The time is now

Oh there’s a whisper in the wind
Something’s going on among the leaves
Can’t put my finger on it, but it’s calling out my name
There’s no mistaking what this day has to say

It whispers in my ear and says…

Why don’t you come out?
I’m waiting on you, waiting on you
Come out!
I’m waiting on you, waiting cause
The time is now, the time is now

I turn my face up
Look at the dancing clouds
I got no rush to anywhere I’ll stand right here
And take this day in
Make my mark on this moment
Play all the games that this day has to offer

I whisper in your ear and say…

Why don’t you come out?
I’m waiting on you, waiting on you
Come out!
I’m waiting on you, waiting on
Won’t you come out?
I’m waiting on you, waiting on cause
The time is now, the time is now, the time is now, the time is now…

The time is now

Lyckolöv

För väldigt väldigt många år sedan såg jag ett tecknat barnprogram. Det var två djur som var ute och gick i skogen en höstdag. Löven föll av träden, precis som nu, och om man fick ett löv på sig och fångade det var det ett lyckolöv. Ett löv som gav tur och lycka under året, tills man fångade ett nytt nästa höst.
Sedan jag såg det här barnprogrammet har jag varje höst fångat ett fallande löv. Det har inte varit så svårt med tanke på att jag bor i skogen. Idag fick jag årets lyckolöv. Ett fräknigt litet mök.

Jag har en väldig träningsvärk idag. Jag är så öm att jag fnissar när jag tar av och på mig jackan. Jag gör konstiga ljud när jag sätter mig och reser mig. Det gör ont på ett skönt sätt så jag klagar inte. Jag tycker dock att det är märkligt, för det var inte så länge sen jag gymmade.
Jag var precis hos min morbror Bengt. Jag höll på att stupa in i farstun då jag skulle ta av mig stövlarna. Givetvis stod han och såg när jag höll på att skalla golvet.
- Aaaaj! Shit!
- Vad gör du?
- Fan, det känns som jag har ljumskbrock. (Jag fnissade)
- Vad har du gjort?
- Gymmat.
Bengt flinade.

Stor mage, rund mage, hård mage

Gravida kvinnor är något av det vackraste jag vet. Inte alla, men de flesta. Idag har jag varit med min kompis Andréa. Hon är så galet mycket gravid. Hennes bebbe ska komma om bara några veckor. Hennes mage är enorm. Jag blir så fascinerad. Jag frågade om jag fick ta på henne, vilket jag fick. Jag har klappat henne på magen hela eftermiddagen. Herregud, det ligger en liten människa i min vän. Det känns så märkligt. Jag böjde mig ner och satte munnen precis vid hennes mage och sa ”Hallå hallå där inne. Det är Anna. Vi ska bli kompisar du och jag.” Andréa bara tittade på mig. Men hon är van. Jag och Andréa har varit kompisar, mer eller mindre intensivt, sen vi gick på lågstadiet. Vi är anledningen till att jag inte ens blir lite irriterad när mina elever på högstadiet sitter och fnissar och får skrattanfall. Jag undrar hur många lektioner vi förstörde med våra asgarv. Otaliga.
Hon är den första av mina vänner som får barn, som bor nära vill säga. Linda var egentligen först ut men eftersom hon bor i Karlstad så kunde jag inte följa processen på lika nära håll, och inte lika ofta. Jag ser fram emot när bebben har ploppat ut. Jag har redan köpt present.

Igår när jag gick till sängs ställde jag tre alarm. Så tankespridd som jag har blivit skulle det inte förvåna mig om jag skulle försova mig, med tanke på att jag sovit drygt sex timmar de senaste fyra nätterna. Det är alldeles för lite för mig. Men har man insomningsproblem och inredningstankar så har man.
Min dag startade riktigt bra. Jag hade all tid i världen tyckte jag. Tills jag inte kunde hitta locket till kaffemuggen. Jag rev ur hela skåpet, men det var spårlöst borta. Jag funderade på att hälla ut kaffet i slasken, men det luktade så gott så jag tänkte att det kanske kunde gå ändå. Jag kände mig som en amerikan när jag hade två stora väskor och en kaffemugg i högsta hugg på väg till arbetet. Mer amerikanskt blev det när jag hade kaffet i ena handen, pratade i telefonen med den andra och styrde bilen med benet.

Blås på mig

Jag tycker verkligen om när det blåser. Det är så himla mysigt. Det har blåst mer eller mindre varje dag den här veckan, men idag blåser det satan i träden. Det knakar i vårt hus då. Det känns hemtrevligt på något vis. Jag tycker om när vinden drar tag i håret och rufsar runt det till oigenkännlighet. Man kan ha världens sämsta hårdag men det spelar ingen som helst roll eftersom man inte har någon frisyr minuten efter att man stoppat huvudet utanför dörren i alla fall. Och det gäller ju för alla människor. Med hår alltså. Ja, annars kanske man inte har dåliga hårdagar. Jag planerar att sova med öppet fönster inatt så jag hör ordentligt när det viner ute. Höstmys.

Lägenheten var hur fin som helst. Där skulle jag kunna sätta bo. Där vill jag sätta bo. Jag vänder och vrider på fördelar och nackdelar. Tänkte att jag kanske inte behöver göra något förhastat den här månaden också. Jag har under den senaste tiden förhastat mig så det räcker till för hela min livstid. Beslutsångest hej hej beslutsångest.

Jag är fortfarande i behov av en personlig assistent. Jag såg på vägen in till stan att bilen behövde tankas och tänkte att jag gör det på vägen hem. När jag åker från Lena till Ananthi piper det till, lampan börjar lysa och det står på displayen att det är lite med bensin. Just det. Det hade jag glömt. När jag säger hej då till Ananthi kommer jag på att jag ska tanka också. När jag kommer ut i bilen hade jag glömt detta och tycker att det är tur att bilen säger till. Tre gånger har jag alltså förträngt detta. Och vad gör jag? Jo, jag åker väl förbi Statoil. Jag kommer på det, svär och får vända i Ullervad. Jag är tankspridd.

Jag har precis packat väskan för en ny arbetsvecka och träningsväskan ifall andan skulle falla på. Om den inte gör det får jag helt enkelt tvinga mig dit ändå. För det är så det funkar.

Om en vecka är det Kanelbullens dag. Det ska vi fira!

Innebandydebut och en släng av social kompetens

Min helg fick en bra start då en av mina elever ropade ”Hej då, läsfröken!” över hela skolgården när jag gick till parkeringen. Jag blir varm i själen. Mina sockertoppar.
Efter jobbet åkte jag till Lena och spisade. Jonna kom och vi gick och fikade. Jag har inte träffat Jonna sen jag flyttade till Lund så det var mycket nöje. Det blir ändå en annan sak att sitta och prata och fnissa ansikte mot ansikte än över telefonen.
I fredagskväll såg jag min första innebandymatch. Jag följde med Sara för att titta på Lockeruds damlag, där Saras käresta spelar. Mitt begränsade sportintresse gjorde att jag inte hade några höga förväntningar. Men det var faktiskt ganska roligt. Som hockey. Utan skridskor. Och utan kyla. Marjo gjorde målet som bidrog till att det blev oavgjort och hon blev även utsedd till matchens lirare. Bra där. Grattis grattis.

Igår hade jag en fixidonardag. Jag gjorde småsaker som man gärna skjuter på. Jag sorterade papper, packade upp min väska, gjorde rent kattlådan och målade tånaglarna. Fy, de två sistnämnda är fan nasty. Som tur är går Tigern hellre ut och gör sina behov än sätter sig i lådan, men eftersom lådan står bredvid velån i pannrummet hamnar det lätt bark och bös i den. Jag vill ju inte att katten ska få en sticka i baken. Att måla tånaglarna är inte så mycket trevligare. Jag tycker verkligen att fötter är äckligt. Den där reklamen på tv, mot fotsvamp eller vad det är, när det sitter en tjej och pillar på en killes tår utan handskar får mig att äcklas ihjäl. Eller den där reklamen för skor när tårna har ansikte och sjunger ”Fötterna protesterar, fötterna har fått nog..” Jag klarar inte av det.
Jag blev överraskad och otroligt glad när jag fick ett sms av Niklas. Det var verkligen inte igår vi hördes av. Han föreslog en eftermiddagsträff och jag är inte den som är den. Vi har två ställen vi hänger på när vi träffas, beroende på årstid. Snapen eller Bäcken. Eftersom sommaren är slut kändes inte Bäcken som ett alternativ, så vi åkte till Snapen och gick en promenad. Niklas frågade om jag hade klippt lugg nyss och vi kunde därmed konstatera att vi inte träffats sen januari. Sweet Jesus, det är ju galet längesen. Vi hade en hel del att prata om med andra ord.
Att mitt ogillande för att träffa nya människor har blivit bättre, tack vare Lund, visade sig när jag kom till Lena och Micke hade förfest där. Jag tyckte inte ens att det var lite jobbigt fast vardagsrummet var fyllt med enbart nya ansikten, som dessutom tillhörde killar. Bra bra. Framsteg framsteg.

I eftermiddag ska jag titta på en lägenhet, vilket förmodligen kommer att ge mig beslutsångest. Jag tycker inte att jag har annat än beslutsångest nuförtiden. Det är prutt. Och den berövar mig på sömn.

Tar igen förlorad tid

Det är torsdag idag och jag har mer eller mindre tillbringat alla dagar den här veckan med Lena Spena Spykorv. Varje dag efter jobbet har jag åkt dit och ätit middag, och sen har vi hittat på diverse bus. Att hon är nyopererad och sjukskriven, vilket är anledningen till att vi kan träffas i ganska stor utsträckning, begränsar oss inte nämnvärt. Jag har redan hunnit skämma ut henne genom att förklara för kassörskan att Lena varken hade lust eller ork att prova tunikan på grund av att hon är handikappad och en släng invalid. Öppet köp is the shit.

När jag som privatchaufför skjutsade Lena till tandläkaren igår burnade jag på rakt fram utan att se att vägen var avstängd för trafik. Jag tyckte vi var otäckt ensamma på en av Törebodas mest trafikerade gator och anade ugglor i mossen när till och med lastbilen som körde bakom oss svängde av på en minimal gata. Givetvis fanns det skyltar, men ibland bara missar man. Vi fick göra en u-sväng och jag kunde inte låta bli att hånskratta åt det faktum att jag körde Lenas bil, som många i Töreboda känner igen. Lena var inte lika glad åt detta. Men vi bara garvade. På något vis kändes det typiskt oss. Typiskt mig.
Idag när jag satt i soffan och väntade på att Lena skulle bli klar för en runda på marknaden konstaterade hon att vi sannerligen tar igen all tid vi varit ifrån varandra den senaste månaden. Och med tanke på att vi har planer för både imorgon och lördag så kan jag inte göra annat än att hålla med. Jag skulle även vilja tillägga att vår relation har utvecklats under denna vecka, då hon anser att en dörr till toaletten tydligen är överflödig. Jag gillar’t.

För första gången den här veckan var jag hemma i skaplig tid och hade kvällen fri. Mamma skulle ut och gå en rensa-huvudet-promenad och jag frågade om jag fick slå följe. En ganska dum fråga, med tanke på att man rensar huvudet bäst när man går ensam. Men givetvis fick jag följa med och jag lovade att jag skulle vara tyst. Det slutade med att jag pratade oavbrutet i en hel timme, under hela vår promenad. Satan i satan. Jag kom på mig flera gånger och tänkte att nu får jag väl ändå knipa. Men jag kan liksom inte hejda mig. Det bara bubblar i mig. Allt prat vill komma ut.
Det fick mig att tänka tillbaka på en cykeltur vi gjorde i våras då jag pratade non stop. Helt plötsligt tvärstannar mamma och stoppar i bomull i öronen. Då sa jag till henne att hon bara kunde bett mig att vara tyst. Hon behövde inte vara så dramatiskt att hon stoppade i anna-stoppers i öronen. Hon sa att det visst inte berodde på mig, utan på vinddraget och att hon allt hörde vad jag sa ändå.

Nu är det mindre än en vecka tills Erik Hassle ska få höra mig sjunga hans låtar. Wohoo!

Tempo

Dagarna bara springer iväg och jag vet inte vart de tar vägen. Den senaste månaden har jag haft känslan av att mitt liv går i 180 knyck och drar mig med. Jag tror inte det beror på att jag har massor att göra, det har jag ju bara haft den här veckan, utan mer att jag är lite rastlös, rotlös och troslös.

Det går fint på mitt nya jobb. Det är något tålamodsprövande, och att jag sover dåligt och därför är supertrött gör inte saken bättre. Men när eleverna gör bra ifrån sig glömmer jag det lika snabbt. Igår var en kille jättebra. Då ropade jag ”Yoho! Vad bra du är! High five!” och vi high fivade. Anledningen till att jag är lärare.

Igår kom min morbror förbi. Han flinade åt att jag gick klädd som en eskimå här inne. Mitt värmeslag har bytts ut mot kylslag. Jag klagar inte på kylslag. Det kan man göra något åt med hjälp av kläder och filtar. Det gäller inte för värmeslag. Jag blev i vilket fall varm i hjärtat när han kramade om mig som bara han kan. Jag ska inom kort bonna av mig lite genom att följa honom och David i hälarna och gå dem på nerverna när de grejar på sina gårdar. Jag blir helt själaglad av att vara med på ett hörn.

Ikväll blir det onsdagsmys. Men först ska jag hinna ut på en löprunda. Jag funderar på om det är älgjakt.. Nee. Eller? Jaja, det lär jag ju märka.

Fruktpallar'n

Jag har nog inte insett att jag saknat ”hemma” förrän nu när jag är här. Förmodligen för att jag trivs attans bra i Lund. Men Jula Sjövik kommer alltid att vara hemma för mig, oavsett vart jag bor. Det är huset och dess omgivningar som gör att jag älskar alla årstider. Nu är det som bekant höst. Och jag älskar det - det speciella ljuset på sena eftermiddagen, de färgglada löven, alla lukter och den friska luften.
Det känns tryggt att vara hemma. Det finns saker som inte förändras, och det är trygghet för mig. Det började med att vi kunde konstatera att det var 15 grader inomhus. Det var betydligt varmare ute så vi öppnade dörrarna ut och släppte in värmen. Helt galet. Och jag vart så glad att Tigern dök upp precis när vi kommit innanför dörren. Han kom in, brydde sig inte något vidare värst om mig men kom och hälsade, gick ut och spydde på gruset för att sen komma in igen. Jag är hemskt tacksam att han kräktes ute och inte i min säng som sist. En klok katt. Jag fick ta och hämta en skyffel och slänga ut spyan i skogen. På kvällen kröp jag upp i soffan framför tv:n tillsammans med en filt. Då kom Tigern och la sig i mitt knä. Det var så mysigt så jag trodde jag skulle gå åt. Jag som inte ens tycker om djur!

Idag har jag haft en fantastisk dag. Den började dock lite stressigt och jag åkte hemifrån 25 minuter innan jag skulle infinna mig på nya jobbet. Inte bra med tanke på att jag inte visste vart jag skulle. Gasen i bott och jag var där med fem minuter till godo. Efter jobbet åkte jag till Lena. Det är galet att vi inte träffats på över en månad. Sara slöt upp och vi begav oss till Ströget. Skräll. Vi satt och smidde framtidsplaner, fnissade och hade förfärligt trevligt.
När jag kom hem gav jag mig ut på en löprunda i skogen och bara njöt av hösten. Sen åkte jag och hälsade på mormor. Söta, fina, rara, gamla mormor. Vi hade så mycket att prata om, så jag var där en bra stund. Innan jag åkte hem passade jag på att plocka fickorna och händerna fulla med päron. Det är fantastiskt att kunna plocka frukt från träden. Så jag fortsatte min pallning hemma i plommonträdet. Ännu en anledning att älska hösten.

Mot västgötaslätten

Det är en trött Anna som sitter på tåget mot västgötaslätten och fördriver tiden med att skriva om sig själv i tredje person och att – inte sova. Trots att hon sannerligen är trötters tös idag.
Men idag, precis som de senaste gångerna jag varit aptrött, så känner jag att det är värt det. Det var värt att göra en roadtrip till Karlskrona igår för att titta på Lundaspexarna. Vad bra dom var! Det finns några grabbs där som sjunger riktigt riktigt bra. Bland annat Magnus, som jag har skrivit om tidigare. Han som satt mittemot mig på musikalens sittning. Fördelen med att hänga med kryddan av Akademiska Föreningen, med andra ord K-stin och Linnea, är att man får vara med om så mycket mer än vad andra får. Vi fick till exempel se spexet gratis, vi släpptes in bakvägen och fick vara med och dricka stötgrogg både före föreställningen och i pausen. Det var också roligt att se Gustav, som jag ”bara” träffat till vardags, i sitt essä och rätta element. Och dekoren var awsome, Thomas.
Vi var tillbaka i Lund vid ett men klockan var närmare tre när jag släckte lampan. Jag hade ställt tre alarm, bara utifall att, med början kvart över sju. Jag hade lite att greja med innan tåget gick halv tio. Och här sitter jag nu. Det ska bli gött att komma hem och få dricka mösavatten och klappa Tigern på magen.

Gustav är han i klänning.

Roadtrip

För tredje gången den här veckan har jag varit i min favoritaffär Village. Det är en inredningsaffär som har så galet mycket fint. Jag kan gå runt och titta hur länge som hest. Och uppenbarligen hur många gånger som helst. Idag passade jag på att ta med mig deras höst- och vinterkatalog hem. Jag blir helt till mig när jag tittar i den. Det är som när jag och Evelina var på Rörstrand och jag blev så uppspelt att jag nästan inte fick luft. Mina favoritsaker i katalogen är givetvis julsakerna. Jag vill att det ska bli jul nu. Ögona böj.

I övrigt har jag en fixidonardag idag. Jag tvättar och plockar. Vi är ett gäng som ska ut på roadtrip om en stund. Närmare bestämt Karlskrona. Jag kollade precis på kartan. Shit, det är ju aslångt dit. Vi ska i alla fall åka på Lundaspexarnas uppsättning ”Peter den Store”. När vi kommer hem ska vi vidare på partaj. En lördag som kan sluta hur som helst med andra ord. Hey ho, let’s go!

På Mejeriet

Jorå såatte...

Seriöst?!

Jag hamnar titt som tätt i situationer då jag funderar på om livet hånar mig. Ganska ofta försätter jag mig själv i dessa situationer, helt ofrivilligt och ovetandes givetvis. Men ganska ofta har jag inget med saken att göra överhuvudtaget. En sådan situation var jag med om idag.

Det finns tre saker här i livet som jag finner ytterst obehagliga. Okej, jag är mer eller mindre livrädd för dem. Dvärgar, råttor/möss och mörkhyade personer - och då menar jag riktigt riktigt svarta. I den ordningen kommer de. Jag blir dumförklarad varje gång min skräck uppdagas. Men jag kan inte rå för det. Människor är rädda för spindlar, ormar och döden. Jag är rädd för dvärgar och svarta. Det bara är så. Det finns otaliga historier om mina möten med dessa två kategorier av människor som skrämmer livet ur mig. Den ena, i mina ögon, värre än den andra. Jag är förföljd av alla världens dvärgar. Man kan därför tycka att jag borde ha vant mig. Men icke.

Idag kom jag på min bicicleta (= cykel på spanska [bissikleta]) och möter en riktigt jättesvart person. Detta är inget jag normalt skulle ha reagerat på. Jag är inte helt störd. För det är liksom först när personen kommer, i mina mått mätt, för nära mig som jag blir rädd.
Det som får mig att reagera är den svarta personens sällskap, eller rättare sagt kombinationen av de båda. Det är en dvärg. Satan i hela gatan. En svartsvart och en dvärg. Jag menar, vad är oddsen för detta - att just jag ska möta detta sällskap bestående av mina två skräcker? Det är ju helt sjukt.

Just när jag upptäckt denna, för mig, oturliga kombination av människor går min hjärna igång på högvarv. Händer det här på riktigt? Seriöst. Driver någon med mig? Vart ska jag göra av mig själv? Jag får inte glo. Jag får absolut inte tappa kontrollen och cykla på dem. Det vore ju fruktansvärt illa. Både för mig och dem. Borde jag köpa en lott idag? Karl har berättat att hans bror, som är rädd för ormar, springer med en pinne i handen under sina löprundor – jag borde haft en pinne.

På fem sekunder har vi passerat varandra och jag pustar ut. Vad hände precis? Jo, livet hånar mig. In my face! Jag började skratta, vilket är en väldigt vanligt förekommande reaktion när jag är rädd. Jag kunde dessutom inte låta bli att se jag det komiska i situationen.

När jag kom hem lyssnade jag på mitt favorit-dvärg-klipp. Det får mig på gott humör. Det är jag och Pelle Porseryd.

Spring för livet

Alltså jag var precis med om det sjukaste. Jag kom precis hem och eftersom jag tycker att det är lite småläskigt att gå ensam i mörkret brukar jag för det mesta cykla. Men för ovanlighetens skull gick jag ikväll. Nästan hemma hör jag att någon kommer springande bakom mig. Mitt hjärta slog lite fortare och jag tänkte att nu är det nån jävel som kommer tackla mig bakifrån. Men nej, det visar sig vara en hurtig kille som är ute och springer med en jäkla fart. Han stannar in och sätter sig på en bänk några meter framför mig. Och börjar spy satan.
Men va blir det då? tänkte jag på bred värmländska. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag gick förbi några steg, men tänkte att han kanske faktiskt var i nöd. Så jag gick tillbaka och frågade hur det gick för honom. Han fortsatte att spotta, fräsa och spy och viftade med armen åt mig att jag kunde gå. Okej. Du kanske inte ska springa som en fartblind idiot.
När jag kom upp i lägenheten nu stack jag ut huvudet genom fönstret för att titta om han satt kvar. Det gjorde han inte.

Julklappar, dubbelbegravning och kapten Haddock

Nu är det drygt tre månader till jul och jag har köpt årets två första julklappar. Det är inget ovanligt för mig. Jag brukar vara klar med julklappsinköpen i november. Det är inte så att jag tänker att ”nu ska jag gå och köpa julklappar”, utan jag springer på något som jag tycker passar den och den personen. Och då köper jag ju givetvis det. Yay! Det är så roligt. Jag älskar julen, allt som har med julen att göra. Jag kan inte få nog. Det kan inte bli för mycket. Därför tycker jag att det är bra att ha alla inköp klara i god tid, så jag bara kan gå och mysa hela december. Jag ser fram emot att baka pepparkakor, lussekatter, göra julgodis, städa och dona, julpynta och klä granen. Jag ser fram emot mörkret som man lyser upp med levande ljus. Jag ser fram emot att få höra julmusik både hemma och i affärerna. Jag ser fram emot att få lukta på julen. Jag kan inte ge mig till tåls!
Till mig själv köpte jag den här muggen för framtida bruk.

Ikväll ska jag nog ha en stilla begravning för min hårtork. Det finns prylar som underlättar vardagen. En av de viktigaste för mig är just hårtorken. Särskilt nu när mitt hår är så väldigt långt. Det tar en evighet innan det torkar och det blöter ner mina kläder, vilket gör att jag går och är kall på ryggen. Det säger sig ju självt att det inte är bra. Dessutom blir håret, på grund av diverse lockar, något ohanterbart. Så förstå min panik när hårtorken bestämmer sig för att bli krasslig imorse. Den började lukta bränt och ryka lite. Jaha, döden döden döden. En liknande sak, fast med en eldsvåda, hände när jag lånade K-stins tork sist jag var här och hälsade på henne. Jag har tagit livet av två hårtorkar inom loppet av knappt två månader. Så jag får leda en dubbelbegravning, nu när jag tänker efter.
Jag duschade typ 9 imorse och mitt hår är fortfarande inte helt torrt. Det är sick. Mitt huvud kommer att mögla. En ny fön måste införskaffas inom en snar framtid, så att detta inte blir verklighet. Annars hade jag kunnat önska mig en i julklapp.

Idag tänker jag nästan konstant på Lena Spena Spykorv, aka. Kapten Haddock, som ligger under doktorns vassa kniv. Bli frisk. Bli bra. Du och jag.

Jättehjärna

Jag är ganska bra på att tänka på, och igenom, saker och ting. Vända och vrida, analysera. Ibland är det en bra sak. Som när det under fem års studier har krävts av mig att analysera. Och ibland stjälper det mer än hjälper har jag lärt mig. Men jag är tjej, så det är som det är.

En av anledningarna till att jag tog beslutet att flytta till Lund var att jag behövde få tänka och reda ut det ena och andra. Tänka utan att folk i min omgivning kunde påverka mig. Få perspektiv. Det är inga tankar som håller mig vaken om nätterna, utan snarare sysselsätter mig på dagarna. Och efter flera veckors funderande över livet i allmänhet, och mig själv i synnerhet, har fått ordning på en hel del. Jag vet hur jag vill ha det. Jag vet vart jag vill bo. Jag vet med vem jag vill bo. Jag vet vart jag vill jobba. Jag vet vilka jag vill ha i min närhet. Jag vet även vilka jag inte vill ha min närhet. Jag vet vad och vilka som betyder något. Jag vet vad som är viktigt. Och mindre viktigt.
Men så har en sak slagit mig. Många av de saker som jag nu vet att jag vill, kan inte genomföras på grund av att andra människor eller omständigheter är inblandade och påverkar. Som till exempel vart jag vill jobba. Bara för att jag vet vart jag vill jobba så betyder inte det att det går. Eller vem har sagt att personerna jag vill ha i min närhet vill vara där? Det är lite frustrerande. Lite bajsmackeisch.

Även kallat livet, har jag förstått.

Korv, kaffe och Karl

Idag har jag ätit korv till middag. Jag gillar korv. Korv är gött. Medan jag stod där och stekte korven kom jag att tänka på att det vore gott med lite kaffe på maten. Då kände jag att kaffe med Karl skulle sitta fint. Dels för att jag inte har någon kaffebryggare och inte vågar röra Tommy Papps espresso-maskin. Vilket lett till att jag dricker pulverkaffe. Det smakar inte alls illa som alla påstår. Knepet är mycket pulver och mycket mjölk. Karls kaffe smakar trots allt godare. Dels saknar jag Karls sällskap.

Så kom jag att tänka på en gång i våras när jag kom till Karl för att dricka kaffe och han precis hade tittat på ett avsnitt av Family Guy. Han skrattade, han återberättade och skrattade lite till. Vi har pratat om det här avsnittet flera gånger efter det, men jag har aldrig sett det. Så när jag ätit youtubade jag det. Karl har sagt att det inte är så roligt om man inte sett hela avsnittet, och det faktum att vi hypat det under flera månaders tid gjorde att jag inte hade alltför höga förväntningar. Men klippet fick mig att skratta högt för mig själv.

Korv. Kaffe. Karl. Korv.

Modersbesök

Mamma har varit här och hälsat på en sväng. Hon kom igår och åkte hem nu i eftermiddags. Det var roligt att få besök, att få visa hur jag bor och få visa mina favoritställen i Lund. Och visa vart det och det hände.
Mamma hade varit ute i skogen och plockat kantareller som hon hade med sig. Gulliga hon. De spisades igår kväll medan vi passade på att uppdatera varandra om det senaste och vad som komma skall.
Imorse gick jag till bageriet här nere på hörnet och köpte nybakat bröd. Det luktar så gott därifrån varje morgon, men eftersom jag hellre äter vaniljyoghurt och mammas müsli än bröd så har jag inte varit där innan. Men nu tänkte jag lyxa till det lite och bjöd därför mamma på färska frallor. Precis som på Santorin. Det var mysigt. Och gott.

Efter frukosten var det dags för mitt viktiga beslut. Jag har hela helgen haft en grymme beslutsångest, nära-tårarna-ångest. Imorse slet jag bokstavligt talat mitt hår eftersom jag verkligen stod och vägde på 50-50. Det hela slutade med att jag singlade Ramlösakork.
Vi begav oss mot stadens centrum. Jag visade mamma mitt favoritställe i stadsparken och sedan gick vi på en liten shoppingtur. Det var mamma som slutade upp med flest kassar. Det hör sannerligen inte till vanligheterna. Efter en mysig lunch på Fellini vinkade jag av mamma vid tåget.

Ikväll ska det drickas vin och ätas tacos. Och kanske spelas lite tv-spel.

Over and out.

Lite mer Mmm i tillvaron

Det finns enligt mig ytterst få saker som är bättre än att få starta dagen med ett träningspass eller en redigt rejäl promenad. Jag avskyr att ligga och dra mig. Det får en bara att bli en slökorv hela dagen. Tvivale. Ett träningspass på morgonkvisten kickstartar dagen. När klockan är nio har man tränat, duschat, fixat håret, sminkat sig och behöver inte gå hela dagen och tänka på att man ska träna på kvällen. Det här fungerar dock bara om man studerar och därför själv kan disponera tiden då man inte har föreläsningar, jobbar eftermiddag eller är arbetslös. Som jag. Inget ont som inte har något gott med sig. Jag ser det som vardagslyx att få starta dagen på detta sätt. Men så är jag morgonpiggan själv.

Morgonpiggan? Finns det ordet? Om inte så är det det andra ordet jag uppfinner denna helg. Det första var ”karlskap”, en sammansättning av karl (en man alltså) och sällskap. Skönt att se att 120 poäng svenska inte varit förgäves.

Idag kommer mammut på besök. Det ser jag verkligen fram emot. Det ska bli roligt. Hon ska få klippa min lugg, vilket jag har fått göra själv nu ett par gånger. Jag vet inte riktigt hur det blivit mer än att jag lyckats så pass att jag i alla fall kan se ut. Och det är ingen som har påpekat att den är sned. Det känns bra att hon kommer idag eftersom jag har ett stort och viktigt beslut att ta innan imorgon förmiddag. Jag tror jag redan har bestämt mig, men ingen är nog mer objektiv än mamma i den här frågan och dessutom finns det ingen som vill mitt bästa som hon. Ett bra bollplank med andra ord.

Party just nu:
1. Nya blad på rakhyveln. Så lent det blir.
2. Spotify. Bättre sällskap än tv:n.
3. Loka med fläder och citron. Jag som inte ens tycker om kolsyrat vatten kommer få vattenskalle av detta.

Prutt just nu:
1. Svett. Fan vad äckligt det är. Och okontrollerbart.
2. Beslutsångest.
3. Skoskav. Det är oskönt och olidligt.

Banan och spex

En stor del av gårdagen spenderade jag på AF-borgen. Det var Hälsningsgille där föreningar, kårer, företag och organisationer delade ut gratissaker och informerade de nya studenterna om sina verksamheter. Jag har kommit så långt att jag känner att jag inte måste ha K-stin vid min sida, utan helt på egen hand kan kasta mig in i folkvimmel. Jag har även kommit så långt att jag möts av personer som ropar ”Banan!” (frukten alltså) och kommer och kramar om mig. Det är bra.
Banan är K-stins smeknamn på mig och när hon presenterar mig för någon brukar det i princip alltid gå till på följande sätt:

- Det här är min bästa kompis Banan.
- Gustav / Karoline / Elin / Jappe / Erik / yada yada yada
- Anna.
- Banan? Vill jag ens veta?
- Anna – Äni Bänäni – Anna - Banan – Banan.

Och så är det utrett. Och folk blir smått förvirrade och vet inte om de ska kalla mig Banan eller Anna. Den enda som har frågat är Thomas, de andra brukar variera sig. Oftast blir det Anna om vi är på tumanhand och Banan om K-stin är med, eftersom hon aldrig kallar mig Anna eller pratar om mig som någon annan än Banan. Hon äger copyrighten, som hon själv uttrycker det. Ja, vem mer skulle vilja?
I Stora salen var det folktätt, trång, varmt och högljutt. Allt jag vanligtvis brukar avsky, men nu börjar bli van vid.

På kvällen var vi på Jesperspexarnas ”Nebuchadnezzar”. Jag har aldrig varit på spex förut och hade därför inga förväntningar alls. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, ändå var det jag som ville gå. När orkestern börjat spela ger K-stin mig en snabb info: okej, det är halvfulla studenter och om man tycker något är bra så ska man inte sluta applådera för då gör de så kallade omtagningar. De sjunger sången en eller flera gånger till, fast med en annan text typ. Dessa omtagningar gjorde att föreställningen tog sin lilla tid. Och under den första delen av föreställningen funderade jag på om det bara var jag som inte ville att folk skulle fortsätta applådera. I halvlek visade det sig dock att jag inte var ensam om att tycka att spexet var sådär. Efter två och en halv timme var det slut och jag kunde konstatera att jag fått mig ett par asgarv, men att det i det stora hela var ganska sådär. Linnea konstaterade att nu ligger ju ribban inför mina kommande spex, och att den ligger lågt.

Det var gott om bananer i spexet. På tal om...

När klockan närmade sig halv 12 kunde jag och K-stin samstämmigt komma överens om att det inte är en bra idé att sätta upp insynsskyddande film på fönstren när man är trötters, då vi varken kunde mäta, klippa rätt eller få dem att sitta bra.

Kommunikationssvårigheter

Nu har det hänt mig så många gånger. För många gånger. Att jag inte förstår vad folk här nere säger. De pratar och väntar på svar från mig som måste tänka efter vad det är personen säger. Jag får verkligen anstränga mig. Jag får tänka ”vad är det troligt att den där personen precis sa”. Det kan ta sin lilla tid. Det är som om de pratar med mig via satellit. Folk kan ju tro att jag är efterbliven. Jag har dock gjort följande analys:

1. Jag förstår inte vad folk säger när de pratar snabbt. Det är inte så konstigt.
2. Jag förstår inte vad folk säger när de pratar om något jag inte har kunskap om. Som till exempel när Tommy Papp visade mig runt på radiostationen där han jobbar och förklarade hur, när och varför saker och ting fungerade.
3. Jag förstår inte vad folk säger om de är efterblivna. Ja, alltså på riktigt efterblivna. Förståndshandikappade. Det upptäckte jag alldeles nyss när killen som bor under mig började prata med mig. Han pratade om vädret. Så mycket förstod jag.

Och sen förstår jag inte vad min nagelkille säger. Jag tror bestämt att det beror på att han tycker om män. Män som tycker om män pratar på ett lite speciellt sätt. Och så grov skånska på det. Nej, det är inte lätt.
Givetvis vill jag inte att folk ska veta att jag inte förstår. Men det faktum att jag frågar ”va? vad sa du? huh? ursäkta? säg igen” och att mina svar antingen dröjer på gränsen till retard eller är goddag-yxskaft tror jag avslöjar mig rätt hårt.

Flashback de grande

Idag har några lyckliga, eller eventuellt olyckliga, lundabor fått höra Kings of Leons album framföras av mig. Det höll mig nämligen sällskap under min promenad förut. Fy fasen i hela helskottat vad bra det är. Jag kan inte hålla inne. Det måste ut. Jag måste sjunga med. Mycket märkligt att jag inte spelat sönder det, med tanke på att det i princip var det enda jag lyssnade på under USA-resan.

Det är galet vad våra sinnen och minnen är sammankopplade. När jag lyssnar på Kings of Leon får jag en grymme flashback till USA. Jag ser Kaliforniens kust och Nevadas öken, jag vet vad jag hade på mig, vad jag tänkte på, jag känner samma lukt och jag känner vad jag kände då. Med undantag för låt nummer fyra. Den tar mig tillbaka till den gången jag åkte lastbil med Mattias och han sjöng den helt oblygt och som om det inte fanns någon morgondag. Och han gjorde det bra. Jag ler fortfarande lite granna när jag tänker på det.

Imorse när jag kastade mig på golvet för att göra armhävningar insåg jag att det fanns ett städbehov här. Att jag inte fick ett astmaanfall där och då. Eller passade på att göra en peruk för framtida bruk. Konstigt att jag har hår på huvudet faktiskt. Inget ont som inte har något gott med sig. Armhävningarna gör jag för att jag har planer på att ta en viss person i armbrytning. Vilket förmodligen aldrig kommer att hända, men jag ska i alla fall ge honom en match. Och eftersom jag gillar att städa ser jag inget ont i det. Jag tycker inte det var längesen jag hade framme draken dock. Förmiddagen ägnade jag åt att städa, feja och fixidona lite. Men det är ju sommar ute, så resten av dagen har spenderats utomhus.

Och de varde två

Jag har tre (bort)förklaringar till varför jag gick in i en lyktstolpe under min promenad imorse.

