Karl, min karl

Jag har varit och sagt hej då till Karl som flyttar imorgon. Jag har bävat för den här dagen. Men samtidigt som jag bävat så har jag ju förberett mig mentalt. Det är så jag fungerar. Jag ältar, oroar mig och känner ångest långt i förväg. Ett sätt att förbereda mig inför vad som komma skall, så att det inte blir en chockupplevelse.

När vi pratade i telefonen förut sa vi att vi gör det här "snabbt, snyggt och enkelt". Det var mina ord, och Karl som känner mig bra, skrattade i andra änden. När jag cyklade dit tänkte jag att nu ska jag inte ställa till en scen. Jag ska inte göra det ångestladdat och jag skärpa till mig så Karl inte tänker på mig som den lipsill jag är.

Jag tyckte jag betedde mig. Jag satt och gjorde honom sällskap medan han packade, plockade och fixidonade. Jag pratade om dittan och dattan. Jag sa inte ett ord om att det känns skit och pannkaka. Då och då kom han och kramade om mig. Jag sa att det här kommer bli så bra. Det kommer bli så bra, så bra, så bra. Jajjemen. Så himla bra kommer det att bli.
Jag ljög så jag nästan trodde mig själv. Jag vet inte om det var min högst ljudliga suck, som kom någonstans från djupet, som avslöjade mig. För varje gång jag sa att det kommer bli bra vände sig Karl om, la huvudet på sne och log åt mig. "Men det kommer ju det!" sa jag och tyckte själv att jag lät väldigt övertygande.
Jag kan inte ljuga.

Efter en lång avskedskram och några väl valda ord hoppade jag i skorna, pep ut genom dörren men vände i trappen, sprang in igen och kramades lite till. En sista gång, till nästa gång. Kanske inte så snabbt och enkelt. Men snyggt och utan scen.

Karl är min. Fast ändå inte. Som Gollum tycker att ringen är hans fast den inte är det.

När jag stängde dörren efter mig kände jag att jag dog lite granna.