Banan och spex

En stor del av gårdagen spenderade jag på AF-borgen. Det var Hälsningsgille där föreningar, kårer, företag och organisationer delade ut gratissaker och informerade de nya studenterna om sina verksamheter. Jag har kommit så långt att jag känner att jag inte måste ha K-stin vid min sida, utan helt på egen hand kan kasta mig in i folkvimmel. Jag har även kommit så långt att jag möts av personer som ropar ”Banan!” (frukten alltså) och kommer och kramar om mig. Det är bra.
Banan är K-stins smeknamn på mig och när hon presenterar mig för någon brukar det i princip alltid gå till på följande sätt:

- Det här är min bästa kompis Banan.
- Gustav / Karoline / Elin / Jappe / Erik / yada yada yada
- Anna.
- Banan? Vill jag ens veta?
- Anna – Äni Bänäni – Anna - Banan – Banan.

Och så är det utrett. Och folk blir smått förvirrade och vet inte om de ska kalla mig Banan eller Anna. Den enda som har frågat är Thomas, de andra brukar variera sig. Oftast blir det Anna om vi är på tumanhand och Banan om K-stin är med, eftersom hon aldrig kallar mig Anna eller pratar om mig som någon annan än Banan. Hon äger copyrighten, som hon själv uttrycker det. Ja, vem mer skulle vilja?
I Stora salen var det folktätt, trång, varmt och högljutt. Allt jag vanligtvis brukar avsky, men nu börjar bli van vid.

På kvällen var vi på Jesperspexarnas ”Nebuchadnezzar”. Jag har aldrig varit på spex förut och hade därför inga förväntningar alls. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig, ändå var det jag som ville gå. När orkestern börjat spela ger K-stin mig en snabb info: okej, det är halvfulla studenter och om man tycker något är bra så ska man inte sluta applådera för då gör de så kallade omtagningar. De sjunger sången en eller flera gånger till, fast med en annan text typ. Dessa omtagningar gjorde att föreställningen tog sin lilla tid. Och under den första delen av föreställningen funderade jag på om det bara var jag som inte ville att folk skulle fortsätta applådera. I halvlek visade det sig dock att jag inte var ensam om att tycka att spexet var sådär. Efter två och en halv timme var det slut och jag kunde konstatera att jag fått mig ett par asgarv, men att det i det stora hela var ganska sådär. Linnea konstaterade att nu ligger ju ribban inför mina kommande spex, och att den ligger lågt.

Det var gott om bananer i spexet. På tal om...

När klockan närmade sig halv 12 kunde jag och K-stin samstämmigt komma överens om att det inte är en bra idé att sätta upp insynsskyddande film på fönstren när man är trötters, då vi varken kunde mäta, klippa rätt eller få dem att sitta bra.