Arg, ledsen och förbannad

Jag är arg, ledsen och förbannad. Jättemycket så.

Jag är arg, ledsen och förbannad på min familj och släkt.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar vår jultradition.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar den, fastän de vet hur viktigt det är för mig med högtider.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar den, fastän de vet hur viktigt det är för mig med traditioner.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att de ändrar vår jultradition utan att fråga mig.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att ingen av de, säkerligen, fyra personer som satt med mobilen i fickan inte ringer till mig och frågar om det är okej.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att jag för första julen sedan pappa gick bort känner att det kan gå bra att fira jul, och därför inte jobbar på julafton. Och så blir det såhär.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att Karin för första julen på länge inte jobbar på julafton. Och så blir det såhär.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att traditioner ändras.
Jag är arg, ledsen och förbannad för att ingen ens brydde sig om att fråga mig.

Och tydligen får jag skylla mig själv för att jag inte var med på Johans kalas igår, då detta diskuterades och bestämdes.

Men på Liseberg var det fint.