Person- och säsongsbästa

Jag hade ställt klockan för att gå upp och göra min lördagsrutin och gå till gymmet idag när det skulle bli dåligt väder. Det har ju liksom varit min deal med mig själv inför sommaren - är det dåligt väder går jag till gymmet. Men jag kom inte iväg. Jag var helt döders när jag vaknade. Jag var astrött på grund av sms:ande fram till klockan 1 inatt. Men jag gick upp i alla fall. Då upptäckte jag hur mör jag är. Förmodligen på grund av att jag sprungit tre dagar i rad och att jag igår till på köpet sprang på person- och säsongsbästa. Vi snackar nästan världsmästartid. Och det utan att jag ens trodde att jag skulle dö, och utan att jag behövde springa och tänka svordomar vilket brukar vara vanligt förekommande. Dessutom efter att ha jobbat till 21.

De senaste två veckorna har jag tagit tid, och när jag kommit hem ropat mitt resultat till Svenne. Det har han förmodligen inte lagt på minnet. Om jag känner honom rätt har det gått in genom ena örat och ut genom andra. Och igår, när jag hade värsta nyheten, var han inte hemma. Men när jag duschat hörde jag hur dörren låstes upp och jag blev helt tokglad. Jag hoppade indianhopp ut i hallen för att uppdatera honom om det senaste, dels på grund av glädje för att han hann hem innan jag åkte till stan dels på grund av att jag faktiskt orkade.

Tillbaka till dagen. Efter att ha ätit frukost diskuterade jag lite med mig själv, och kom fram till att träningen får vänta till senare. Istället gick jag och la mig igen. Dock utan att somna om. Jag är inte en omsomnare. Nu är jag duschad och klar för att snart träffa Andréa.