Min handledare Irene

När jag klev utanför porten imorse stötte jag ihop med min handledare jag hade under min verksamhetsförlagda utbildning. Hon, liksom jag, var på väg till gymmet så vi slog följe. Hon frågade mig hur det går på jobbet och jag berättade lite kortfattat om förra veckans händelser. Jag funderade då, och har funderat på det sedan dess, att ringa till henne och bjuda henne på kaffe, för att lite fint få tips och råd. Hon bor ju trots allt precis jämt runt hörnet och sticker jag ut huvudet genom mitt fönster ser jag hennes. Men jag har inte riktigt kommit mig för. Jag vill inte dra med henne ner i skiten.

Irene är min förebild. Hon är precis en sådan lärare som jag själv vill vara. Dessutom är hon en väldigt klok människa. Till på köpet har hon en hel arbetslivserfarenhet med sig, eftersom hon är pensioner.
Vi blev sittande inne i omklädningsrummet en bra stund. Hennes tankar och åsikter betyder mycket för mig. Hon är trots allt den enda i min omgivning som känner lärar-Anna utan och innan. Det är ju hon som format och fostrat mig. Hon vet vad jag går för, och står för. Vi hade ett väldigt bra samtal och hon gav mig perspektiv på saker och ting. Och när hon sa att hon trots sin erfarenhet inte vet hur hon skulle gjort i min situation kändes det lite bättre.

Innan vi gick ut för att svettas, var och en på sitt håll, fick hon mig att lova att ringa när jag kände att jag behövde prata.