Skön pose och majskrokar

Igår var jag bjuden hem till Andréa, Martin och Anton på lite fredagsmys. Det var toklängesen jag träffade Andréa. Närmare bestämt senast på min födelsedag. Fatta vad Anton växt på två månader. Det är ju helt otroligt. Han är en jättestor kille nu. Sist jag myste med honom kunde jag ju nästan få plats med honom bakom örat. Men nu, nu skulle Harald Gradén knappt få det.

Anton är så stor nu så han äter majskrokar. Majskrokar är inget nytt fenomen för mig, eftersom Lindas bebbe också åt det när jag var där senast. Jag lät Anton äta på egen hand. Det hade han tydligen inte gjort innan. Och det liksom märktes. Det var majskrok högt och lågt och mittemellan. Då säger Andréa lite fint att det var hans andra majskrok i livet och att han inte åt den första själv. Där kommer jag och kör i vind.
Det här med majskrokar tycker han är toppen. Han skrattar jättemycket när man biter i den.

Jag bjöds på en fin och fantastiskt god middag. Sen flyttade vi in till tv-soffan där vi tittade på Talang. Men jag tittade inte så mycket på tv:n. Jag tittade mest på mitt lilla mök som satt i mitt knä och charmade mig totalt. Efter ett tag tyckte han att vi kände varandra så pass väl att han intog en mer avslappnad pose.

Han tog sig friheten att lägga upp sig sin arm på min hylla. Och så satt han länge. Vi kunde inte låta bli att skratta åt honom.

Vi tittade på den senaste Wallander-filmen. Både jag, Andréa och Martin kämpade mot sömnen mot slutet. Men så vart det lite otäckt. Så otäckt att vi började skratta. Jag kände med ens att det var tur att jag inte skulle gå hem i mörkret. När filmen var slut spolade Martin ändå tillbaka till det otäcka. Vi tittade flera gånger på det. Vi härmade, vi skrattade, vi analyserade. Vi körde scenen i slowmotion. Allt för att avdramatisera. Och som vi skrattade.