Roadtrip á Anna & Mattias

Mattias tyckte att jag var störd som tyckte att det skulle bli så roligt att åka med honom. Så roligt att det bubblade i hela kroppen. Så roligt att det bubblade i kroppen så mycket att jag fick svårt att andas när jag väl satt på plats in the truck. Ja, det är alltså precis samma upplevelse som när jag går in på Rörstrand och är tvungen att ta Evelina i armen för att lugna ner mig.

Men det är ju inte så konstigt att Mattias inte var lika exalterad som jag. Han gör det ju typ jämt, åker på roadtrip.
På vägen till hans jobb berättade jag att jag skulle vara hans kartläsare, hans egna GPS. Det tyckte han lät bra. Jag berättade att jag skulle upplysa honom om precis vilka grader kurvorna hade, om väglaget, ja allt man kunde tänkas komma på som underlättade vår framfärd. Han tittade på mig och sa att han förmodligen skulle tröttna på mig innan vi ens kommit till Lundsbrunn. Alltså i princip med en gång. Så jag lät bli. Jag ville ju inte gå hem.

Det snöade lite till och från, vilket Mattias tyckte var sådär. Jag, å andra sidan, tyckte att det var toppen. Då fick han köra lite saktare, vilket gjorde resan lite längre. Mattias påpekade att jag, i mina strumpbyxor och kjol, var klädd för att klara en eventuell avåkning. Det fanns inte ens med i min värld. Inte skulle han väl köra i diket med så dyrbar last. Och då menar jag inte mejerivarorna.

Vår resa gick till Göteborg. Vi tutade i en tunnel och jag log. Det konstaterades att jag är lättroad. Medan Mattias lastade av rättade jag uppsatser. Mycket effektivt arbete. Av oss båda.

Jag kan inte låta bli att imponeras över Mattias körning, eller rättare sagt backning. Herregud. Jag kan ju inte ens backa med en vanlig bil. Och han backar som ingenting med 22 meter långhet. Galet. Och galet bra.

Jag vart inte trött förrän vid två. Det är bra för att vara mig. Och när vi närmade oss Götene igen vid klockan tre kunde vi konstatera att jag varit vaken nästan hela tiden och bara blivit grinig en gång. Men Mattias fick skylla sig själv, eftersom jag blev grining för att han drev med mig. Det gick dock över lika fort.

Väl i Götene ville jag inte gå ur. Jag tyckte jag kunde sitta kvar och vänta på näste man som skulle köra, och således förgylla även dennes arbetsdag. Men jag förstod på Mattias att han ville ha med mig hem. Och så fick det bli.