Jag blir väldigt sällan arg. Ja, irriterad blir jag väl då och då. Men sådär brinnjävligt arg blir jag nästan aldrig. Det ska mycket till.
Men idag. Satan i hela fukking gatan, vad arg jag blev. Inte först. Det började med en liten enkel fråga. Som sen bara exploderade i fejjan på mig.
Jag vet inte om det var det som gjorde mig så arg. Att något så litet blev så stort av ingen anledning. Enligt mig i alla fall. Eller om det var för att jag blir så förbannad när folk inte fattar, inte kan sätta sig in i andra människors sätt att tänka, och framför allt känna.
Men sen vill jag inte vara arg. Inte vara ovän. Särskilt inte nu. Inte idag. Inte imorgon. Så jag försöker laga. Göra rätt. Fast jag inte gjort fel. Och får inget som helst gehör. Som om personen i fråga vill mucka. Vill provocera. Vill vara ovän.
Och där är vi nu.
Ja, jag låter det vara. Och här. Jag ger dig mitt finger. Mitt långfinger.
Tänk på det om jag dör.
Men idag. Satan i hela fukking gatan, vad arg jag blev. Inte först. Det började med en liten enkel fråga. Som sen bara exploderade i fejjan på mig.
Jag vet inte om det var det som gjorde mig så arg. Att något så litet blev så stort av ingen anledning. Enligt mig i alla fall. Eller om det var för att jag blir så förbannad när folk inte fattar, inte kan sätta sig in i andra människors sätt att tänka, och framför allt känna.
Men sen vill jag inte vara arg. Inte vara ovän. Särskilt inte nu. Inte idag. Inte imorgon. Så jag försöker laga. Göra rätt. Fast jag inte gjort fel. Och får inget som helst gehör. Som om personen i fråga vill mucka. Vill provocera. Vill vara ovän.
Och där är vi nu.
Ja, jag låter det vara. Och här. Jag ger dig mitt finger. Mitt långfinger.
Tänk på det om jag dör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar