Man kan tycka att det egentligen inte är så speciellt med dessa årsdagar. Jag tänker ju trots allt på pappa varje dag och saknar honom precis hela tiden. Men det är som Sara sa, förra veckan när vi pratade om det här, att man upplever den dagen igen. Om solen sken den dagen personen gick bort, och det regnar på årsdagen är det ändå solsken man känner. Man känner samma känslor som då och man känner samma lukter. Det bara är så. Vare sig man vill eller inte.
Tiden efter att pappa gått bort, de följande två veckorna eller så, minns jag nästan inget av. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda en, att få en att överleva. Jag minns bara vissa saker. Och jag minns dem tydligt.
Jag minns att jag var otröstlig. Jag minns att jag inte ville åka från sjukhuset. Jag minns att jag absolut inte under några som helst omständigheter ville släppa pappas hand, för jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle få hålla den.
När vi åkte från sjukhuset hade pappa varit död i nära åtta timmar.
Jag minns att Kristin kommit hem den dagen och att jag ringde till henne när vi kom hem. Fast det var sent, och fast jag sa att jag inte ville, så kom hon över. Vi satt runt köksbordet och stirrade ut i tomma intet. Jag minns att jag var glad att hon var där ändå.
Jag minns att jag trodde att det var pappa som ringde varje gång telefonen lät. Han brukade ringa allt som oftast, när han hade tråkigt. När det gick upp för mig att pappa inte levde och att det därför inte kunde vara han, började jag gråta. Detta hände varje gång det ringde, i en veckas tid.
Jag minns att jag och mamma kunde sitta vid frukostbordet i timmar. Vi åt egentligen inget, men bordet var dukat. Jag minns inte om vi pratade speciellt mycket. Men helt plötsligt hade vi suttit där i tre timmar.
Jag minns att jag blev sittande jättelänge i bilen i parkeringsgaraget när jag skulle handla på Oxen. Jag kom mig inte för att gå ur. Richard var med. När han frågade om vi skulle gå, och jag svarade nej, satt han kvar där bredvid mig och väntade. Vi sa ingenting.
Jag minns att vi firade påsk hos min morbror precis som alla andra år. Vi åt påskbord som vanligt. Jag minns att jag tyckte att maten smakade skit. Det gjorde den troligtvis inte. Men jag ville bara spy.
Sen minns jag inget mer.
Jag var intensivt otröstlig i kanske en månad, en och en halv. Sen var jag bara ledsen. Vi visste att pappa skulle gå bort. Vi visste inte att det skulle bli så snart och så plötsligt, men vi var på sätt och vis förberedda. Men man kan inte föreställa sig hur det är, hur man kommer reagera. Jag tror ändå att det hjälpte mycket att jag redan innan börjat ställa mig in på det, börjat försöka föreställa mig.
Efter ett tag gick sorgen över i saknad. Det var värre. Det är värre. Att sakna är värre än att sörja. Tänk att sakna någon så sjukt jävla mycket och veta att man inte kommer att få träffa personen, att man inte kan träffa personen. Och för varje dag, varje månad och för varje år som går är det mer och mer längesen man träffade personen senast. Fem år sedan. Fem långa år sedan. Det är jättelängesen. Jag vill att det ska kännas som igår, idag. Jag vill att det ska kännas som imorgon.
Jag har längtansvärk. Jag längtar så det gör ont. Jag saknar så det skär i mig. Jag skulle ge allt, hela världen, för att höra honom sjunga "Lilla vackra Anna" en gång till. Jag skulle ge allt för att få ligga med huvudet på hans bröst medan han sitter och tittar på tv, och höra hans hjärta slå. Så som jag låg så många gånger. Jag skulle ge allt för att få säga "Pappa, ditt hjärta slår" och få höra "Ja, det slår för dig" till svar. Jag skulle ge allt för att få känna hans hand i min, känna hans andedräkt i mitt hår. Jag skulle ge allt. Allt i hela världen.
För det är tomt. Tomt och tråkigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar