Off

Idag har jag en off-dag. Hittills i alla fall. Jag ska försöka med att styra upp det och ändra det till en on-dag. Men jag är suckig och känner inte för att göra något alls.

Jag vet vad min suckighet beror på. Jag tycker det är hemsk att skiljas från människor som kommit att betyda mycket för mig. Jag kan inte rå för det och jag kan inte göra något åt det. Det är alltid såhär när jag skiljs från människor som kommit in i mitt liv och förgyllt det.
Det började redan förra veckan att smyga sig på. Känslan av att det snart är slut. Jag studerade mina elever och kollegor och jag blev varm i hjärtat. Inte av alla, men av flera.
Jag tänker varje gång när det blir ett avsked att jag inte ska tycka om människor jag möter, och som jag vet bara passerar, så mycket. Att jag ska hålla distans. Men det går inte. Jag fungerar inte så. Jag känner och tycker mycket. Och sen blir jag ledsen när vi skiljs.

Såhär skrev jag i julas när jag slutade på det jobbet jag hade då:

Mamma är en mycket förstående person, och om någon känner till min separationsångest och dess yttringar så är det hon. Hon påminde mig om att jag alltid varit sån här, att jag inte ska tycka att det är en dålig sak att jag är känslomässig och engagerad, och att jag kommer känna såhär igen till sommaren.

Jag vet att det snart kommer gå över. Jag har ju varit med om det här förut. Men just precis nu känns det inte så. Och så får det kännas. Tills det går över.