Så. Jävla. Bra.

Min dag. Den har varit så sjukt bra! Det bubblar i hela mig. Jag kan inte få det att sluta. Jag vill inte få det att sluta.

Det började med att det var fantastiskt roligt på Äntligen morgon med Adam och Gry. Jag skrattade hela tiden. Det avslutades med att Anna Bergendahl sjöng live. Jag tycker egentligen inte om henne och jag brukar aldrig få gåshud av att lyssna på musik sådär, men det var så himla bra.

Det medförde att jag var sprallig och fnissig på jobbet hela förmiddagen. På lunchrasten kom Peter, min arbetskamrat, och satte sig bredvid mig i soffan. Peter åker motorcykel till jobbet och vi har flera gånger pratat om att jag ska åka med. Jag har ju aldrig åkt motorcykel förut. Men det har aldrig blivit av. Det har varit dåligt väder, den har inte startat och han har glömt extrahjälm. Men idag! Fint väder, den startade och extrahjälmen var med.
När vi bestämt att det skulle bli av blev jag nervös. Som när jag skulle rida på elefanter. Jag hade sett fram emot det jättemycket och jättelänge, och när det sen skulle ske vart jag nervös och ville banga. Likadant idag.
När vi gick ut till motorcykeln berättade jag för Peter att jag var lite nervös, att jag troligtvis skulle luta mot fast jag vet att man ska luta med och att jag förmodligen skulle bli vår bådas död.
Jag var så förväntansfull och spänd. Det bubblade i hela mig. Jag ville göra indianhopp hela vägen till parkeringen och skrika "Ta mig till Hajstorp!" Väl framme ville jag hoppa jämfota på stället. Jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv. Men jag stillade mig. Herregud. Jag skulle ju åka motorcykel. Jag var tvungen att vara cool.

Peter lovade att han skulle köra sakta och försiktigt. Det gjorde han. Men när jag satt där kändes det som om jag inte gjort något annat. Jag lutade till och med med. Så jag sa till Peter att han kunde köra lite fortare. Om han gjorde. Vi körde så galet fort.
Vi var ute och åkte en bra stund och jag fick se Skara med omnejd. Det var helt otroligt! Inte att se Skara med omnejd, utan att åka motorcykel. Fler gånger ville jag bara skrika ut alla mina bubblor, men tänkte att jag skulle skrämma skiten ur Peter då. Så jag lät bli.
När vi var tillbaka vid skolan igen och hoppade av kunde jag inte hålla inne. Jag var helt till mig, helt vild. Och när vi kom in tror jag inte att någon kunde undgå att höra vad jag och Peter gjort. Så jävla bra. Herre. Gud.