Jag kan banne mig inte hjälpa det, att jag tycker att det är jättejobbigt att fylla år. Jag känner bara för att tjuta ihjäl mig. Det är samma sak varje år. Jag tror såklart att det ska bli lättare och lättare, men det blir det inte. Och nej, det beror inte på att jag blir äldre. Det beror på att jag saknar pappa mer på min födelsedag än någon annan dag på året. Det är vidrigt.
Jag tror att jag är helt dum i huvudet. För inte kan det vara normalt att jag, trots att det snart gått åtta år sedan pappa gått bort, går och väntar på att han ska ringa och säga grattis?
Jag har såklart funderat över vad det kan komma sig, och den enda rimliga förklaring jag kan hitta är att det sitter så djupt rotat i mig att det tar lång tid att vänja sig av vid.
Naturligtvis vägs det jobbiga upp med all uppvaktning man får under dagen. Att mina elever sjöng och hurrade för mig till exempel. Jag blev så rörd och otroligt glad att jag var nära på att börja gråta. Det gick rakt in i hjärtat. Dessutom hade de köpt en present i form av en påse med Dumle. De vet exakt hur jag ska tas.
.JPG)
När jag kom hem från jobbet, och Danne likaså, gick vi och köpte pizza och godis. Dagen till ära tänkte jag. Men shitipitt vad jag mådde pyton efteråt. Blä. Jag fick en enorm bukett rosor av Danne. Helt fantastiska!
Summa summarum: en helt ok födelsedag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar