Jag har haft några lugna nätter, så jag trodde att Sixten kanske slutat med det här att vakna vääldigt ofta och vara ledsen. Men inatt var vi tillbaka där igen. Han drömmer väl, eftersom han inte är vaken men ändå. Mitt hjärta blir lite ömt.
Jag vill ju ingenting hellre än att lägga över honom i min säng och snussa med honom. Såhär:
Men jag vågar inte det. Jag litar inte på mig själv så pass. Jag har nämligen slutat vakna när han bökar. Flera gånger när jag vaknat står han där i sin säng. Jag vaknar fortfarande av minsta lilla kroppsljud han ger ifrån sig, men inte av att han rör sig.
Därför är det ju väldigt bra att vi har en låg säng. Jag ligger ju i princip i nivå med Sixten, så jag sticker in min hand mellan spjälorna och håller honom i handen. Så sover vi.
Imorse på vår morgonpromenad såg jag liksom hela händelseförloppet. Från det att han somnade till att han började kasta med huvudet och gny till det att han började stonka och stöna till det att han började storgråta. Fast jag klappade och pussade honom på kinden så han vaknade, slutade han inte gråta. Stora stora tårar. Jag fick lyfta upp honom i famnen. Där stod vi på vägen en stund, vinkade till en bil som körde förbi oss, tittade på några fåglar. Sen var det bra.
När jag duschat och vi ätit frulle åkte vi in till stan. Vi var på bolaget inför fredagen och sen handlade vi väl utvalda varor i lågprisaffärerna.
Nu sover Sixten ute i vagnen. Jag ska plocka upp lite efter mitt yrväder. Jag fönade håret och Sixten rev ur skötbordet. Det är liksom inte så konstigt att jag tycker att jag inte gör någonting annat än att plocka i ordning här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar