Jamen Sixten har ju fortfarande feber och igår fick Daniel nog och ringde till BVC och satte ner foten så att säga. Vi fick en tid hos doktorn nu på förmiddagen och jag fick kämpa för att hålla honom vaken till dess att vi varit där, så jag var lite orolig för att han skulle ställa till en scen i sin trötthet.
Men vår barnläkare alltså.. Jag är ju lite hemligt kär i honom, och har varit det ända sen vi träffades genom jobbet. Jag kan inte ens se honom i ögonen utan att bli generad och röd i ansiktet. Ja, detta är en man på 50 år med grått hår och skånsk dialekt (vilket inte står högt på min gilla-lista). Han är i alla fall alldeles för charmig för sitt eget bästa och Sixten tycker som jag. För han bara log och log och skrattade. "Det alltid glada barnet" sa doktorn om Sixten redan i väntrummet.
Doktorn tittade i öronen och halsen, lyssnade på hjärtat och lungorna, kände på magen och körtlarna men allt såg bra ut. Vi avslutade det hela med att ta ett blodprov i Sixten lilla finger.
Sixten bara flinade. Sa inte ett ord och rörde inte en min. Det är min kille det.
Jag fick den smått omöjliga uppgiften att fånga upp lite kiss till ett urinprov. Jag ba: näe, hur ska jag bära mig åt? Men jag får låta honom gå naken och ständigt hålla mig i närheten med ett uppsamlingsdon. Tur att vi inte har några planer för eftermiddagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar