Då var jag tillbaka i verkligheten igen. Nu börjar mitt inrutade liv med jobb, träning, äta och sova. I den ordningen ligger prioriteringen. Tråkigt att jag inte hinner med så mycket socialt umgänge, tycker jag fortfarande. Men det är väl därför det finns ledigheter och, i vissa lyckliga fall i mån av tid, även helger. Vill man träffa mig får man helt enkelt träna, äta eller sova med mig.
Första arbetsdagen har varit som första arbetsdagen efter ett lov brukar vara. Alla är trötta och ur fas. Så även jag. När jag satte mig vid skrivbordet imorse var jag så trött så jag inte kunde se ordentligt. Ögonen stod åt alla håll. Jag sov inte speciellt många timmar i natt. Trots att jag var nyduschad, nysmörjd och hade bäddat i rena sängkläder. Den där John Blund och jag börjar bli seriöst osams.
Inte blev mitt urfasande bättre av att jag inte kommer åt mina dokument jag sparat på skolans datorer på grund av att de gjort om dem. Och inte underlättades min dag av att de nya kopierings- maskinerna inte fungerade på grund av att någon, jag nämner inga namn, kört paperjam i båda inom loppet av två minuter. Jag fick ta löpet till tryckeriet. Så det löste sig bra.
På vägen hem satt jag och resonerade med mig själv om det skulle bli en vända till gymmet eller en promenad. Jag bestämde mig efter mycket om och men för att gå till gymmet. På vägen dit tog jag vägen förbi blomsteraffären och sen svängen om Lena. Den stackaren är jättedålig, så jag tänkte att lite blommor kanske skulle göra henne glad. Och så fick jag se hennes gula, ja gula(!) hud. Hennes lever är lite krasslig på grund av en av medicinerna hon äter efter sin knäoperation. Hon vart glad och överraskad, vilket var mitt syfte. Nu vill jag att hon ska bli bra så jag slipper oroa mig för henne. Bli frisk. Bli bra. Du och jag.
Första arbetsdagen har varit som första arbetsdagen efter ett lov brukar vara. Alla är trötta och ur fas. Så även jag. När jag satte mig vid skrivbordet imorse var jag så trött så jag inte kunde se ordentligt. Ögonen stod åt alla håll. Jag sov inte speciellt många timmar i natt. Trots att jag var nyduschad, nysmörjd och hade bäddat i rena sängkläder. Den där John Blund och jag börjar bli seriöst osams.
Inte blev mitt urfasande bättre av att jag inte kommer åt mina dokument jag sparat på skolans datorer på grund av att de gjort om dem. Och inte underlättades min dag av att de nya kopierings- maskinerna inte fungerade på grund av att någon, jag nämner inga namn, kört paperjam i båda inom loppet av två minuter. Jag fick ta löpet till tryckeriet. Så det löste sig bra.
På vägen hem satt jag och resonerade med mig själv om det skulle bli en vända till gymmet eller en promenad. Jag bestämde mig efter mycket om och men för att gå till gymmet. På vägen dit tog jag vägen förbi blomsteraffären och sen svängen om Lena. Den stackaren är jättedålig, så jag tänkte att lite blommor kanske skulle göra henne glad. Och så fick jag se hennes gula, ja gula(!) hud. Hennes lever är lite krasslig på grund av en av medicinerna hon äter efter sin knäoperation. Hon vart glad och överraskad, vilket var mitt syfte. Nu vill jag att hon ska bli bra så jag slipper oroa mig för henne. Bli frisk. Bli bra. Du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar