Vem är du lik, Sixten?

Ja, det frågar jag honom ofta. Men det är ju så att han är en blandning såklart.

Jag tycker dock att han är lik Daniel i stimmiga situationer med mycket folk. Då blir de båda lite sävliga och en smula svåra att få kontakt med. De hetsar inte upp sig i onödan så att säga.

Han är också lik Daniel med att de båda rycker till så de studsar när de somnar. Och på tal om sömn så sover de väldigt mycket.

Dessutom har de båda stora öron.

Nu vet ju inte jag hur Daniel var när han var liten. Inte heller vet jag hur jag själv var, men det har jag ju fått berättat för mig. Och där är nog Sixten lik mig. Glad och nyfiken. Och aktiv. Högt och lågt och överallt.

Sixten är också lik mig vad gäller maten. Mamma kunde aldrig duka bordet förrän middagen var helt klart, eftersom jag blev skogstokig när jag förstod att det vankades mat. Jag kan inte ens vara i köket utan att Sixten blir skogstokig.

Sixten sover helt ljudlöst. Precis som jag. När jag går och lägger mig på kvällarna kan jag inte höra honom andas fast jag kör ner huvudet i spjälsängen. Därför har det blivit som en liten rutin att jag petar på honom, så jag vet att han lever. Jag kan inte somna annars.

Vi har lika ögon när vi ler också.

Jag ser ju också att Sixten har en del Lundellska drag. När Sixten sover är han lik min pappa. De har samma drag över ansiktet då. Och samma minspel.

Tittar man på kort när min lillebror var liten, ser man att de är släkt.