Ja, det gör det minsann. Både här hemma och på jobbet. Fullt ös, och bortemellan vet jag inte riktigt hur jag har det. Ibland känns det som jag är loket som drar. Ibland känns det som jag blir släpande efter i ett rep som sitter runt min fot. Och ibland känns det som jag står mitt uppe i alltihop medan världen runtomkring går ömsom i slowmotion och ömsom snabbspolning. Men så är det, och så får det vara. Jag bör vänja mig. För värre lär det bli.
Sedan i fredags har jag gått och haft blandade känslor i magen. Ena stunden pirr och förväntan, och i andra stunden lite ångest. Så är det att vara känslomänniska. Jag tänker att det är en fasa tur att det är mer pirr än ångest. Det måste ju betyda att jag är på rätt bana i alla fall.
Annars då? Jorå. Jag är jouränka för andra natten. Så jävla gött om jag får säga det själv. Och det får jag ju naturligtvis. Jag sov som en prinsessa inatt. Jag blev inte knäad på knät en enda gång. Av förklarliga skäl.
Och jag har avverkat 8 dagar på min detox-kur. 12 dagar to go. Jag säger nej till godis och kakor åt både höger och vänster dagligen. Heja heja!
Nej, om jag skulle ta och stänga luckorna för mina blå gluggar. Jag är fan trött hele tin. Kronisk trötthet har jag blivit smittad av. Aptråkigt. Jag behöver åka utomlands och sova i fyra dygn. Det är tydligt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar