Jag är ju så tacksam för att jag har min älskade kamerarulle att titta i när jag upptäcker att det har gått nästan en hel månad. Jag kan ju tänka på två sätt om detta. Att jag inte skrivit på en månad. Antingen att jag är dålig. Eller att jag prioriterar Sixten, Jeppson, mig själv, jobbet och mina vänner före. Jag väljer såklart att tänka det sistnämnda.
Vi kör, kanske inte helt oväntat, en månad i bilder.
Vår öppna spis går varm. Det finns inget bättre att både varva ner på kvällen eller vakna till. Sixten tycker som jag och är oftast den som kommer med önskemålet om att tända en brasa.
Vi har varit flitiga med våra morgonpromenader. Det är så härligt med frisk luft och det är den bästa starten på dagen.
En morgon var Jeppson trött och jag pigg så jag gav mig ut på en springtur. Det var liiite motigt att ge sig ut eftersom det var ett tag sedan sist. När jag fick blodsmak i munnen började jag fundera på när, närmare bestämt, det var senast. 9 december fick jag se i min app när jag kom hem. Inte så konstigt att det var tungt.
Sixten har haft en fasa hosta och var hemma från förskolan länge och väl. Det var lite sömn och ett oglatt barn. Jag samlade kraft och energi ute, medan Sixten sov gott utan att hosta i den friska kalla luften.
Efter ett par dagar piggade han på sig så pass att han orkade vara ute. Och ingen var väl gladare för det än han. Jo, kanske möjligtvis jag.
Sixten har blivit en hejare på att bjuda på mat och fika. Inte mig emot. Galet lite kalorier i det han serverar, så det är bara att mumsa på.
Men som med det mesta han gör, blir han inte långvarig i sina lekar. Han serverade mig och lämnade mig vid bordet och lekte med sina traktorer istället.
I våras vann min klass ett pris när de spelade Klassfotboll - en timmes bowling. I onsdags gjorde vi slag i saken och löste in priset. Väldigt roligt att göra något tillsammans som inte hade med skolan att göra.
Det har varit en tung vecka den här veckan. Jag har nog känt alla känslor man tänkas kan. Och känslomänniska som jag är känner jag ju allt så himla mycket. Det har blivit ytterst lite sömn. Min hjärna är hyperaktiv. Till på köpet har jag varit förkyld så jag har hostat mig igenom flera nätter. I torsdags kom min älskade arbetskamrat Mathilda med en krischoklad. Hon vet vad som hjälper.
En annan sak som hjälpte var gårdagens tjejmiddag hos Lena. Så härligt att få prata och skratta med min trupp.
Imorse vakande jag klockan halv 4 och kunde inte somna om. Så min dag har varit väldigt lång och jag har hunnit väldigt mycket. Dagen avslutades med ett födelsedagskalas hos min morbrors fru Elisabeth. Det satt fint med smörgåstårta och semmeltårta.
Nu sover Sixten, kläder är framlagda och väskorna packade. Jag är redo för en ny arbetsvecka. En vecka kvar och sen är det sportlov.
