Jag känner mig inte alls redo för en ny vecka. Det känns liksom som att det är fredag för mig idag. Det beror på att jag inte känner att det har varit helg. Den här helgens dagar har varit som vilka veckodagar som helst. Jättetrist. Det känns som jag knappt har sett till Daniel. Och när jag tänker efter så har jag knappt gjort det.
Igår, när Sixten och jag varit ute och gått och ätit frulle, tog jag tag i att städa och göra i ordning i det som varit mammas rum och som nu är ett gästrum. Daniel åt frulle tillsammans med oss och sen gick han ut och grejade. Det innebar att Sixten hjälpte till att städa. Men det gick sådär. Det jag plockade bort tog han fram. Det jag städade upp slängde han ner. När jag putsat spegeln var han där och satte sin hand och mun.
Det tog mig hela förmiddagen att städa ett ynka litet rum. Men så var jag noggrann också. Bäddade ur och tvättade allt i sängen och ställde ut madrassen på vädring. Jag tvättade mattan och våttorkade alla ytor - till och med listerna.
Sen var det dags att laga middag. Mamma kom hit och åt tillsammans med oss. Kycklinggryta med ris och, en av mig, hemmagjord semla till efterrätt.
På eftermiddagen skjutsade jag mamma till tåget och sen var det liksom kvällen. Daniel kom in först typ klockan 19.
Det är ju så vi har delat upp det: han sköter saker utomhus och jag sköter saker inomhus. Vi är båda nöjda med den uppdelningen. Men sen kan jag tycka att det inte är helt rättvist att jag har hela ansvaret för Sixten. Enligt Daniel kan han inte greja och ha hand om Sixten samtidigt, utan han kan gå där ute i trädgården och pula i lugn och ro och ladda sina batterier. Men jag då? Jag ska tvätta, städa och laga mat och samtidigt se till att Sixten är glad och nöjd och inte slår sig eller äter jord.
Ja, jag beklagar mig lite. Inte för att jag får vara med Sixten hela tiden. Jag älskar ju att vara med honom. Men ibland känner jag ett behov av att få vara helt ensam, utan att känna att jag har ansvaret för det lilla livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar