Igår eftermiddag och kväll gick jag bredvid på Krabbängsgården. Det blir min källa till inkomst denna sommar, precis som de senaste nio åren. Det är min tionde sommar inom vården. Varav åtta jag varit på Krabban. Det är ju galet många år.
Det var sig likt. Två boende har försvunnit och två nya har tagit deras plats. Men annars var det same old same old. Jag jobbade ju trots allt hela julen, så så mycket har inte hunnit förändras. Egentligen kanske jag inte behöver gå bredvid, men det känns ändå tryggt för mig. En vacker dag står man där och är två vikarier.
Den stora skillnaden i år blir dock att jag inte har någon av mina tjejer på bygget. Det var på Krabbis vår bekantskap uppstod. Tänk vad roligt det var de somrarna när vi jobbade där allihop; jag, Lena, Jonna, Sara och Evelina.
En stor skillnad som jag märker när jag jobbar inom vården, jämfört med läraryrket, är skillnaden i tålamod hos mig själv. När jag jobbar i skolan har jag världens tålamod och står ut med en hel del innan jag känner att jag blir irriterad. Inom vården däremot är tålamodet nära obefintligt. Inte för att jag visar det, men jag känner det inom mig desto tydligare. Jag tror att det kan ha att göra med att jag älskar att vara lärare, och att jag har valt att jobba med det för resten av livet. Medan jag kanske inte känner riktigt så för vårdyrket.
För att öva upp mitt tålamod inför kommande arbete utmanade jag mig själv under min promenad imorse. Istället för att byta låt när det kom en som jag verkligen inte gillar - varför har jag sådana i min spellista? - tvingade jag mig att lyssna på den. Olidliga, dåliga låtar som jag avskyr. Det var tålamodsprövande.
Det var sig likt. Två boende har försvunnit och två nya har tagit deras plats. Men annars var det same old same old. Jag jobbade ju trots allt hela julen, så så mycket har inte hunnit förändras. Egentligen kanske jag inte behöver gå bredvid, men det känns ändå tryggt för mig. En vacker dag står man där och är två vikarier.
Den stora skillnaden i år blir dock att jag inte har någon av mina tjejer på bygget. Det var på Krabbis vår bekantskap uppstod. Tänk vad roligt det var de somrarna när vi jobbade där allihop; jag, Lena, Jonna, Sara och Evelina.
En stor skillnad som jag märker när jag jobbar inom vården, jämfört med läraryrket, är skillnaden i tålamod hos mig själv. När jag jobbar i skolan har jag världens tålamod och står ut med en hel del innan jag känner att jag blir irriterad. Inom vården däremot är tålamodet nära obefintligt. Inte för att jag visar det, men jag känner det inom mig desto tydligare. Jag tror att det kan ha att göra med att jag älskar att vara lärare, och att jag har valt att jobba med det för resten av livet. Medan jag kanske inte känner riktigt så för vårdyrket.
För att öva upp mitt tålamod inför kommande arbete utmanade jag mig själv under min promenad imorse. Istället för att byta låt när det kom en som jag verkligen inte gillar - varför har jag sådana i min spellista? - tvingade jag mig att lyssna på den. Olidliga, dåliga låtar som jag avskyr. Det var tålamodsprövande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar