Morfar

Mars är dödens månad. I alla fall andra delen av den. Idag är det ett år sen morfar gick bort. Det var så konstigt. Jag hade på något vis trott att morfar skulle överleva oss alla.
Jag minns året innan jag skulle ta studenten. Jag och morfar satt på kökssoffan och pratade om att det till sommaren skulle bli festligheter. Men så sa han att han inte skulle leva till dess. Ja, han var gammal och ibland krasslig, men han repade sig alltid. Han blev alltid bra. Och han kom liksom att leva sju år till, efter att vi haft det där samtalet på kökssoffan.

Därför insåg jag nog inte att han var så dålig som han var då, för ett år sen. Eller jo, det gjorde jag. Jag är inte dum i huvudet. Men morfar blir ju alltid bra.

Morfar var inte bara en ”morfar”, så som jag kan tänka mig att andra tänker sig att en morfar ska vara. Vår relation var inte en vanlig morfar-dotterdotter, så som jag kan tänka mig att de flesta andra har. Den var mer. Jag och mina syskon spenderade inte dagarna på dagis, utan var hos mormor och morfar medan mamma och pappa jobbade. Vi är uppvuxna där. Därför var han inte bara en släkting, inte bara mammas pappa. Han var min familj.

Morfar var modern, han hade grym humor, han var smart. Han var världens coolaste. Han var fantastiskt rolig, utan att alltid veta om det. Gudars, vad jag har skrattat med, och ibland åt honom.

När pappa gick bort, fyllde han mycket av det tomrum som pappa lämnade. Nu var det istället morfar som frågade om skola, jobb och relationer. Morfar var heller inte rädd för att prata om pappa, vilket jag kände att många andra drog sig för. Han kunde helt apropå inget alls säga att ”det är allt bra tomt utan Rolf”. Jag nickade och vi utbytte blickar som sa mer än tusen ord. Och så klappade han mig på kinden. Eller tog min hand.

Jag saknar. Saknar hans grova händer. Saknar hans kind mot min, hans kind som ibland hade vass skäggstubb för att man alltid kom dit oanmäld. Saknar att han fixade min lugg när den låg fel. Saknar allt.

Det är tomt. Tomt och tråkigt.