Som en groda utan ben

Jag kan inte påstå att det här vädret på något vis gynnar min nuvarande sinnesstämning. Det snarare uttrycker den. Jag vaknade av att regnet smattrade på rutan imorse. Jag brukar tycka att det är mysigt. Men idag kände jag att jag hellre hade vaknat av att solen sken mig i ögat.

Jag kan inte heller påstå att bristen på träning under de senaste två veckorna hjälper. Jag blir depp om jag inte tränar i vanliga fall, så nu skulle jag verkligen behöva göra ett eller fem besök på gymmet om dagen. Men min förkylning vill inte släppa taget. Jag är fortfarande väldigt snuvig, täppt och hostig. Jag satsar på måndag. Då får det bära eller brista. Jag säger upp mitt ordförandeskap i hjärtsäcks- inflammationskommittén.

Jag gör mitt bästa för att fylla mig själv med luft. Man kan inte göra mer än sitt bästa, som jag brukar säga till mina elever. Men jag känner att livet är som en groda utan ben. Hopplöst. Och hopplösheten gör det svårt för luften att få plats.

Jag och mina kompisar har myntat begreppet "att göra en Lund", som grundar sig i min flytt i höstas. Man tar sitt pick och pack och bara drar. Jag känner för att göra en Lund nu. Minus komma-tillbaka-grejen. Plus ingen-vet-vart-jag-är-grejen.