så trött så jag inte kunde se ordentligt. Ögonen stod åt alla håll. Jag sov inte speciellt många timmar i natt. Trots att jag var nyduschad, nysmörjd och hade bäddat i rena sängkläder. Den där John Blund och jag börjar bli seriöst osams.
Inte blev mitt urfasande bättre av att jag inte kommer åt mina dokument jag sparat på skolans datorer på grund av att de gjort om dem. Och inte underlättades min dag av att de nya kopierings- maskinerna inte fungerade på grund av att någon, jag nämner inga namn, kört paperjam i båda inom loppet av två minuter. Jag fick ta löpet till tryckeriet. Så det löste sig bra.

På vägen hem satt jag och resonerade med mig själv om det skulle bli en vända till gymmet eller en promenad. Jag bestämde mig efter mycket om och men för att gå till gymmet. På vägen dit tog jag vägen förbi blomsteraffären och sen svängen om Lena. Den stackaren är jättedålig, så jag tänkte att lite blommor kanske skulle göra henne glad. Och så fick jag se hennes gula, ja gula(!) hud. Hennes lever är lite krasslig på grund av en av medicinerna hon äter efter sin knäoperation. Hon vart glad och överraskad, vilket var mitt syfte. Nu vill jag att hon ska bli bra så jag slipper oroa mig för henne. Bli frisk. Bli bra. Du och jag.

Vart tar det vägen?

Jag funderar på en sak. När man sitter vid datorn händer det ibland, i mitt fall typ jämt, att man skriver rakt ut i ingenstans. Man sitter här och knappar, och när man tittar upp så har man inte skrivit någonstans. Som när man till exempel ska skriva i ett lösenord, så har man råkat trycka bort markören. Åter till min fundering. Det man skriver ut i ingenstans, vart tar det vägen? Jag tror att Reinfeldt eller CIA eller KGB eller något liknande snappar upp det.

Jag har nu gjort ett prov på Kalla kriget, Kubakrisen och Vietnamkriget. Det är lite klurigt att göra prov. Man ska ju ta med det viktigaste, men jag tycker att allt är viktigt. Det oviktiga är ju redan bortsollrat av andra. Därför brukar mina prov bli ganska stora och omfattade. Hittills har ingen klagat, eftersom eleverna gärna vill visa att de kan och att de har läst på. De gånger jag gjort mindre prov har många känt att de läst på för mycket och i onödan. Inte för att man kan göra det, men det är så de känner. Så jag fortsätter köra på med mina stora prov.
Nu ska jag bara planera arbetsområdet Antiken, så är jag redo för en ny arbetsvecka.

Jag har precis ätit kycklingen. Någon kan väl ringa framåt kvällen och se så jag lever.

Sista dagen på påsklovet

Sista dagen på påsklovet. Som alltid går det alldeles för fort och när jag skulle sova igår låg jag och tänkte på att jag borde åkt bort. Jag ångrar mig nu. Jag skulle åkt bort två dagar eller tre. Typ till K-stin eller Smögen eller Stockholm. Samtidigt har jag haft saker här hemma, saker som jag tagit ikapp eftersom jag har dåligt med tid på veckorna. Men jag skulle behövt komma bort.

Min dag började redan klockan sju. Då var det tydligen dags att vakna. Gymmet öppnade inte förrän nio idag så jag fixidonade lite här hemma innan jag gick dit. Jag har en grymme träningsvärk efter lördagens pass, men av någon anledning så går det lättare att träna med träningsvärk, bara man har blivit varm.
På tal om träning så har Ananthi, i egenskap av vän men även instruktör, sagt att jag borde investera i ett par spinningskor nu när jag har blivit helt galen i det. Dessa skor ska tydligen göra stor skillnad. Det säger både hon och många på internet. Japp, jag passade på att goggla lite imorse. Har man en gång provat vill man aldrig spinna utan dem. Så säger hon, så säger bloggarna. Helt klart värt att tänka, på med andra ord.

Jag kom på att jag kanske bör äta något idag och när jag tog fram kycklingen ser jag att det står "Nytt recept" på påsen. Vadå nytt recept? På kycklingar då eller?

Sen läste jag "Mördad med saltlake". Herregud, vad brutalt. Så kan man ju inte skriva. Jag stod och tittade på påsen en bra stund. Helt förbluffad och förundrad var jag. Och vadå 80 % kyckling? Vad har jag köpt för nåt egentligen? Sen såg jag att det inte stod mördad utan mörad. Ja, det var ju bra det. Sen funderade jag på om det är nytt recept på saltlaken? Eller vad är saltlake? Är inte lake en fisk? Nej, jag fattar inget. Kanske bör jag äta något annat.

0404

Idag är ingen vanlig dag, för det är Karins födelsedag. Hurra!

Det är galet vad solen skiner. Jag känner att jag måste vara utomhus när vädret är som det har varit idag. Jag frågade Ananthi om hon inte ville göra mig lite sällskap. Vi gick ner till hamnen och satte oss i solen och pratade om livets stora ting.

Det är fortfarande is, men om några månader sitter vi där och äter glass och tittar på båtar. Men det är rätt bra som det är nu också.

Lördagkvällens

Ja herregud, vilken fantastiskt rolig kväll jag hade igår. Det blir alltid livat när vi alla träffas. Eftersom en bild eller fjorton säger mer än tusen ord...

Påskbordet

Plutten är mätt

Vi gick ut och letade efter våra påskägg som Bettan gömt

Plutten hittade sitt ägg

David letade länge efter sitt

Precis som jag

När vi ändå var ute gick vi till ladugården och tittade om det var någon kalv på väg ut. Det var det inte, vad vi såg. Karin bar mig dit för det var så geggigt. Hon bar mig inte på ryggen, utan på magen. Jag skrattade så jag höll på att dö

När vi kom in gjorde vi äggtoddy.
Elin och Svenne rörde för glatta livet

Karin öppnade sina presenter

David tröttnade på att röra sin, så jag fick ta över

Karin fick en gjutjärnsgryta. Det ville jag också ha. Så det fick jag. Det blev jag glad för

David och min morbror Bengt

Vi brukar elda påskeld och skjuta raketer också. Men det har inte gått att åka ut på gärdet och göra någon brashög.

Glad Påsk

Nu sitter jag hemma hos mamma och väntar på att alla ska bli klara för att åka hem till min morbror Bengt. Jag är förväntansfull. Som ett barn på påsk.

Glad Påsk!

Påskafton

När vi var små hade Karin och jag varsin höna som man har godis i. Alltså, de är så fula. Så fula att de blir häftiga. Jag har letat fram min och tagit med den hit. Den är påsk för mig.

Påsken innebär, liksom julen, traditionsenligt firande. Och jag som är lite smått galen i traditioner trivs som fisken en dag som denna. Vi ska precis som alla andra år åka till min morbror och äta påskbord i kväll. Jag ser verkligen fram emot det. Dels på grund av själva påskbordet med nubbe, men även på grund av att jag träffar min släkt alldeles för sällan. Jag har redan bestämt att jag ska sitta som en köttbulleboll i Davids knä. Och sen ska jag mucka bus med både Svenne, David, Johan och Bengt. Roligt roligt.

Eftersom Syster Yster fyller år imorgon ska vi fira henne hos Bengt ikväll. Två flugor i en smäll, som man brukar säga. Hon ska inte få mindre än fyra presenter. Man kan ju tro att hon fyller typ jämnt, men det gör hon inte.

Mitt skämt

Jag har fått höra att jag måste stå på mig mer. Ibland kan jag tycka att det inte är lönt att göra det. Det är så många andra som strider. Och tycker jag själv att jag har rätt, så skiter jag i vad andra tycker och tänker.

Men nu tänker jag ta strid. Nu tänker jag stå på mig.

Det är nämligen såhär att jag har kommit på ett skämt. Ja, jag har kommit på det helt själv. Närmare bestämt i förrgår när jag inte kunde sova. Och mina vänner som har fått ta del av mitt skämt har sagt att det inte är så bra. Jag har till och med fått 1 av 5 på en skala där 5 är asbra. Jag håller inte med. Jag tycker att mitt skämt är bra. Rent utav ganska roligt.

Håll i hatten, för här kommer det:

På vilken ort är man bra på att dricka kaffe?
Branäs.
(Näs som i Nescafé)

Jag vet. Man kan inte riktigt tro att jag kommit på det själv. Men det har jag. Så fyndig är jag. Så rolig är jag.

April april

Ha! Trodde ni seriöst att jag tror att det heter "kurdinalisk upplevelse"? Som om våfflorna kom från Kurdistan. Eller var gjorda av en kurd.

Herregud. Det heter ju kulinarisk.

Gick ni på den lätta?

Våfflor

Jag och Karl har fler gånger under den senaste tiden pratat om att vi ska göra våfflor. Men sen har det inte blivit av på grund av att jag inte haft alla saker hemma. Men så idag är det dagen då det blev av. Inte dumt alls faktiskt.

Jonna och Johan kom och drack kaffe med oss. De ville dock inte ha våfflor. Så de slapp. Men de ska bara veta vad de missade för kurdinarisk upplevelse.

Skithjärna

Jag säger det igen, jag har sagt det förut, men saken är den att det aldrig tar slut - kan jag inte bara få sova ordentligt? Alltså, min hjärna.. Den tänker ju på precis det den vill. Jag kan inte styra det. Och jag tänker att "tänker jag på det här en gång till kräks jag". För jag vill verkligen inte tänka på det. Jag är så trött på att tänka på det. Men sen helt plötsligt kommer jag på mig själv. Då har hjärnan tagit en liten promenad dit, utan att fråga mig om lov. Skithjärna.

Jag hade tänkt, och såg fram emot att, gå en morgonpromenad idag. Men här står ju regnet som spön i backen. Ingen go korv att gå ut i. Så nu är jag klädd för att köra ett pass på gymmet istället. Gårdagens abs-pass har gett mig en härlig träningsvärk i magen. Jag gillar att ha träningsvärk. Träningsvärk och jag, vi skulle kunna leva lyckliga tillsammans.

Idag ligger Lena Spena Haddock under farbror doktorns vassa kniv igen. Vaken, dessutom. Usch då. Det är så att jag blir lite nervös också. Men det kommer gå så bra.
Och Lena, för alla gånger du sagt det till mig under mina två sjuk-veckor: jag går och tränar nu då!
Så. Jävla. Ägd.