Blås på mig

Jag tycker verkligen om när det blåser. Det är så himla mysigt. Det har blåst mer eller mindre varje dag den här veckan, men idag blåser det satan i träden. Det knakar i vårt hus då. Det känns hemtrevligt på något vis. Jag tycker om när vinden drar tag i håret och rufsar runt det till oigenkännlighet. Man kan ha världens sämsta hårdag men det spelar ingen som helst roll eftersom man inte har någon frisyr minuten efter att man stoppat huvudet utanför dörren i alla fall. Och det gäller ju för alla människor. Med hår alltså. Ja, annars kanske man inte har dåliga hårdagar. Jag planerar att sova med öppet fönster inatt så jag hör ordentligt när det viner ute. Höstmys.

Lägenheten var hur fin som helst. Där skulle jag kunna sätta bo. Där vill jag sätta bo. Jag vänder och vrider på fördelar och nackdelar. Tänkte att jag kanske inte behöver göra något förhastat den här månaden också. Jag har under den senaste tiden förhastat mig så det räcker till för hela min livstid. Beslutsångest hej hej beslutsångest.

Jag är fortfarande i behov av en personlig assistent. Jag såg på vägen in till stan att bilen behövde tankas och tänkte att jag gör det på vägen hem. När jag åker från Lena till Ananthi piper det till, lampan börjar lysa och det står på displayen att det är lite med bensin. Just det. Det hade jag glömt. När jag säger hej då till Ananthi kommer jag på att jag ska tanka också. När jag kommer ut i bilen hade jag glömt detta och tycker att det är tur att bilen säger till. Tre gånger har jag alltså förträngt detta. Och vad gör jag? Jo, jag åker väl förbi Statoil. Jag kommer på det, svär och får vända i Ullervad. Jag är tankspridd.

Jag har precis packat väskan för en ny arbetsvecka och träningsväskan ifall andan skulle falla på. Om den inte gör det får jag helt enkelt tvinga mig dit ändå. För det är så det funkar.

Om en vecka är det Kanelbullens dag. Det ska vi fira!