Det är torsdag idag och jag har mer eller mindre tillbringat alla dagar den här veckan med Lena Spena Spykorv. Varje dag efter jobbet har jag åkt dit och ätit middag, och sen har vi hittat på diverse bus. Att hon är nyopererad och sjukskriven, vilket är anledningen till att vi kan träffas i ganska stor utsträckning, begränsar oss inte nämnvärt. Jag har redan hunnit skämma ut henne genom att förklara för kassörskan att Lena varken hade lust eller ork att prova tunikan på grund av att hon är handikappad och en släng invalid. Öppet köp is the shit.
När jag som privatchaufför skjutsade Lena till tandläkaren igår burnade jag på rakt fram utan att se att vägen var avstängd för trafik. Jag tyckte vi var otäckt ensamma på en av Törebodas mest trafikerade gator och anade ugglor i mossen när till och med lastbilen som körde bakom oss svängde av på en minimal gata. Givetvis fanns det skyltar, men ibland bara missar man. Vi fick göra en u-sväng och jag kunde inte låta bli att hånskratta åt det faktum att jag körde Lenas bil, som många i Töreboda känner igen. Lena var inte lika glad åt detta. Men vi bara garvade. På något vis kändes det typiskt oss. Typiskt mig.
Idag när jag satt i soffan och väntade på att Lena skulle bli klar för en runda på marknaden konstaterade hon att vi sannerligen tar igen all tid vi varit ifrån varandra den senaste månaden. Och med tanke på att vi har planer för både imorgon och lördag så kan jag inte göra annat än att hålla med. Jag skulle även vilja tillägga att vår relation har utvecklats under denna vecka, då hon anser att en dörr till toaletten tydligen är överflödig. Jag gillar’t.
För första gången den här veckan var jag hemma i skaplig tid och hade kvällen fri. Mamma skulle ut och gå en rensa-huvudet-promenad och jag frågade om jag fick slå följe. En ganska dum fråga, med tanke på att man rensar huvudet bäst när man går ensam. Men givetvis fick jag följa med och jag lovade att jag skulle vara tyst. Det slutade med att jag pratade oavbrutet i en hel timme, under hela vår promenad. Satan i satan. Jag kom på mig flera gånger och tänkte att nu får jag väl ändå knipa. Men jag kan liksom inte hejda mig. Det bara bubblar i mig. Allt prat vill komma ut.
Det fick mig att tänka tillbaka på en cykeltur vi gjorde i våras då jag pratade non stop. Helt plötsligt tvärstannar mamma och stoppar i bomull i öronen. Då sa jag till henne att hon bara kunde bett mig att vara tyst. Hon behövde inte vara så dramatiskt att hon stoppade i anna-stoppers i öronen. Hon sa att det visst inte berodde på mig, utan på vinddraget och att hon allt hörde vad jag sa ändå.
Nu är det mindre än en vecka tills Erik Hassle ska få höra mig sjunga hans låtar. Wohoo!
Idag när jag satt i soffan och väntade på att Lena skulle bli klar för en runda på marknaden konstaterade hon att vi sannerligen tar igen all tid vi varit ifrån varandra den senaste månaden. Och med tanke på att vi har planer för både imorgon och lördag så kan jag inte göra annat än att hålla med. Jag skulle även vilja tillägga att vår relation har utvecklats under denna vecka, då hon anser att en dörr till toaletten tydligen är överflödig. Jag gillar’t.
För första gången den här veckan var jag hemma i skaplig tid och hade kvällen fri. Mamma skulle ut och gå en rensa-huvudet-promenad och jag frågade om jag fick slå följe. En ganska dum fråga, med tanke på att man rensar huvudet bäst när man går ensam. Men givetvis fick jag följa med och jag lovade att jag skulle vara tyst. Det slutade med att jag pratade oavbrutet i en hel timme, under hela vår promenad. Satan i satan. Jag kom på mig flera gånger och tänkte att nu får jag väl ändå knipa. Men jag kan liksom inte hejda mig. Det bara bubblar i mig. Allt prat vill komma ut.
Det fick mig att tänka tillbaka på en cykeltur vi gjorde i våras då jag pratade non stop. Helt plötsligt tvärstannar mamma och stoppar i bomull i öronen. Då sa jag till henne att hon bara kunde bett mig att vara tyst. Hon behövde inte vara så dramatiskt att hon stoppade i anna-stoppers i öronen. Hon sa att det visst inte berodde på mig, utan på vinddraget och att hon allt hörde vad jag sa ändå.
Nu är det mindre än en vecka tills Erik Hassle ska få höra mig sjunga hans låtar. Wohoo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar