Le mot kameran

Jag kan inte fatta varför jag alltid kommer iväg för sent till jobbet på måndagar. Jag får kubba ut till bilen med kaffet i högsta hugg. Glömmer bort att smyga på tå för att inte klackarna ska väcka min granne. Idag var det värre än värst. Jag fick köra som om jag hade eld i bagaget. Detta resulterade i att jag till och med glömde att sakta ner vid en fartkamera. Satan i hela gatan. Jag vet ju vart de står. Jag saktar ju ner där varje dag.
Precis när jag passerar tänker jag att nu kommer jag med på kort. Och vad gör jag då? Jo, jag posar. Lägger huvudet på sned och ler. Seriöst. Vad är det för fel på mig? Varför vill jag le och se bra ut på ett kort som eventuellt kommer ge mig en fet böter?

Dom skrattade åt mig på jobbet när jag berättade detta. De skrattade lika mycket som när jag berättade om varningsbilen som körde framför mig. De skrattade lika mycket som när jag trodde att en blind man jag pratade med var blind, fast det visade sig att han inte var det.

Mina arbetskamrater säger att jag är så himla tystlåten och tråkig. Att jag aldrig är glad och att jag är svår att samarbeta med. De säger det med glimten i ögat, så jag tror och hoppas att de menar det motsatta.
Jag har berättat för mamma vad de säger om och till mig. Hon undrade om det verkligen var mig de pratade om. Idag kom det återigen på tal, hur besvärlig jag är att ha och göra med. Jag berättade för dem på jobbet att jag berättat för mamma, och vad hon sedermera svarat på detta. Då sa de att de kanske borde förvänta sig ett föräldrasamtal inom kort. Då fick jag mig dagens skratt. Mamma, de väntar på att du ska ringa och skälla på dem.