En ute söndag

Imorse när Sixten och jag låg och myste näsa mot näsa sa han: "Idag ska vi inte bli osams va?" Det höll jag naturligtvis med om. Jag vill alltid att vi ska hålla sams, men han utmanar mig ständigt och testar gränser. Det är inte jättelätt att undvika att bli osams då.

Vi gick upp, jag la in en tvätt och gjorde frulle till Sixten som han åt medan han tittade på mig när jag tränade. När jag duschat, hängt tvätten och ätit frulle tog vi på oss och gick ut. Det här vädret är ju bara helt fantastisk! Det var kallt och soligt. Precis som jag vill ha det.

Jag krånglade mig upp på vinden på garaget och letade fram sparken. Och sen blev det åka av! Herregud, vad det gick undan. Både Sixten och jag skrattade så vi tjöt. Vad roligt det var!

När Sixten tröttnat plockade han fram leksaker och lekte i snön. Jag satt på sparken i solen och tittade på.

Sen var det dags för sparken igen. Vi bestämde oss för att åka ner och kolla läget på sjön. Sagt och gjort.

Det var väldigt mycket snö på sjön, men det fanns också ställen där det var plogat. Vi åkte lite spark och jag gjorde en snöängel mitt på sjön. 

Det blåste iskallt. Alltså. Verkligen iskallt. Och mycket. Vi bestämde oss för att gå hem och äta middag och värma oss, och sedan gå ner igen för att åka skridskor. Sixten har ju velat åka skridskor så länge.

Efter maten packade vi skridskorna och tog på oss. Vi gick vägen förbi Åke för att ge honom blommor som tack för att han skottat när vi var på Domkan. Det visade sig att han också var på väg ner till sjön, så vi tog sällskap. Så trevligt!

Sixten höll mig och Åke i hand och sedan åkte han lite bakom sparken innan han stod för egen balans.

Sixten tyckte att han tränat klart och ville hellre leka runt på isen tillsammans med Åke. 

När vi var stelfrusna gick vi hem och åkte pulka istället. Hemma var det vindstilla och mycket mer behagligt.

Jesper kom hem och kom ut med fika till oss. Så härligt!

Jag har haft en helt perfekt dag. Jag är så glad att jag gjorde alla måsten igår, så vi kunde vara ute hela dagen.

Vi var så trötta och mosiga när vi kom in. Vi duschade och åt kvällsmat och sen var det dags för Sixten att sova. Han somnade direkt.

Jag har slagit mig till ro i soffan. Jag känner redan nu att jag kommer ha träningsvärk imorgon. Och att jag kommer sova gott inatt.

Fredagsfeeling och Lundell-tid

Det var icke roligt att lämna Sixten på förskolan i torsdags. Han började gråta redan när vi svängde ut på Moholmsvägen. Ljudlöst rann tårarna medan han kippade efter andan. Han ville inte att jag skulle åka till jobbet. Han grät hela vägen och jag fick lämna honom i knät på hans fröken medan tårarna fortfarande rann. Usch. Det var fruktansvärt. Mitt hjärta gick i tusen bitar.

Väl på jobbet gick det snabbt att komma in i ett work-mode. Den där biten jag har att åka till jobbet är för dagar som dessa - när man behöver ställa om från hjärtekrossad mamma till lärare. Jag ringde till förskolan framåt förmiddagen för att få höra dem säga att han slutat gråta, för det vet jag ju att han gör. Jag är ju trots allt mamma fast jag är på jobbet. 

Igår pirrade det i min mage när jag jobbat färdigt. Som jag sett fram emot denna helg. En helg tillsammans med Sigge pigge. Fröken Lundell stämplade ut för en helg med hopp och lek i kvadrat. Så härligt!

När jag hämtat Sixten på förskolan stannade vi till på Willys och köpte godis. Det är så himla mysigt! Det ger mig fredagsfeeling.

Jag älskar Sixtens outfit. Min lille plutt. Söt så det förslår.

Jag bytte om till springkläder direkt när vi kom hem, och lämnade Sixten med Jeppson. Jag gav mig ut på en springtur i lätt snöfall och ett tämligen besvärligt underlag. 

Jag tror att jag dessvärre lämnade kvar min kondition i Dominikanska. Jag fick kämpa som en tok och var helt slut när jag kom hem. Men jag fick en ganska bra tid, så jag kämpade inte förgäves. 

Medan jag och Sixten duschade lagade Jeppson middag. Så lyxigt! Sen hade vi fredagsmys. 

Imorse tog Sixten sovmorgon. Det tackar jag naturligtvis för. Den där extra timmen är guld värd. Vi gick upp och tog en låg frulle. Sen klädde vi på oss och gick ut i det underbara vädret.

Jag hade tänkt att vi skulle ha en heldag ute, men Sixten ville så gärna åka till Stella. Det kan jag förstå - de har inte lekt på flera veckor. Jag som tänkte att vi skulle ta igen förlorad tid den här helgen. Men är Sixten glad är jag glad. 

Medan han var hos Stella kom Lena hit en sväng, och sen passade jag på att bädda rent i sängarna och storstäda huset. Det är ju ändå sådant som Sixten tycker är mindre roligt när jag gör.

Jeppson är på partaj i Örebro, så Sixten och jag har haft Lundell-tid. Vi har myst i soffan här ikväll och bara njutit av varandras sällskap. Men eftersom Sixten inte vilat middag idag, så blev det en tidig sänggång för honom. Innan han somnade gjorde vi planer för morgondagens förmiddag. Jag längtar redan!

Dominikanska republiken

Jag kunde nästan inte säga hej då till Sixten när han och mamma lämnade av oss på tågstationen förra söndagen. Jag fick verkligen stålsätta mig för att inte visa hur jobbigt jag tyckte att det var. Så fort jag stängt bildörren och vänt ryggen till började jag storgråta. Sixten är specialist på att känna av stämningar, så att jag för över min sjukliga separationsångest på honom är inte märkligt. Han i sin tur hade gråtit till och från hela vägen hem berättade mamma.

Jag har, trots en gruvlig längtan efter mitt barn, haft en fantastik vecka i Dominikanska republiken. Jag vill så gärna säga "på" Dominikanska eftersom det är en ö. Men där borta sa reseledaren "i" så jag vet inte.. Kanske man säger "i" eftersom Haiti ligger på samma ö. Jaja.. Snillet har spekulerat klart.

Vädret har inte varit jättebra. Det har ömsom regnat, ömsom varit sol och däremellan har det varit molnigt. Men vi har solat och badat, ätit god mat och druckit många drinkar. Jag har läst böcker och vilat upp mig.

Det bästa med veckan har såklart varit att jag fått vara typ alla dygnets timmar med Jesppson. Jag är så hopplöst förälskad i honom. Han har världens största hjärta. Ett hjärta fyllt med kärlek och omtanke. Att han är sjukt snygg är ju bara en bonus. En bonus som i och för sig räddar honom ur de flesta situationer då han gör mig upprörd eller arg. 

Igår när vi kom hem möttes vi av ett vinterlandskap. Vi fick börja med att skotta snö. Det är kontraster det! På eftermiddagen hämtade jag hem Sixten. Herregud, som vi längtat efter varandra. 

Det var med en lätt ångest jag ställde mig på vågen imorse. En vecka utan träning och med all inclusive. Jag var beredd på hemska siffror. Därför pustade jag lättad ut när jag bara gått upp 1,5 kg - på hektot! Det tränar jag snart bort.

Imorgon är det jobb igen. Jag är redo! Jag har packat upp, tvättat det mesta, fyllt kyl och frys och gjort matlådor. Japp. Jag är redo för en två dagars arbetsvecka.

Sportlov

Igår klockan 7 kom mamma hit för att vara med Sixten så jag kunde åka och jobba hela dagen. Jag kände att jag behövde göra det sista dagen innan sportlovet, plus att jag hade utvecklingssamtal. Hon kom åkandes i min kusins bil, som jag i min tur tog till jobbet så att mamma och Sixten kunde åka ut på något under dagen eftersom han blivit piggare. Halva släkten engagerades för att jag skulle åka kunna åka och jobba.

Jag fick massor gjort på jobbet och är nu redo för att åka på semester. Herregud, vad trött och sliten jag känner mig. 

Det borde jag egentligen inte göra med tanke på att det nyss varit jullov. Men det har varit mycket att stå i och jag har inte prioriterat sömn. Dessutom har Sixten sovit väldigt oroligt i flera veckors tid. Jesper sa till mig häromdagen att "du kommer sova i fyra dagar när vi kommer till Dominikanska". Haha! Ja, han har varit på semester mig med förut.

Idag började Sixten och jag dagen med en morgonpromenad. Han cyklade dock det mesta av vägen. Vi gick till mamma, och där var också Karin. Efter en kaffe sprang jag, såklart via en omväg, hem. Jag duschad och tog bilen till mamma för att hämta Sixten.

Sixten ville åka en omväg hem, och det var tur att vi gjorde det, för vi fick se att mina kusiner jobbade i skogen så vi stannade till och kollade lite.

Resten av dagen har gått åt till att förbereda inför morgondagens avresa. Jag har packat, bytt i sängarna, städat huset, tvättat tre tvättar och målat tånaglarna. När jag var färdig hade Sixten och jag lördagsmys innan det var dags för honom att stupa i säng. Själv har jag nu slagit mig till ro i soffan.

Jinxaren

Jag jinxade det! Såklart att jag gjorde. Jag är den stora jinxaren. I måndags förmiddag ringde de från förskolan och sa att Sixten hade feber. Jag tog febern på honom innan vi åkte - jag är ju inte helt inhuman - och han var feberfri då. Jesper var så snäll och hämtade honom så jag kunde boka om måndagens utvecklingssamtal innan jag åkte hem.

Det var inte mycket med Sixten. Han var, och är fortfarande, väldigt sjuk. Vi hade en lugn eftermiddag och kväll. Vi låg mest i sängen och soffan och tittade på film. 

Det blev en jobbig natt för oss båda. Sixten hostade så han nästan spydde och vakande 5.15 och tyckte att det var dags att gå upp. Men han var ju tröttare än tröttast, och jag likaså, så vi låg kvar länge i sängen. Vi tände en brasa och myste. Det är inte jättetokigt att vara hemma med sjukt barn.

På förmiddagen skjutsade jag Sixten till sin pappa, så jag kunde ha mina planerade utvecklingssamtal.

När jag kom hem gav jag mig ut på en springtur. Det var 8 minusgrader och fast jag hade pälsat på mig ordentligt trodde jag för ett tag att jag skulle frysa ihjäl. Jag hade iskristaller i ögonfransarna när jag hade sprungit färdigt. Helt galet.

Eftersom det var tisdag och Sixten var hos sin pappa var det Ansper-tid. Jag och Jesper gosade ner oss i soffan och tittade på Bron. Sen var jag tvungen att jobba lite innan jag gick och la mig.

Jag ställde klockan på 4.49 (eftersom jag har det som en princip att inte ställa på jämna klockslag av någon anledning jag inte kan förklara) och gick upp och styrketränade innan jobbet. Jag visste att jag inte skulle hinna träna efter jobbet, ty jag hade nageltid. När jag ändå var i Lidköping passade jag på att handla några saker till den kommande resan. Jag hann knappt hem innan jag åkte för att möta upp Daniel och Sixten.  

Sixten hann sova ganska exakt 20 minuter innan han vaknade av sin hosta. Han ville inte under några som helst omständigheter somna om i sin egen säng, så jag bäddade ner honom i min. Vem bråkar med ett sjukt barn liksom? Jag var tvungen att jobba så jag satte mig bredvid med datorn i knät. Han har ett enormt närhetsbehov och vill ligga så nära så nära.

Man kan säga att det har kört ihop sig den här veckan. Daniel kan inte vab:a på grund av mycket snö i Falköping, och för att jag inte ska behöva ställa in fler utvecklingssamtal har min älskade mamma tagit ledigt från jobbet för att vara hemma med Sixten. Min räddare i nöden. 

Sixten

Sixten och jag har alltid varit Team Lundell. Det har alltid varit han och jag. Han är mitt livsverk, och jag kan inte förstå och ta in att han är min. Kärleken jag känner till mitt barn är obeskrivlig, och den senaste tiden har den växt sig så mycket starkare.

Jag har alltid känt att det varit jobbigt att vara ifrån honom - jag har längtat hem från jobbet och känt mig oglad när han varit hos sin pappa. Men nu känner jag att det nästan är outhärdligt. Jag vill vara med Sixten jämt och hela tiden. 

Han är så himla rolig och smart. Han är omtänksam, hjälpsam och har ett väldigt stort hjärta. Han kan prata sig ur vilken situation som helst och han tänker så mycket. Han är glad och aktiv och sååhå mysig.

I april fyller han fyra år. Snart är han inte ett litet barn längre - han är ett stort barn. Jag vill inte att han ska bli äldre.

Förra veckan sov väldigt kort stund i sitt rum. Han har somnat om i min säng och när jag gått och lagt mig har jag legat och tittat på honom. Jag skulle kunna titta på honom tills jag dör. Jag älskar honom så det gör fysiskt ont i min kropp.

Han är glass och ballonger. Han är solens sol och livets liv.