Jag kan tycka att det är lite jobbigt när man inte har en minut för sig själv under en dag, när man har människor runt sig hela tiden, när det går i ett och man inte har tid att tänka efter. Men idag har jag sett till att jag inte fått en minut ensam. Förrän nu. Anledningen till detta är att jag varit redigt nervös inför anställningsintervjun jag var på i eftermiddags.
När jag slutat jobbet, väldigt mycket tidigare än normalt på grund av pysseldag, gick jag till gymmet där även Lena Spena var och tränade. När vi gick därifrån bad jag Lena att hon skulle komma hem till mig för att hålla mina tankar på annat håll tills jag var tvungen att åka. Det lyckades så bra att jag fick bråttom och fick stressa iväg. Men jag var på plats i god tid och fick därmed chansen att prata med lärarna i lärarrummet innan intervjun började.
Under intervjun fick jag veta att det varit 25 sökande, att de kallat 5 till intervju och att jag var sist ut av de 5. När jag manglats klart sa de att alla 5 varit jättebra. "Attans" sa jag och då. Besked kommer i slutet av veckan.
Eftersom jag ändå befann mig i Skara passade jag på att besöka min högstadievän Emil. Vi träffas inte för ofta. Det är en sak som är säker. Men jag tror att han är den som är mest entusiastisk. Han vill verkligen att jag ska få det här jobbet. Vi hade en hel del att prata om så tiden bara försvann.
Jag fick skynda mig hem för att ha onsdagsmys med Lena. Vårt sista onsdagsmys för säsongen. Vi avslutade med dunder och brak genom att äta fläskfilé och klyftpotatis. Man kan nästan säga att vi firade att Lenas sjukskrivning är slut, att jag varit på anställningsintervju och att jag är arbetslös på fredag. Fira är kanske fel ord när jag tänker efter.
Satan i gatan vad det är snorhalt ute. Jag bara väntar på att hamna raklång på någon offentlig plats. Jag går som om jag bajsat på mig, när jag försöker ta mig fram. Idag blev jag till och med omgådd av en pensionär. Pensionären i fråga hade i och för sig en rullator att hålla sig i.
Imorse körde bilarna i 20 km/h i Stockholmsbacken. Jag fick faktiskt lite panik eftersom det kändes som jag skulle glida bakåt. Inte roligt.
När jag var på gymmet såg jag en man som cyklade omkull i korset nedanför och höll på att bli överkörd av en lastbil. Jag fick hjärtstillestånd. Men det gick bra som tur var.
Jag höll på att sätta ändan i när jag gick hem från gymmet. Jag hann grabba tag i en lyktstolpe som blev min räddning från total förödmjukelse. Sen började jag asgarva för mig själv. Och jag önskade att jag haft någon med mig att skratta med. Eller att jag haft en rullator.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar