måndag 23 mars 2015

10-årsjubileum

Eller, man kanske inte säger jubileum i detta sammanhang. Idag är det i vilket fall som helst tio år sedan pappa gick bort.

Det är ju helt overkligt. Idag är det tio år sedan jag senast träffade pappa, tog i honom, andades in honom. Man kan tycka att det egentligen inte är så speciellt med dessa årsdagar. Jag tänker ju trots allt på pappa varje dag och saknar honom precis hela tiden. Men det är som Sara sa en gång när vi pratade om det här, att man upplever den dagen igen. Om solen sken den dagen personen gick bort, och det regnar på årsdagen är det ändå solsken man känner. Man känner samma känslor som då och man känner samma lukter. Det bara är så. Vare sig man vill eller inte. 

Tiden efter att pappa gått bort, de följande två veckorna eller så, minns jag nästan inget av. Jag tror att det är hjärnans sätt att skydda en, att få en att överleva. Jag minns bara vissa saker. Och jag minns dem tydligt. 

Jag minns att jag var otröstlig. Jag minns att jag inte ville åka från sjukhuset. Jag minns att jag absolut inte under några som helst omständigheter ville släppa pappas hand, för jag visste att jag aldrig någonsin mer skulle få hålla den. När vi åkte från sjukhuset hade pappa varit död i nära åtta timmar. 

Jag minns att Kristin kommit hem den dagen och att jag ringde till henne när vi kom hem. Fast det var sent, och fast jag sa att jag inte ville, så kom hon över. Vi satt runt köksbordet och stirrade ut i tomma intet. Jag minns att jag var glad att hon var där ändå. 

Jag minns att jag trodde att det var pappa som ringde varje gång telefonen lät. Han brukade ringa allt som oftast, när han hade tråkigt. När det gick upp för mig att pappa inte levde och att det därför inte kunde vara han, började jag gråta. Detta hände varje gång det ringde, i en veckas tid. 

Jag minns att jag och mamma kunde sitta vid frukostbordet i timmar. Vi åt egentligen inget, men bordet var dukat. Jag minns inte om vi pratade speciellt mycket. Men helt plötsligt hade vi suttit där i tre timmar. 

Jag minns att vi firade påsk hos min morbror precis som alla andra år. Vi åt påskbord som vanligt. Jag minns att jag tyckte att maten smakade skit. Det gjorde den troligtvis inte. Men jag ville bara spy. 

Sen minns jag inget mer. 

Jag var intensivt otröstlig i kanske en månad, en och en halv. Sen var jag bara ledsen. Vi visste att pappa skulle gå bort. Vi visste inte att det skulle bli så snart och så plötsligt, men vi var på sätt och vis förberedda. Men man kan inte föreställa sig hur det är, hur man kommer reagera. Jag tror ändå att det hjälpte mycket att jag redan innan börjat ställa mig in på det, börjat försöka föreställa mig. 

Efter ett tag gick sorgen över i saknad. Det var värre. Det är värre. Att sakna är värre än att sörja. Tänk att sakna någon så sjukt jävla mycket och veta att man inte kommer att få träffa personen, att man inte kan träffa personen. Och för varje dag, varje månad och för varje år som går är det mer och mer längesen man träffade personen senast. Tio år sedan. Tio långa år sedan. Det är jättelängesen. Jag vill att det ska kännas som igår, idag. Jag vill att det ska kännas som imorgon. 

Jag har längtansvärk. Jag längtar så det gör ont. Jag saknar så det skär i mig.

Det är så konstigt ändå att man kan repa sig efter en sådan förlust. För det har jag gjort. När Lenas pappa gick bort sa jag till henne att "det känns nu som om du aldrig kommer kunna skratta igen, men det kommer du". När pappa dog, dog en del av mig. Precis som morfar tog en annan liten del och även mormor. Man blir själsligt amputerad för livet när man mister någon. Men å andra sidan lämnade de oerhört mycket mer än de tog med sig, och det är väl därför man överlever själv.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar