Jag hamnar titt som tätt i situationer då jag funderar på om livet hånar mig. Ganska ofta försätter jag mig själv i dessa situationer, helt ofrivilligt och ovetandes givetvis. Men ganska ofta har jag inget med saken att göra överhuvudtaget. En sådan situation var jag med om idag.
Det finns tre saker här i livet som jag finner ytterst obehagliga. Okej, jag är mer eller mindre livrädd för dem. Dvärgar, råttor/möss och mörkhyade personer - och då menar jag riktigt riktigt svarta. I den ordningen kommer de. Jag blir dumförklarad varje gång min skräck uppdagas. Men jag kan inte rå för det. Människor är rädda för spindlar, ormar och döden. Jag är rädd för dvärgar och svarta. Det bara är så. Det finns otaliga historier om mina möten med dessa två kategorier av människor som skrämmer livet ur mig. Den ena, i mina ögon, värre än den andra. Jag är förföljd av alla världens dvärgar. Man kan därför tycka att jag borde ha vant mig. Men icke.
Idag kom jag på min bicicleta (= cykel på spanska [bissikleta]) och möter en riktigt jättesvart person. Detta är inget jag normalt skulle ha reagerat på. Jag är inte helt störd. För det är liksom först när personen kommer, i mina mått mätt, för nära mig som jag blir rädd.
Det som får mig att reagera är den svarta personens sällskap, eller rättare sagt kombinationen av de båda. Det är en dvärg. Satan i hela gatan. En svartsvart och en dvärg. Jag menar, vad är oddsen för detta - att just jag ska möta detta sällskap bestående av mina två skräcker? Det är ju helt sjukt.
Just när jag upptäckt denna, för mig, oturliga kombination av människor går min hjärna igång på högvarv. Händer det här på riktigt? Seriöst. Driver någon med mig? Vart ska jag göra av mig själv? Jag får inte glo. Jag får absolut inte tappa kontrollen och cykla på dem. Det vore ju fruktansvärt illa. Både för mig och dem. Borde jag köpa en lott idag? Karl har berättat att hans bror, som är rädd för ormar, springer med en pinne i handen under sina löprundor – jag borde haft en pinne.
På fem sekunder har vi passerat varandra och jag pustar ut. Vad hände precis? Jo, livet hånar mig. In my face! Jag började skratta, vilket är en väldigt vanligt förekommande reaktion när jag är rädd. Jag kunde dessutom inte låta bli att se jag det komiska i situationen.
När jag kom hem lyssnade jag på mitt favorit-dvärg-klipp. Det får mig på gott humör. Det är jag och Pelle Porseryd.
Det finns tre saker här i livet som jag finner ytterst obehagliga. Okej, jag är mer eller mindre livrädd för dem. Dvärgar, råttor/möss och mörkhyade personer - och då menar jag riktigt riktigt svarta. I den ordningen kommer de. Jag blir dumförklarad varje gång min skräck uppdagas. Men jag kan inte rå för det. Människor är rädda för spindlar, ormar och döden. Jag är rädd för dvärgar och svarta. Det bara är så. Det finns otaliga historier om mina möten med dessa två kategorier av människor som skrämmer livet ur mig. Den ena, i mina ögon, värre än den andra. Jag är förföljd av alla världens dvärgar. Man kan därför tycka att jag borde ha vant mig. Men icke.
Idag kom jag på min bicicleta (= cykel på spanska [bissikleta]) och möter en riktigt jättesvart person. Detta är inget jag normalt skulle ha reagerat på. Jag är inte helt störd. För det är liksom först när personen kommer, i mina mått mätt, för nära mig som jag blir rädd.
Det som får mig att reagera är den svarta personens sällskap, eller rättare sagt kombinationen av de båda. Det är en dvärg. Satan i hela gatan. En svartsvart och en dvärg. Jag menar, vad är oddsen för detta - att just jag ska möta detta sällskap bestående av mina två skräcker? Det är ju helt sjukt.
Just när jag upptäckt denna, för mig, oturliga kombination av människor går min hjärna igång på högvarv. Händer det här på riktigt? Seriöst. Driver någon med mig? Vart ska jag göra av mig själv? Jag får inte glo. Jag får absolut inte tappa kontrollen och cykla på dem. Det vore ju fruktansvärt illa. Både för mig och dem. Borde jag köpa en lott idag? Karl har berättat att hans bror, som är rädd för ormar, springer med en pinne i handen under sina löprundor – jag borde haft en pinne.
På fem sekunder har vi passerat varandra och jag pustar ut. Vad hände precis? Jo, livet hånar mig. In my face! Jag började skratta, vilket är en väldigt vanligt förekommande reaktion när jag är rädd. Jag kunde dessutom inte låta bli att se jag det komiska i situationen.
När jag kom hem lyssnade jag på mitt favorit-dvärg-klipp. Det får mig på gott humör. Det är jag och Pelle Porseryd.
razizt
SvaraRadera