Rea och jag

Idag har jag haft en heldag med Andréa och hennes lille Anton. Andréa har inte varit hos mig sen jag flyttade hit så hon var lite nyfiken på hur det blivit. Anton sov när de kom och vi hann nästan fika färdigt innan han vaknade. Annars brukar vi få dricka kallt kaffe.
Jag och Anton bekantar oss rätt bra. Idag har jag blivit totalt uttittad. Han är så lugn och fin. Inte sådär mammig som bebisar kan vara. Och Andréa är lika lugn honom. När Anton började gråta satt hon bara och flinade och sa "Jaha, vad är Annas nästa drag för att få honom att tystna?" Sen satt hon och studerade mig medan hon kommenterade vartenda drag jag gjorde.

Andréa ger mig alltid ett nytt perspektiv på saker och ting. Så även idag. För henne är saker och ting så självklara. Så har det alltid varit. Hon är aldrig osäker på något. Hon är alltid rakt på sak. Hon är alltid ärlig och omtänksam. För henne är ingenting komplicerat. Det får mig att tänka. Och det är en bra sak.

När vi fikat och tittat på kort från sommarens USA-resa gick vi en sväng på stan. Jag hade bebben på armen hela tiden. På så sätt tog vi oss fram väldigt smidigt och jag fick träna armmuskeln. Mycket bra. På Oxen kom det fram personer och tittade och pratade. Jag sa att "det är inte min. Jag har inte skapat något så fint. Det är hennes." Andréa trodde att jag kände dessa människor. Det gjorde jag inte.

Någonstans i frukten, när jag insåg att vi snart skulle skiljas, sa jag till Andréa att jag kanske inte skulle lämna tillbaka hennes barn. Jag lutade mig fram till henne och viskade i hennes nacke: "Barnkidnappare, Andréa. Har du hört talas om det?" Då vände hon sig om och sa helt allvarligt: "Anna. Jag vet vart du bor." Jag asgarvade. Hon är så rolig.