Idag har några lyckliga, eller eventuellt olyckliga, lundabor fått höra Kings of Leons album framföras av mig. Det höll mig nämligen sällskap under min promenad förut. Fy fasen i hela helskottat vad bra det är. Jag kan inte hålla inne. Det måste ut. Jag måste sjunga med. Mycket märkligt att jag inte spelat sönder det, med tanke på att det i princip var det enda jag lyssnade på under USA-resan.
Det är galet vad våra sinnen och minnen är sammankopplade. När jag lyssnar på Kings of Leon får jag en grymme flashback till USA. Jag ser Kaliforniens kust och Nevadas öken, jag vet vad jag hade på mig, vad jag tänkte på, jag känner samma lukt och jag känner vad jag kände då. Med undantag för låt nummer fyra. Den tar mig tillbaka till den gången jag åkte lastbil med Mattias och han sjöng den helt oblygt och som om det inte fanns någon morgondag. Och han gjorde det bra. Jag ler fortfarande lite granna när jag tänker på det.
Imorse när jag kastade mig på golvet för att göra armhävningar insåg jag att det fanns ett städbehov här. Att jag inte fick ett astmaanfall där och då. Eller passade på att göra en peruk för framtida bruk. Konstigt att jag har hår på huvudet faktiskt. Inget ont som inte har något gott med sig. Armhävningarna gör jag för att jag har planer på att ta en viss person i armbrytning. Vilket förmodligen aldrig kommer att hända, men jag ska i alla fall ge honom en match. Och eftersom jag gillar att städa ser jag inget ont i det. Jag tycker inte det var längesen jag hade framme draken dock. Förmiddagen ägnade jag åt att städa, feja och fixidona lite. Men det är ju sommar ute, så resten av dagen har spenderats utomhus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar