Mina dygn har för få timmar. Det är ett som är säkert. Det är galet mycket att göra nu. Jag har hela dagen funderat på om jag kunnat göra något av det, som nu hopar sig i gigantiska högar på mitt skrivbord, under lovet. Mitt samvete blev lite stillat när jag kom fram till att jag inte hade kunnat göra något av det. Det är så illa att jag inte ser något av själva skrivbordet. Det är totalt överbelamrat med papper och böcker.
Jag blir lite stressad när det blir så där. Någon gång vid tre slutade jag att avsluta mina meningar. Och så har det varit sedan dess. Tur att mina kollegor inte blir irriterade, utan skrattar åt mig, när de inte förstår vad jag menar eller vill få fram.
Framåt eftermiddagen, när jag inte hunnit arbeta bort hälften av det jag borde, och ändå jobbat över en och en halv timme, blundade jag, höll för öronen och gick hem. Helt plötsligt vart min planfria helg väldigt planerad.
Jag åkte till Karl för att ta en kopp kaffe. En snabb liten kopp sa jag till honom, men blev ändå sittande i över en timme. Inte heller där pratade jag i fullständiga meningar. Jag hade så mycket att säga att jag hade fyra fem meningar på gång samtidigt. Ja, jag säger då det. Eller inte.
Lunchen med Emil var väldigt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att få upp maten. Helt seriöst. Det var riktigt nära där ett tag. Men det var precis vad jag behövde - ett asgarv från hjärtat.
Jag lyckades även med den stora bedriften att för första gången, enligt Emil, viska. Ända sedan vi lärde känna varandra någon gång på 90-talet, har han påpekat att jag inte kan viska. Han nästan applåderade åt mig när jag idag lyckades med detta.
Nu ska jag ta och jobba lite till innan jag hoppar i säng. Sjuorna har 90 svåra ord i läxa till imorgon, och här ska göras ett kick-ass-läxförhör.
Over and out. ("out" svarar Sara)
Jag blir lite stressad när det blir så där. Någon gång vid tre slutade jag att avsluta mina meningar. Och så har det varit sedan dess. Tur att mina kollegor inte blir irriterade, utan skrattar åt mig, när de inte förstår vad jag menar eller vill få fram.
Framåt eftermiddagen, när jag inte hunnit arbeta bort hälften av det jag borde, och ändå jobbat över en och en halv timme, blundade jag, höll för öronen och gick hem. Helt plötsligt vart min planfria helg väldigt planerad.
Jag åkte till Karl för att ta en kopp kaffe. En snabb liten kopp sa jag till honom, men blev ändå sittande i över en timme. Inte heller där pratade jag i fullständiga meningar. Jag hade så mycket att säga att jag hade fyra fem meningar på gång samtidigt. Ja, jag säger då det. Eller inte.
Lunchen med Emil var väldigt underhållande. Jag skrattade så jag höll på att få upp maten. Helt seriöst. Det var riktigt nära där ett tag. Men det var precis vad jag behövde - ett asgarv från hjärtat.
Jag lyckades även med den stora bedriften att för första gången, enligt Emil, viska. Ända sedan vi lärde känna varandra någon gång på 90-talet, har han påpekat att jag inte kan viska. Han nästan applåderade åt mig när jag idag lyckades med detta.
Nu ska jag ta och jobba lite till innan jag hoppar i säng. Sjuorna har 90 svåra ord i läxa till imorgon, och här ska göras ett kick-ass-läxförhör.
Over and out. ("out" svarar Sara)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar