Ja, den här dagen började ju inte världsbra direkt. Det började med att jag vaknade av Svennes väckarklocka mer än en timme innan min egen skulle ringa, och givetvis kunde jag inte somna om. När jag sedan kom till jobbet möttes jag av döden i dörren. Min favorit, till på köpet, hade gått bort inatt. Jag fattade ingenting. Jag nattade ju personen ifråga igår kväll. Jag trodde nattpersonalen skämtade med mig. Vilket är ganska dumt av mig att tro. För varför skulle de det?
Jag höll på att börja gråta och var nära att vända i dörren. Jag. Orkar. Inte. Jävla döden. Men dagen flöt på bra, och innan jag visste ordet av var det dags att åka hem. Jag hoppade in i duschen och sen kom Karl hit.
Vi drack kaffe och pratade om hur äckliga vi är. Haha! "Fan, vad äckliga vi är" sa Karl och jag blev helt chockad. Vi pratade om våra relationer (inte för att jag är i någon sådan, höhöhö) och separationsångest. Han är ju en av de personer som oftare än andra får träffa separationsångest-Anna och hennes ibland knäppa resonemang, vilka även Daniel börjat utsättas för.
Sen var det då dags att säga hej då. Jag försökte göra det snyggt. Det gick sådär. Jag kom på mig själv samtidigt som Karl tittade på mig med sina puppy eyes. "Kom ihåg den glada Anna!" ropade jag till med en entusiasm jag inte trodde att jag hade, och gav honom det största leende jag kunde åstadkomma. Vi skiljdes skrattande. Det var bra.
På vägen till gymmet blev jag attackerad av en fyllegubbe. Näe, inte attackerad. Snarare uppraggad. Han ville bara hångla lite och tyckte att jag var "söt så det förslår". Jag fintade bort honom utan att vara otrevlig. För vem är jag att döma? Om 20 år kanske det är jag som är full och försöker söka kärlek och närhet.
Jag höll på att börja gråta och var nära att vända i dörren. Jag. Orkar. Inte. Jävla döden. Men dagen flöt på bra, och innan jag visste ordet av var det dags att åka hem. Jag hoppade in i duschen och sen kom Karl hit.
Vi drack kaffe och pratade om hur äckliga vi är. Haha! "Fan, vad äckliga vi är" sa Karl och jag blev helt chockad. Vi pratade om våra relationer (inte för att jag är i någon sådan, höhöhö) och separationsångest. Han är ju en av de personer som oftare än andra får träffa separationsångest-Anna och hennes ibland knäppa resonemang, vilka även Daniel börjat utsättas för.
Sen var det då dags att säga hej då. Jag försökte göra det snyggt. Det gick sådär. Jag kom på mig själv samtidigt som Karl tittade på mig med sina puppy eyes. "Kom ihåg den glada Anna!" ropade jag till med en entusiasm jag inte trodde att jag hade, och gav honom det största leende jag kunde åstadkomma. Vi skiljdes skrattande. Det var bra.
På vägen till gymmet blev jag attackerad av en fyllegubbe. Näe, inte attackerad. Snarare uppraggad. Han ville bara hångla lite och tyckte att jag var "söt så det förslår". Jag fintade bort honom utan att vara otrevlig. För vem är jag att döma? Om 20 år kanske det är jag som är full och försöker söka kärlek och närhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar