The everlasting divorce

Jag och Richard håller fortfarande på med the everlasting divorce. Eller det är nog snarare så att det är jag som håller på. Men han har några saker som jag vill ha, som vi eller jag köpte, som jag inte kände för att ta med mig när jag flyttade. Saker som jag nu vill ha, som han ändå inte använder.
Richard tycker att jag är lite fräck som kommer två år senare och vill ta tillbaka saker som jag inte visat intresse för förut. ”Nej, nej” säger jag då. ”Jag vill bara låna lite”. Richard flinar och säger att ”låna går bra”.

Så igår var jag där för att hämta en stol, storlek större. Vi träffas eller hörs inte så ofta och därför känns han ibland som en främling när vi ses. Det beror nog inte bara på honom, utan lika mycket på mig. Men igår var det ingen främling som mötte mig i hallen och undrade när jag slutade med att plinga en gång och gå rakt in. Jag vet inte.
Richard och jag har väldigt roligt ihop, och han blir lagom frustrerad och full i skratt åt mig. Som när vi bar stolen över gatan och jag helt sonika tappar greppet och stolen far i backen med en smäll. Eller som när vi lastade ur den ur bilen och hade ställt den tvärs över gatan medan jag bara skulle stänga bagageluckan. Precis då kommer det en bil, och istället för att grabba tag i stolen och hjälpa Richard att göra gatan framkomlig, flyttar jag på mig själv. Richard baxar ensam bort stolen medan han ropar ”Jag tar den här själv då!” Ojsan.