Fredagslöp

Då var det fredag igen. Den här veckan har gått galet fort. Det har varit en slitig vecka med många sena kvällar. Det är ju inte riktigt min grej. Därför tycker jag att det ska bli lite skönt med helg. Jag klagar absolut inte, jag trivs på jobbet och älskar att jobba. Men mitt huvud går på högvarv hela tiden. Det behöver en paus. Ho ho, nu är det bara en vecka kvar till lovet.

Jag älskar ljudet av springande på löpband. När man kommer i trappan på gymmet möts man allt som oftast av det ljudet. Det tar mig tillbaka till vår semester i USA i somras, då jag tränade på hotellen vi bodde på. Efter att inte ha tränat på två dagar passade jag på att springa av mig idag.
Jag har ett löpband som jag alltid använder. Det har liksom blivit mitt. Det står längst ner, längst in. Idag när jag stod där och sprang kom det först en kille och ställde sig på bandet bredvid mig, och efter en stund en annan framför. Jag kände mig lite inträng där jag stod och svettades. Inte nog med det. Det var inga fula killar som omringade mig. Vältränade som få. Och jag, jag kan inte låta bli att titta ju. Alltså, de där armarna.. Inte att leka med. Jag ville trycka på nödstoppet, hoppa av mitt löpband och gå fram och ta lite på dem. Armarna alltså.

Jag har inte träffat mina töser på hela veckan. Det känns tråkigt. Och när Jonna ringde idag insåg jag ur mycket jag saknar henne, saknar dem. Jag vet inte när vi träffades och fikades senast. Det måste bli ändring. Hör ni, kvinnofolk? Det måste bli bättring.