1. På Jula Mosse finns det inga lyktstolpar. Vanligtvis behöver jag alltså inte heller hålla utkik efter några.
2. Jag var inte helt vaken. Jag hade trots allt bara varit vaken i 20 minuter.
3. Jag fick solen i ögonen. Solen skiner faktiskt fortfarande starkt.

Min lilla krock resulterade i en bula i pannan. Inte stor, men ändock. Min finne fick sällskap. Det är den säkert glad för. Att jag gick rakt in i en lyktstolpe vid stationen, mitt under morgonrusningen, gjorde inte att saken kändes bättre för mig. Fatta hur många som måste ha sett mig. Kanske är detta ännu en förklaring.

4. På Jula Mosse finns det inte så mycket folk. Vanligtvis finns det alltså inte så många som kan störa min koncentration.

Man kan tro att det är hittepå, allt jag är med om. Men så är det inte. Och därför börjar jag bli lite bekymrad. Vad ska det bli med mig?

Under min promenad höll jag även på att sätta dojan på Sveriges förmodligen, det bara måste vara, plattaste igelkott. Den måste ha dött en ond bråd dödlig död. Stackars.

Personlig assistent sökes

Jag behöver seriöst ha en personlig assistent. Jag vet inte vad det har blivit med mig. Vart i helskotta är min hjärna? Imorse när jag skulle till och tvätta tog det jättelång tid innan jag förstod hur man fick igång tvättmaskinen. Jag vet inte om jag gjorde rätt men den satte i alla fall igång. Sen var torktumlaren helt mysko också. Den fick jag bara ingen ordning på. Hur svårt ska det vara? Jag brukar inte vara så här himla oteknisk.
Och så i eftermiddags när jag skulle cykla bort till stan kunde jag inte hitta min cykel. Jag minns att det var fullt i cykelstället, där jag alltid brukar ställa den, igår kväll när jag kom hem men kommer inte ihåg vart jag ställde den istället. Jag fick strosa runt lite här nere mellan husen och försöka se oberörd ut. Jag fann den till slut i ett cykelställ på andra sidan innegården. Helt otroligt. Kanske har det med mitt horn att göra..

Ikväll har jag varit på Boelspexarnas intresseanmälan. Dekoren i första hand. Sexmästeriet (matlagningen) i andra och syeriet i tredje hand. På vägen hem konstaterade jag för K-stin att min cykelkorg, och därmed även min cykel, har blivit sneballad. Ja, så ligger det till minsann.

Här är en bild på känningen jag hade i lördags:

Korn har långa horn

Jag vill bara upplysa om att jag för första gången i mitt liv har fått en finne i pannan. Det är ingen oskyldig liten skit heller. Den är enormus gigantus. Ett vidunder. Ska det va så ska det va tydligen. Uppenbarligen.
Det är den sjukaste bulan man kan tänka sig. Jag har tvingat K-stin att känna på den två dagar i rad. Och igår när jag vaknade trodde jag först att jag hade ont på grund av alkoholhaltiga drycker som intagits under natten, men näe det var min finne. Det känns som min hjärna knackar på inifrån och vill ut genom pannbenet. Sweet Jesus.
Tur att det är svininfluensan som härjar för tillfället, och inte galna kosjukan. Då hade jag förmodligen varit övertygad om att jag fått den, och att det var ett horn som nu håller på att bryta sig fram.
Tur är även att jag har min lugg som kan dölja den. En av väldigt få saker den faktiskt kan dölja.

En sittning senare

Klockan är sen eftermiddag och jag har precis gått upp. Jag har sovit bort i princip hela dagen. Men det var det värt. Nu har jag varit på min första sittning. Det var fantastiskt roligt igår.

Vid 21-tiden begav K-stin och jag oss, uppklädda ut i tårna i ett blåsigt och regnigt Lund, till AF-borgen för förfest. Sittningen var klockan 23 men jag tror inte att vi satt till bords förrän efter midnatt. Min bordskavaljer för kvällen hette Martin. Han drog ut min stol och fyllde alla mina fyra glas med öl, vin, snaps och vatten. På min andra sida satt en Mårten och mittemot satt Magnus. Gött. Jag som är så bra på namn. Tre män som börjar på M, hur skulle jag hålla reda på detta?
En av kvällens höjdpunkt(er) var snapsvisorna som sjöngs i fyrstämmor. Grymt imponerande. Magnus hade en rejäl pipa och jag kunde inte låta bli att bara titta på honom och förundras. Efter desserten dansade vi till K-stins playlist, vilket innebar bra musik hela natten lång. Vi körde som alltid våra special moves, och lärde de andra bland annat Åke-dansen och Inidandansen. Vi måste verkligen sluta med det där.
Runt halv sex släntrade vi så sakteliga hemåt. Under vår promenad hem slog två saker mig. Det ena var att det är riktigt roligt att klä upp sig. Jag menar verkligen klä upp sig. I cocktailklänning. Det andra var att det fortfarande är mörkt halv sex på morgonen. Är sommaren slut nu?

Näe, lite frulle kanske?

Drömmar och ett läxförhör

Jag drömmer olidligt mycket, något jag gjort i två veckor nu. Sällan är det trevliga drömmar dock, men det är inte mardrömmar heller. Det är sådana som sätter sig under huden, som följer en under hela dagen. Inatt drömde jag till exempel att mamma fick en stroke och blev dement. Det enda hon ville äta var kladdkaka med grädde, vilket jag och Karin matade henne full med.

Vad är det för dröm? Jo, en skitdröm är vad det är. När jag fortfarande kände mig illa berörd klockan halv 12 fick jag ringa till mor och kolla läget. Hon mådde fint och upplyste mig om att hon inte ens tycker om kladdkaka. Vilket jag faktiskt visste. Men vem vet – efter en stroke och lite demens så…

Jag har hittills haft en kalasdag. Jag var nere på stan en sväng där K-stin sedan mötte upp och vi gick en snabbis på en loppis som var bakom domkyrkan.

Men vädret är blåsigt och det kommer skurar med jämna mellanrum så vi gick lite i affärer istället. Vi var bland annat inne på Esposito där K-stin fyndade en klänning. Vid betalningen visade det sig att expediten var en av de roligaste människor jag har stött på sedan jag flyttade hit. Eller, inte stött på som i att ”stöta på”, utan alltså träffat på. Han var rolig utan att veta om det, vilket gör det hela så sjukt mycket roligare. Jag kunde inte sluta skratta, så jag fick helt enkelt ta och be om ursäkt för mitt beteende och berätta att jag tyckte att han var galet rolig. Lite fattigare avlutade vi vår dag på stan med en fika på Coffee Break.

I afton ska vi på kalajs av det lite finare slaget. K-stin har med anledning av detta gett mig instruktioner under veckan och passade under fikan på att förhöra mig:

"Så och så gör man då. Då och då kommer det att hända. När man skålar ska jag skåla på den först, sen den, sen den. När vi skålat gör jag så och så. Och ställer inte ner glaset förrän.. Nej, jag har inte höga förväntningar. Ja, jag ska göra en background-check med dig innan. Nej, jag ska inte utbringa en skål. Nej, jag ska inte skämma ut dig. Ja, jag ska sköta mig. Seriöst, vad tror du om mig egentligen?"

Jag fnissade inombords.

Tre av fem

Mitt i Lund ligger Lunds Domkyrka. Det är något med den här kyrkan som gör att jag vill gå in i den varje gång jag går förbi, vilket blir väldigt ofta på grund av att den ligger nära K-stins jobb. 9 gånger av 10 går jag bara förbi, men ibland när K-stin är med så drar jag med mig henne in. Som idag.

När Niklas och jag var och hälsade på K-stin när hon precis flyttat hit, så var vi inne i Domkyrkan och nere i ”kryptan” som ligger en trappa ner under altaret. Niklas gick fram till brunnen som finns där nere, och frågade K-stin vad det här var för brunn. ”Det är Lundsbrunn”, svarade jag och vi fnissade - dels åt min kvickhet och dels åt den geografiska lustigheten. Vi har dragit det här skämtet för några av K-stins kompisar. De tycker inte att det är lika roligt som vi. Det är nog för att de inte var med när det skapades. Och för att de inte förstår det roliga med Lundsbrunn. Detta har i alla fall gjort att jag, när vi är inne i kyrkan, vill gå ner och titta lite på brunnen, peka på den, säga till K-stin att det där är Lundsbrunn och sen fnissa lite.

Den andra saken jag gör är att tända två ljus. Ett för pappa och ett för morfar. Jag gör det inte av någon religiös anledning. Det bara känns bra. Jag tycker att det är fint. Att tända ett ljus för två av männen i mitt liv.

För fem år sedan hade jag fem ”mannen i mitt liv”, män som består. När pappa gick bort fyllde morfar upp mycket av det tomrum pappa lämnade efter sig. Han frågade hur jag mådde, klappade mig på kinden och rättade till håret om det låg fel. Nu har jag tre kvar i livet. Min lillebror Sven, min morbror Bengt och min kusin David. De är min värld.
Som skrivbordsunderlägg har jag nu, sen jag flyttade hit, en bild på mig och Svenne som vi tog i Las Vegas i somras. Vi hade precis checkat in på hotellet och väntade på att alla skulle komma i ordning. Något som visade sig ta längre tid än vad vi hade tålamod. Så vi tog lite kort, bland annat detta. Det är så fruktansvärt vidrigt fult. Vi skrattade nästan ihjäl oss när vi tittade på det. Och jag skrattar fortfarande när jag ser det. Det gör mig lycklisch.

Värmeslag och vampyrer

Alltså jag är så sjukt varm hela tiden. Jag vet inte vart jag ska göra av mig själv. Jag vill hoppa ur min kropp. Man kan stek ägg på mig, eller grädda bröd på min mage. Jag har alltid varit varm, har folk låtit mig veta. Richard kallade mig till exempel alltid för Tjernobyl och sa att man inte behövde ha på elementen om jag var i närheten. En kväll satt K-stin i strumpor, mjukisbyxor och tjock tröja under täcket, medan jag satt i kjol och linne. Idag när jag var ute och cyklade mötte jag folk i långbyxor och jacka. Jag själv hade kjol och t-shirt.

Okej, jag är varm av mig men jag har aldrig haft ont av det själv. Förrän nu då. Och den där gången jag fick gå ut på balkongen och ställa mig barfota i snön. Och på den där marknaden i Turkiet då jag på fullaste allvar trodde att jag skulle dö, vilket faktiskt även mamma och Svenne trodde att jag skulle. Igår kväll när jag kom hem duschade jag kallt och hade tre fönster öppna men kunde ändå inte somna för att jag var så varm. Inte förrän vid typ ett, då jag fick rådet att ta min madrass och lägga mig på golvet, kunde jag somna.

Min varmhet får mig att vilja bli vampyr. Jag har under den senaste veckan sett Twilight och börjat följa True Blood (serien som går på SVT i vilken Alexander Skarsgård är med), som båda handlar om vampyrer. Vampyrer är ju kalla. Förmodligen för att de är döda, men ändå. Vad gött det vore känner jag. Att vara kall alltså. Så Alexander Skarsgård – bite me!

Jobbjakt

Jag har kommit in i ett jobbsökar-mode. Det suger i min jobbtarm. Jag vill jobba. Nu får det vara slut på mitt jetset-liv. Därför tog jag igår fram en karta och ringade in de högstadieskolor som ligger inom cykelavstånd, och bestämde mig för att göra en visit.
Medan jag satt där med ena ögat på kartan och det andra på deras hemsidor funderade jag på vad jag skulle säga när jag väl kom dit. ”Hej, jag heter Anna och undrar om ni är i behov av en vikarie. Jaha, vad bra för här har ni mig. Glöm inte att jag finns.” Nej, jag kände att jag måste ha med mig något, något jag kan lämna kvar så de minns. Jag begav mig därför till AF-borgen för att kopiera mitt utdrag ur belastningsregistret (för det måste man lämna i vilket fall), mitt CV och examensbeviset. På vägen dit slog det mig att jag kanske skulle ta några extra kopior och skicka till skolor som ligger runtom hemma också. Jag har ju inget att förlora. Sagt och gjort. Det blev en hel del pappirus att sortera, skriva under och vika.

Idag har jag sålunda varit runt och lämnat ifrån mig mina kuvert. Om det sög i min jobbtarm igår är det inget emot vad det gör nu. Jag blir helt varm i själen när jag kommer in i en skola full med ungdomar. Nu hoppas jag att mitt visade intresse ger resultat.