Och de varde två

Jag har tre (bort)förklaringar till varför jag gick in i en lyktstolpe under min promenad imorse.

1. På Jula Mosse finns det inga lyktstolpar. Vanligtvis behöver jag alltså inte heller hålla utkik efter några.
2. Jag var inte helt vaken. Jag hade trots allt bara varit vaken i 20 minuter.
3. Jag fick solen i ögonen. Solen skiner faktiskt fortfarande starkt.

Min lilla krock resulterade i en bula i pannan. Inte stor, men ändock. Min finne fick sällskap. Det är den säkert glad för. Att jag gick rakt in i en lyktstolpe vid stationen, mitt under morgonrusningen, gjorde inte att saken kändes bättre för mig. Fatta hur många som måste ha sett mig. Kanske är detta ännu en förklaring.

4. På Jula Mosse finns det inte så mycket folk. Vanligtvis finns det alltså inte så många som kan störa min koncentration.

Man kan tro att det är hittepå, allt jag är med om. Men så är det inte. Och därför börjar jag bli lite bekymrad. Vad ska det bli med mig?

Under min promenad höll jag även på att sätta dojan på Sveriges förmodligen, det bara måste vara, plattaste igelkott. Den måste ha dött en ond bråd dödlig död. Stackars.